När jag närmar mig caféet blir jag plötsligt osäker på hur jag ska hälsa på Jonas Franksson. Han har dålig finmotorik i händerna, har han berättat för mig. Tänk om ett handslag inte fungerar? Jag ser framför mig hur min hand blir hängande ensam i luften framför hans rullstol. Som en manifestation av min trångsynthet: att ta för givet att alla kan göra vad de vill med sina händer. Men att låta rädslan styra och nöja mig med ett enkelt ”hej” vore hopplöst fegt.
Tankarna avbryts. I full rulle kommer han emot mig och jag hinner inte fundera innan han håller min hand i sin. Han bär sportiga cykelhandskar, som skyddar händerna när de behöver sätta fart på hjulen.
Jonas Frankssons program Cp-magasinet har blivit en succé. Jonas är stolt över sin cp-skada och tror att SVT snart ska vara moget för en utvecklingsstörd programledare.
– Han är cp. Han kan ingenting. Jag är inte säker på att han kan bajsa själv faktiskt.
– Men jag går väldigt roligt!
Jonas Frankssons händer håller hårt i en trädstam när han visar sina stapplande steg. Ansiktet strålar av förtjusning.
Scenen är hämtad ur tv-serien Cp-magasinet. Programmen har slagit ner som en bomb i de svenska vardagsrummen. Sedan arbetsnamnet ”Mongomagasinet” har bytts ut har protesterna förvandlats till hyllningskörer.
Public service i sitt esse, skriver tidningarna, detta är satir och samhällskritik i skön förening! Cp-skadade Jonas Franksson och hans programledarkollega Olle Palmlöf från radions P3 har en rå jargong när de konfronterar våra fördomar om rörelsehinder. Granskande journalistik varvas med humor. Halva redaktionen har funktionshinder. De traditionella stereotyperna är som bortblåsta. Människorna i reportagen är varken offer eller hjältar, utan individer, ”en vanlig mångfald” med Jonas Frankssons ord.
Han har blivit vårt första riks-cp. Sveriges tv-tittare satte kaffet i halsen när han påstod att han både var glad och stolt över sitt funktionshinder. Ändå var grundskolan en resa genom dagliga trakasserier. Det som började med ensamhet och isolering förvandlades snart till en allt mer aggressiv konfrontation. Klasskamraterna sparkade undan hans kryckor, de kallade honom för jävla Stappelpelle. Själv skrattade han när kryckorna föll. Idag kallar han det för en överlevnadsmekanism: att inte acceptera att bli trampad på. Men skrattet provocerade och triggade klasskamraterna. Förföljelserna blev allt grövre.
– Jag har extremt bra minne. Min bror brukar skämta och säga ”du är inte bara cp, du är ju autistisk också!” bara för att jag kommer ihåg så många detaljer. Men när det handlar om åren mellan sju och femton år är det grumligt. Jag kan inte säga riktigt vad som hände, det som har stannat kvar är en känsla. Av intensiv fysisk och psykisk utsatthet.
Hans skada är helt och hållet fysisk och han vände sitt självhat mot kroppen. Kände sig ful och äcklig. Än idag tycker han inte om sin egen spegelbild. Så vad ser han när han tittar sig själv i spegeln? Hur upplever han det rufsiga håret, de breda läpparna, de markerade ögonbrynen och den blå blicken? Han säger att ansiktet är svårast.
– Jag kan se att jag inte är ful. Ändå kan jag inte titta på mig själv mer än några minuter, som när jag rakar mig. Jag har jobbat så mycket med att känna stolthet över vem jag är rent kroppsligt, kanske är det därför som jag får problem med ansiktet, som egentligen är mest normalt. Jag upplever att det sticker ut. Det går inte att förklara, det är bara en obehagskänsla som fyller mig och gör att jag vill titta bort.
