Jean Nouvels och Mia Häggs Slussenförslag. Arabiska insitutet i Paris, Etnografiska museet i paris och en skyskrapa som Nouvel ritat för en tomt intill Museum of Modern Art i New York. Till höger Nouvel själv.
Artiklar om Jean Nouvel börjar ofta med hans utseende. När man väl har träffat honom förstår man varför.
Han har rakad hjässa, markerade ögonbryn och en tydlig pondus. Brittiska journalister tycker att han ser ut som en slaktare, andra associerar till den skallige tv-polisen Kojak.
Jean Nouvel är helt klart en av arkitektvärldens tydligaste profiler.
Men även om han har skaffat sig ett omisskännligt yttre så vägrar han att inordna sina byggnader i en speciell stil. Han arbetar ständigt med nya material, nya färger, nya tekniker.
–Folk frågar alltid: varför ser dina byggnader så olika ut? Då brukar jag svara att jag har ingen anledning att upprepa det jag gjort förut, för kontexten är ju hela tiden ny, säger han och skrattar sitt långa och lite hesa skratt.
Jean Nouvel skrattar gärna –inte minst åt sig själv. Trots sitt tuffa yttre, och sin stjärnstatus, visar han sig vara en vänlig person med stor självdistans. Kanske kan man säga att hans arkitektur vilar på en slags ödmjukhet.
”Kontext” är ett av Jean Nouvels favoritord. Han talar om hur viktigt det är att analysera och respektera kontexten, det vill säga sådant som platsens historia, geografi och klimat.
–Varje plats, varje stad, har rätt till sin egen berättelse, säger Jean Nouvel som inte har mycket till övers för så kallade stjärnarkitekter som far världen runt och släpper ned samma märkesbyggnader oavsett var de befinner sig.
Han talar ogillande om globaliseringens baksidor: om hur städer blir allt mer lika varandra, om hur samma lösningar kavlas ut på vitt skilda platser. Han talar om en ”klonad arkitektur”, om byggnader och stadsplanering utan riktig eftertanke.
–Man måste förstå platsen man befinner sig på. Det som är rätt här behöver inte vara rätt i Afrika. Och det som är rätt just här behöver inte vara rätt i en annan del av Stockholm, säger han och blickar ut över Gamla stan från Grand Hotels hotellbar.
Jean Nouvel dricker rödvin och knaprar på några jordnötter. Han har ägnat eftermiddagen åt att presentera sitt förslag till nya Slussen för politiker och tjänstemän från Stockholms stad.
Den vittrande trafikkarusellen mitt i Stockholm ska rivas, och Jean Nouvel är en av de arkitekter som fått i uppdrag att rita på framtidens förbindelse mellan Södermalm och Gamla Stan.
Tillsammans med sin svenska partner Mia Hägg, som driver kontoret Habiter Autrement, föreslår han att trafikströmmarna från Munkbron ska dras in i en mjuk kurva. Dessutom föreslår han att trafiken mellan de två öarna ska däckas över.
Istället för att lägga till en massa ny byggnadsmassa ser Nouvel en potential i det som redan finns. Ovanpå Centralbron och t-banebron vill han skapa park- och stadsrum.
–Det skulle ge en helt ny upplevelse av staden, säger han och tillägger att broarna i dag kan liknas vid en visuell förorening på en av Stockholms viktigaste platser.
Jean Nouvel menar att en central uppgift i Stockholm är att lyfta fram den skönhet och den historia som staden rymmer. Han talar om ”identitet”, något han menar blir allt viktigare i en tid när det känns som att världen krymper och städer liknar varandra till förväxling.
–När jag talar om identitet så brukar folk säga: aha, du vill behålla allt som det är. Men det är inte vad det handlar om. Det handlar om att skapa ett nytt lager som tillför något till historien, till byggnaderna som redan finns på platsen.
Trots att Jean Nouvel är kritisk till globaliseringen så har han själv blivit en kringresande stjärnarkitekt som har uppdrag över hela klotet. Hur lyckas han då skapa en arkitektur som är förankrad på varje plats?
Jean Nouvel säger att det gäller att lägga mycket kraft på att hitta bra samarbetspartners.
–Det kan vara författare eller filosofer, säger han och tillägger att det inte alltid räcker att samarbeta med lokala arkitekter. I ett pågående projekt i Spanien samarbetar han med sociologer, när han skulle arbeta med ett torg i Toscana tog han hjälp av konstnärer.
Själv liknar han gärna sitt arbete vid en regissörs. Och han förklarar att han inte ritar särskilt mycket; han uttrycker sig hellre i tal och skrift.
–Idéerna finns här i mitt huvud, säger Jean Nouvel och pekar på sin stora, kala hjässa. Han tillägger att om han sätter sig och ritar i ett tidigt skede så låser han bara idéflödet.
När Nouvel tidigare i år tilldelades det prestigefyllda Pritzkerpriset så skrev juryn bland annat om hans ständiga vilja att experimentera och hans förmåga att närma sig vanliga arkitektoniska frågor med nya angreppssätt.
Men även om Jean Nouvel vägrar att lägga sig till med en förutsägbar stil så finns det ändå vissa teman som ofta återkommer i hans produktion; han leker gärna med ljus, skuggor och olika grader av transparens.
Nästa år invigs Jean Nouvels ljusa konserthus i Köpenhamn. Under sitt arbete med Slussen har han besökt Stockholm flera gånger. Vad tycker han då om det som byggs i Skandinavien?
Jean Nouvel svarar att mötet mellan historia och samtid inte verkar helt löst.
–Jag vet inte så mycket om Stockholm, men här verkar finnas ett glapp mellan historisk bebyggelse och ny bebyggelse, säger han och tillägger att 1900-talsmodernismen, som så gärna ville börja från scratch, fortfarande verkar leva kvar i Stockholm.
–När jag har besökt några områden här har jag fått intrycket att ni har en idé om ”ren modernitet”, precis som man hade på 1920- och 1930-talen. Men jag tror inte att det är verklig modernitet. För mig är modernitet naturligtvis att använda dagens material och tekniker, men det är också att skapa rätt relation till omgivningen, till det som redan finns.
