Vi träffas i en svit på Soho Hotel i London. Jeff Bridges hälsar och sätter sig i den gröna tronliknande fåtöljen. Det är han som bryter tystnaden.
–Auuuuuuum, säger han med slutna ögon och fingertopparna mot varandra.
Det hinduistiska mantrat slutar med att Jeff Bridges bryter ut i skratt. Han känns avslappnad och ovanligt vanlig för att vara en stor skådespelare i Hollywood.
När filmen American heart hade premiär 1992 skrev en recensent i New York Times att Jeff Bridges var ”den mest underskattade skådespelaren i sin generation”. Vid årets Golden Globe-gala anspelade han skämtsamt på den benämningen när han tog emot priset för bäste skådespelare.
–Nu sabbar ni verkligen min status som underskattad.
Publiken gav honom stående ovationer. Han fick priset för sin medverkan i Crazy heart. I filmen spelar han den bedagade countrystjärnan Bad Blake som nu är kraftigt alkoholiserad. Han ger spelningar i bowlinghallar och på mindre barer. Övrig tid spenderar Bad Blake med att dricka whisky, kedjeröka och vara bakfull. Rollen som Bad Blake känns som gjord för Jeff Bridges.
–Visst har jag erfarenheter av att vara full, bakfull och att kräkas. Jag känner igen mig i bluesen och att allt känns hemskt, säger han.
–Men där slutar likheterna. Jag tror att många konstnärer är fångade i myten om att konsten uppkommer ur smärta och att smärta därför inte är något dåligt. Att smärta är något man måste vänja sig vid. Jag blir inte fångad av den känslan på samma sätt.
Crazy heart handlar mycket om musiken, något som ligger Jeff Bridges varmt om hjärtat. Faktum är att han först tackade nej till rollen som Bad Blake när det inte fanns någon musik kopplad till filmen. Men när musikproducenten och vännen T Bone Burnett ringde upp och berättade att det var han som skulle skriva låtarna svarade han ja direkt.
–Det var mycket ångest när jag jobbade med Crazy heart. Jag gillade musiken jättemycket och ville verkligen göra ett så bra jobb som möjligt. Det är som med fotbollsspelare som springer iväg på en lång pass och när de närmar sig bollen börjar de tänka ’kommer jag verkligen kunna ta emot den här passningen?’
Rollen som Bad Blake har även gett honom en Oscarsnominering, den femte i ordningen. Senast fick Jeff Bridges en nominering 2001 för rollen som USA:s president i The contender – en karaktär som för övrigt är Barack Obamas favoritpresident på film. Trots alla sina nomineringar, och att det har gått 39 år sedan den första 1971, har han aldrig fått gå hem från Oscarsgalan med en statyett.
Jeff Bridges kallas ofta en kameleont på grund av sin förmåga att spela olika karaktärer inom vitt skilda genrer. Trots att han har spelat i otaliga filmer som The last picture show, Fisher king, Door in the floor och Tron är han relativt anonym. Han beskrivs ofta som en man med stor integritet och du läser sällan något om hans privatliv i skvallerpressen. Det är precis så han vill ha det.
–Det är lättare för publiken att projicera en karaktär på en skådespelare om du inte har så stark personlighet. När du inte bär på ett stort bagage. Jag hoppas att jag inte skapar alltför starka personligheter och därför kan spela en mängd olika roller.
Men det finns en karaktär som många starkt förknippar med Jeff Bridges. Det är rollen som ”The dude” i bröderna Coens film Big Lebowski från 1998.
I filmen spelar han Jeffrey ”The dude” Lebowski. En gräsrökande slacker, som av speakerrösten beskrivs som den lataste mannen i Los Angeles. Han dricker white russians och hänger mest i bowlinghallen hela dagarna. Men en dag misstas han för en rik man med samma namn. ”The dude” dras ofrivilligt in i en lång härva av kidnappningar, lösesummor och förväxlingar.
Kan du förklara varför du blev en sådan ikon genom den filmen?
–Jag vet inte? Kanske för att det är en så bra film. Bröderna Coen är mästare på att få allt att se så enkelt ut. Normalt gillar jag inte att titta på mina egna filmer på tv. Men när Big Lebowski visas sitter jag som fastklistrad. Enligt mig håller den samma klass som Gudfadern-filmerna.
Genom hela filmen ser Jeff Bridges allmänt ovårdad ut. I den första scenen går han runt i en mataffär i en urtvättad brun morgonrock och plasttofflor. Det är faktiskt Jeff Bridges egna kläder. Filmen fick snabbt kultstatus och varje år anordnas Lebowski-fester till ”The dude’s” ära.
–Jag älskar de festerna och har faktiskt själv varit på en. Jag hade min Beatlesupplevelse där. Jag kom in med bandet och uppträdde framför ett hav av ”dudes”.
Jeff Bridges skrattar högt.
–Kom igen. Jag menar: wow!
I verkligheten ser Jeff Bridges betydligt mer proper ut än sin karaktär i filmen. Under intervjun har han på sig en marinblå kavaj och vit skjorta. Men det finns nog en ”dude” där inne i alla fall. Jeff Bridges växte trots allt upp i Kalifornien under åren då hippiekulturen var som starkast.
Den nyligen 60 år fyllda Jeff Bridges föddes känd. Både hans pappa Lloyd Bridges och mamma Dorothy Simpson var skådespelare. Lloyd Bridges älskade show business och gjorde allt för att få sina barn att välja samma bana. Redan vid fyra månaders ålder gjorde Jeff Bridges sitt första framträdande i filmen The company she keeps. Under hela uppväxten medverkade sedan Jeff och brodern Beau Bridges i flera av faderns produktioner.
Skulle du ha varit skådespelare om din pappa inte uppmuntrat dig till det?
–Jag ser mig själv som en produkt av nepotism, säger Jeff Bridges och ler.
–För en skådespelare är det svårast att få det första genombrottet. Jag vet att jag är lyckligt lottad som fick mitt så pass tidigt i livet. Men det var inte förrän sent in i min karriär som jag kom fram till att det här verkligen var något jag ville syssla med. Jag hade gjort tio tolv filmer innan jag bestämde mig för att göra skådespeleriet till min karriär och jag såg helt enkelt till att inkludera mina andra intressen.
Förutom att vara skådespelare är Jeff Bridges även musiker, konstnär och fotograf. Hans verk har tryckts upp i böcker och visats på gallerier i USA. Intäkterna från hans sidoverksamheter går till End hunger network, en välgörenhetsorganisationen som han var med och grundade 1983.
Nästa film Jeff Bridges ska medverka i är bröderna Coens nyinspelning av den klassiska westernrullen De sammanbitna. Även om Jeff Bridges verkar ha fullt upp är hans arbetsfilosofi enkel: försök att göra så lite som möjligt. Helst stannar han hemma med frun Susan i villan med havsutsikt i Santa Barbara. Han tackar nej till de flesta roller han erbjuds, men jobbar hårt med de filmer han ställer upp i.
Om han vinner en Oscar återstår att se. Annars kan han alltid ta ett råd från den nygrundade religionen han själv är förgrundsfigur till: Dudeismen. Livet är kort och komplicerat och ingen vet vad de ska göra av det. Så gör inget av det. Ta det bara lugnt, man.
