Artistuppbådet till Stockholms jazzfestival – som flyttar inomhus i höst – är oklanderligt. Men om ambitionen är att skapa en jazzfestival i världsklass krävs tyngre publikdragare.

Det bidde ingen traditionell jazzfestival på Skeppsholmen i somras. Festivalens programläggare och finansiärer har ju brottats med låga publiksiffror och ogynnsam väderlek i så många år nu att det närmast var oundvikligt att få till ett nytt koncept.

Den förmodade räddningen som jazzklubben Faschings vd Lena Åberg Frisk presenterade tidigare i år innebär att festivalen, som nu går under namnet Stockholm Jazz Festival, flyttats till hösten och att den förlagts inomhus. Ungefär som det årligen återkommande, men från och med i år nedlagda, Swedish Jazz Celebration. Fast med skillnaden att jazzfestivalen äger rum i ett stort antal lokaler runt om i stan.

Den som vill hänga med i de jazziga svängarna får alltså bereda sig på att flänga runt ordentligt under den vecka i oktober som festivalen äger rum. Fasching, Konserthuset och Kulturhuset ligger ju på bekvämt gångavstånd, men sedan tillkommer ytterligare elva scener att hålla reda på. Då några av lokalerna är extremt små, som Glenn Miller Café, blir det dessutom viktigt att vara ute i god tid.

Det artistuppbåd som nu presenterats saknar dessvärre de riktigt stora namn man hoppats på. Om arrangörsgruppen under ledning av Lena Åberg Frisk verkligen vill skapa en festival i världsklass krävs tyngre publikdragare än Clarke/Duke 4, basisten Stanley Clarkes och klaviaturspelaren och sångaren George Dukes gemensamma kvartett. De båda är ju dessutom här titt som tätt, tillsammans och var och en för sig. Men då ytterligare namn ska släppas framöver kan man hoppas på några mer spektakulära publikdragare.

Annars är det kvalitativt sett ett oklanderligt urval. En hel del kvinnor (kunde vara fler förstås), ett flertal yngre förmågor och, till skillnad från programsättningen på Skeppsholmsfestivalerna, bara artister med en tydlig jazzprofil.

Att den bakåtsträvande tradjazzen är rikligare representerad än den mer framåtblickande och konstmusikaliskt inriktade improjazzen kan man förstås undra lite över. På en modern jazzfestival borde förhållandet vara det omvända.