Att skådespelare ska hålla sig framför kameran var en gång lite av skomakarregel, inte minst i Hollywood. Länge var det bara några få modiga som John Cassavetes, Charles Laughton och Ida Lupino som tog steget över till andra sidan, och med brokiga resultat (minst en av deras filmer är på min lista över topp fem någonsin).

Men läget har ändrats. I dag är regissörsnamn som Clint Eastwood, Sean Penn, Ron Howard och Woody Allen så självklara att vi ibland glömmer att de en gång ”bara” var skådespelare.

Ny på plan är Angelina Jolie. Idén till Bosnienkrigsfilmen In the land of blood and honey fick hon under en resa som FN-goodwillambassadör och resultatet har sin internationella premiär i Berlin utom tävlan, till stark och delad reaktion.

I centrum står bosniska Ajla och serbiske Danijel som nyligen fått ögonen på varandra. Under en eldig dans dem emellan skakas restaurangen av en kraftig explosion. Kriget är här. Ajla förs till ett serbiskt militärläger där brutala övergrepp är vardag. Till skillnad från olyckliga medsystrar räddas hon med en hårsmån – av Danijel, nu en av lägrets officerare. Man följer sedan deras omöjliga kärlek allteftersom konflikten eskalerar.

Det är svårt att värja sig från många scener, där våldtäkt, mänskliga sköldar och fryntliga nedskjutanden av värnlösa skildras med kristallklart kameraöga (skött av skicklige Dean Semler, fotograf på bland andra Mad Max-filmerna). Lika svårt är det att ta till sig de nästan serietidningsonda förövarna och den bitvis smäktande romansen (samt att Ajla, dag ut och dag in i det skitiga lägret bibehåller perfekt frisyr, makeup och rena kläder).

In the land of blood and honey är till lika delar sprängkraft och banalitet. Angelina Jolie själv förnekar att hennes manus skulle måla i enbart svart och vitt men den frågan var den första under presskonferensen (där över halva tiden gick åt till skådespelarnas hyllning av ”Miss Angelinas” insatser). Många recensenter har varit positiva medan andra talar om skenhelig fåfängehumanism.

I Panorama-sektionen syns Srđan Dragojevićs Parada, en film i regnbågens alla färger. Här möter vi Lemon, en serbisk krigsveteran som driver ett vaktbolag, och hans livliga fästmö Pearl.

Via parets bröllopsarrangör Mirko och dennes partner Radmilo finner sig Lemon plötsligt ansvarig för säkerheten under Belgrads kommande Prideparad och som hjälp tar han ett gäng härdade alfahannekompisar från krigets dagar, från Kroatien, Bosnien och Kosovo.

Filmen, som lånar kärleksfullt från westernklassikern Sju vågade livet, är lika full av grov humor som subtila referenser till de olika territoriernas skilda karaktärsdrag (föredömligt förklarade i undertexterna) och är även den första någonsin att produceras av samtliga ex-jugoslaviska länder.

De två väntar ännu på svensk distribution. Jag skulle å det varmaste rekommendera att man plockar upp minst en av dem.