Året är 1986. Det är ännu några månader kvar innan ”jävla cp” slår igenom som skällsord på Sveriges skolgårdar och lärarna förmanande svarar ”akta dig, du kan bli sådan”. Nioåriga Jonas Franksson märker att han är sen i utvecklingen. Han har fortfarande inte lärt sig gå ordentligt, det är ryckigt och stappligt när han kommer med sina kryckor. Och hans handstil är taggig. Vad är det för en liten myra som har gått här då? kommenterar folk hans små krumelurer på det vita, linjerade pappret. Men med träning går det framåt. Lite tålamod så kommer jag snart ikapp de andra, tänker Jonas Franksson. Men så kommer domen, från hans arbetsterapeut.
– Du kommer aldrig att kunna springa eller hoppa. Din skada går inte över.
Arton år senare tar han en liten paus i berättelsen, stannar vid minnet.
– De där orden var det hårdaste slaget. Jag hade varit så säker på att jag en dag skulle kunna göra allt som de andra kunde.
Tänderna drar av en stor tugga från mozzarellabaguetten och när han fortsätter har rösten fått ny energi. Nu är det hans vuxna röst som pratar.
– Klart att det var en sorg. Men varför ska man sträva efter normalitet? Det vore säkert kul att springa och hoppa, men för mig är det lika abstrakt som att kunna flyga som en fågel. Jag går inte och tänker varje dag att ”fan att jag inte kan flyga”, även om det säkert också vore häftigt.
När Jonas Franksson nyligen satt på tåget med sin flickvän Emma kom en kvinna fram med en chokladplopp. De tog emot den och frågade förvirrat varför.
– Jag tycker att ni ser så söta ut, sa kvinnan och gick av.
Jonas Frankssons ögon smalnar när han berättar hur han kastade ut chokladkakan genom fönstret. Han är osäker på om kvinnan såg det.
– Det var mest för min egen skull. Vadå söta, vi är runt 30 år. Folk tycker kanske att jag var taskig, hon ville ju väl. Men Ploppen blev symbolisk. Jag är ingen som behöver allmosor, hon fick mig att känna mig tilltrampad. Det vore äckligt att äta chokladen, som om jag accepterade hennes bild av mig. Genom att slänga ut den tog jag tillbaka initiativet.
Han återkommer ofta till ilskan över allmosor, välgörenhet och tafatt välvilja. Den ilskan var hans drivkraft när han startade fonden ”Stackars Victoria” i protest mot kronprinsessans fond för handikappade idrottsutövare. ”Vi får väl ge pengar till varandra tills hon lägger ner sin fond”, kommenterar han envist. Han tror till och med att det var välviljan som drev fram skoltidens mobbning. Lärarnas förmaningar om att ”Var nu försiktiga med Jonas” och ”Glöm inte att Jonas är med er nu” skadade honom mer än de hjälpte.
– När eleverna märkte att jag inte var särskilt annorlunda blev de förbannade. Varför skulle de vara så försiktiga? De tröttnade och hänsynen förvandlades till aggressiviet.
Så säger han plötsligt att han faktiskt är tacksam över barndomens trakasserier. Inte heller dem önskar han bort.
Jag försöker hänga med.
– Det låter bisarrt, jag hör det själv, svarar han på min outtalade fråga.
Anledningen: allt är bättre än tystnad och hysch-hysch. Elevernas trakasserier var raka, lärarnas välmening undanglidande. Mobbningen lämnade plats för reaktion hos Jonas Franksson. Han blev förbannad, och svarade med ord. Språket hade han sedan länge.
– Jag pratade inte som andra tolvåringar. Vi diskuterade mycket hemma, och när de andra ungarna spelade basket satt jag inne och kollade på Bergmanfilmer. Att komma där med kryckorna och låta som en tjugo år gammal film var nog rätt provocerande.
Så är det som om han backar tillbaka igen. Så gör han ofta: säger något och backar för att nyansera sig. Han vill inte utmåla Ockelbo som en håla, han vill inte lägga för mycket skuld på dem som trakasserade honom. För, säger han, elevers mobbning ska ses mot det omgivande samhällets värderingar.
