Vissa framstående skådespelare tycks bära på en otvungen stjärnkvalitet. De möter kamerorna vid röda mattan med stolta, inbjudande blickar och för många verkar det som en självklarhet att de har uppnått sin status.

Det som folk ofta glömmer är hur till exempel Angelina Jolie och Johnny Depp har lärt sig att hantera sina piedestalposter först efter åratal av hård träning.

Att kunna gestalta en filmroll på ett drabbande sätt är en sak. Att klara av ett konstant granskande av privatlivet, medan man förväntas charmera den yrkesgrupp som gör snokandet, är en annan – även om de två tyvärr är evigt sammanlänkade.

Just charmandet är något som Jeremy Renner ännu inte har lärt sig att bemästra, vilket nog beror på lika delar bristande erfarenhet och instinktivt ogillande.

När jag träffar honom på The four seasons i Beverly Hills är det inte långt kvar till premiären av The Bourne legacy, där Renner ersätter Matt Damon i Bournefilmernas fjärde del – som den nyintroducerade specialagenten Aaron Cross.

Det här är Jeremy Renners stora chans och plötsligt står han där mitt i det skarpa medieskenet, efter att länge ha lyckats hålla en relativt låg profil, trots två Oscarsnomineringar i rad – för The hurt locker från 2009 och The town, året efter. Det är en position som han är högst kluven till:

– Ett lyxproblem, det är vad det är. Om jag kunde få som jag ville skulle jag göra filmer jag tycker om och vara framgångsrik, utan att det här skedde. Men så är inte fallet.

Renner säger det inte i klartext, men syftar främst på skvallerpressens spekulationer om hans privatliv de senaste två åren, som bland annat har inneburit ett tröttsamt ifrågasättande av hans sexualitet.

Därtill råkade Renner i vintras hamna i slagsmål i Thailand, vilket skapade stor uppmärksamhet. Att det känns som om Renner nu väger sina ord med extrem försiktighet är därför inte särskilt märkligt.

För att gå vidare frågar jag om hans syn om Bourne-succérna.

– Jag tror att de första Bourne-filmerna har blivit så populära för att de framkallar starka reaktioner hos åskådarna och drar in dem i handlingen. De är genuina och intelligent utförda actionfilmer för tänkare, som nästan ligger på en nivå av schackspel i väldigt hög hastighet.

Känner du dig nervös inför premiären? Mycket hänger på dig.

– Varför är det mitt ansvar? Det spelar ingen roll om det gäller en stor eller liten film. Mitt enda ansvar är att konstruera en mångbottnad karaktär, vilket är det jag gör på alla mina jobb.

Tidigare varvade du filminspelningarna med husbyggen. Gör du det fortfarande?

– Ja. Det innebär en helt annan livsstil för mig och jag älskar det. En film är trots allt bara en film, men att bygga ett hus är att skapa en livsstil för en annan människa – och det är något ganska fantastiskt. Det ligger en stark stolthetskänsla i att se husen vi har byggt omkring i Los Angeles. Men jag avslöjar inte för kunden att det är jag som ligger bakom. Jag håller det dolt.

Det finns onekligen en diskrepans mellan den 41-årige skådespelarens rollprestationer och intrycket han ger när man träffar honom. På vita duken är Renner intensiv och karismatisk. Det är svårt att inte beröras när han porträtterar den krisande sergeanten William James i The hurt locker, pilbågshjälten Hawkey i The Avengers, eller seriemördaren Jeffrey Dahmer – en av Renners tidigaste kritikersuccéer. Privat är han trevlig, men alldaglig. Och förmodligen är det exakt så han vill framstå. ”Till slut”, kanske han tänker, ”får jag ha mitt privatliv ifred”.

Hur skulle du vilja gå vidare efter ett så här stort filmprojekt?

– Mitt enda mål nu är faktiskt att äta en smörgås, ta en tupplur och ha en ledig dag (skratt). Något så enkelt. Jag vill tillbringa tid med mina hundar och min familj. Jag vill vara normal.