Redan på väg till Jerry Williams premiärkväll på Tyrol smyger sig den där känslan på, den som Gröna Lund gör bäst. Upplysta skyltar med svart bakelittext, något som låter som The Platters på avstånd och vid ingången någon som är det närmaste jag sett en raggare på många, många år.
Williams gör entré i scenkläder som liknar de från hans ungdom och han ser ut lite som Rivierans guldgossar på semester – vita myggjagare och skär kavaj – men hinner också med ett par ombyten. Hans dans, en intressant blandning av teddy boy och northern soul, ger en våg busvisslingar i den sittande men livliga, äldre publiken.
Showen heter Dynamite, som Williams senaste skiva, och där finns inslag av Las Vegas bland annat i ett heltäckande lysdioddraperi med pulserande mönster. På Sinnerman låter Williams mer som Tracy Chapman än som Nina Simone, och den plastiga musikalinramningen (fridans i motljus där ord som run illustreras med en mimad språngmarsch) känns extra överflödig. Ibland blir också musiken väldigt smörig, med massor av smäktande blås i Is it me, och samtliga låtar hade mått bra av smutsigare arrangemang.
Men trots det, och trots att vissa delar av mellansnacket är så likt skivan att det ger déjà vu-känsla, är Williams så charmig att det är lätt strunta i: ena stunden är han en bilmekaniker som berättar rövarhistorier om låtstölder, nästa stund en förstående historielärare som förklarar hur The Shadows föredrog gul vinyl för att deras singlar skulle synas bättre i jukeboxen.
Och det finns egentligen inte så mycket man kan göra med låtar skrivna av till exempel Chuck Berry. En tecknad hund med röst på dubbel hastighet skulle inte kunna maskera att det är mästerverk, och Jerry Williams är (för det mesta) ingen seriefigur.
Självklart är det nostalgi, men bara för att något är nostalgiskt betyder inte det per automatik att det är dåligt, inte så länge originalet är bra nog att överleva utan överraskningsmomentet, och 50 år senare måste både Roll over Beethoven och Jerry Williams räknas som överlevare.