– Jag vill inte delta i de mobbades revansch. Nu har jag makt och sitter här och pratar med dig, jag får utrymme i tv och tidningar. Om jag använder den makten till att slå ner på dem som inte har samma möjligheter är jag lika taskig som de var. Det vore inte särskilt konstruktivt.
Han säger det flera gånger under vårt samtal: man ska inte vara destruktiv. Ilskan riktar han istället mot samhällets diskriminering. Gör ilskan störst nytta där, säger han, får man välja den vägen. Det låter så självklart.
I Ockelbo, staden med sex tusen invånare, spelar alla barn och ungdomar basket. Att inte delta i spelet var tillräckligt för att vara en utböling. Jonas Franksson kallar sin uppväxt trashborgerlig. Hans farfars far ägde ett sågverk ”och halva Ockelbo” på sin tid. Det ärvda gamla ”kråkslottet” där Jonas Frankssons familj bodde stack ut lika mycket som hans egen rullstol. Någon annan funktionshindrad fanns inte i familjens närhet. Men det sista han strävade efter var en samhörighet med andra rörelsehindrade. En viktigare identitet, som långsamt växte fram under tonåren, var i stället den som outsider.
– Man kan tycka att Beatles är mainstream, men de gjorde att jag vågade börja bejaka mitt utanförskap. Jag tog enormt intryck av John Lennons kamp mot normen.
Snart blev Jonas Gardell och den excentriska discogruppen Army of Lovers lika viktiga förebilder. De visade alternativa vägar, bort från normaliteten. Modet växte och den avgörande prövningen kom i åttan, när han ställde upp i Ockelbos amatörrevy, som skådespelare.
– Jag stod på scenen, mitt i rampljuset. Hela Ockelbo kom och tittade på mig. Något i mig drog in mig i sådant som var det allra obehagligaste och läskigaste. Jag upplever inte att jag valde att göra det, jag var tvungen eftersom jag inte orkade med alternativet, att fortsätta bli nedtryckt.
Ingen hånade honom efter föreställningen, många berömde. Teatern ledde honom till nya vänner, nya sammanhang. Han upplevde att den gjorde honom osårbar. Trakasserierna tog inte lika hårt. Och gymnasiet – teaterlinjen i Göteborg – närmade sig med stormsteg.
Scen två i cp-magasinet:
Cp-skadade reportern Sari rullar fram till en man på gatan:
– Hej, jag är cp. Tror du att jag vill vara det?
Han: förlägen. Säkert välvilligheten själv, men han skruvar sig och svaret som kommer är staccato.
– Nä, självfallet inte. Eller … varför då?
– Jo, det vill jag!
Han, ännu mer förvirrad.
– Eh, ja, okej …
Klipp.
De senaste åren har frågan om diskriminering av kvinnor, homosexuella och invandrare förts upp på den offentliga dagordningen. Men kring funktionshindrade har det varit tyst.
– Vi har hamnat på efterkälken. Jag tror att vi som individer helt enkelt ofta är mer nedtryckta än personer i många andra förtryckta grupper. Därför krävs en större process för oss när vi ska ta plats. Vårt självförtroende är inte på topp.
I programmet kallas Jonas Franksson Lyx-cp av kollegan Olle Palmlöf. Jag funderar på om hans jämförelsevis milda skada är ett problem i arbetet med att komma åt människors fördomar. Medier älskar ”svenska invandrare”, välintegrerade människor som på sin höjd har en mörkare hudton eller ett ovanligt klingande efternamn. På samma sätt finns kanske en risk att Jonas Franksson blir mediernas gullegris – cp, men inget ”riktigt” cp.
– Absolut. Samtidigt tycker jag att det har hänt enormt mycket de senaste åren. Vi hade aldrig fått göra det här programmet för tio år sedan. Men du har rätt, nästa steg är en utvecklingsstörd programledare. Det kanske inte heller dröjer så länge.
Elin Ekselius
elin.ekselius@svd.se
