Banverket planerar att riva 1 000 fastigheter längs järnvägen i landet. Risken finns att en del kulturhistoria går i graven. Riksantikvarieämbetet ska därför göra en bedömning av vilka av byggnaderna som har ett allmänintresse att bevaras. Men kritiker tror att lokalt kulturhistoriskt intressanta byggnader får stryka på foten.

Gamla stationshus, lokstall, magasin, vattentorn och banvaktsstugor kan alla komma i fråga för en rivning. I regeringens regleringsbrev från 2004 står det att Banverket skyndsamt ska avveckla 1 000 av de 1 400 fastigheter som Banverket ansvarar för sedan SJ bolagiserades och lämnade över fastighetsansvaret.

Syftet är att spara pengar på fastigheter som verket anser inte längre fyller en funktion, men risken finns att en del byggnader med ett kulturhistoriskt intressant värde försvinner. Banverket planerar rivningarna tre år i taget och räknar med att hela avvecklingen kan komma att ta upp till 20 år.

– Det handlar om byggnader som inte längre används för sin ursprungliga funktion. Vi kan inte försvara att ha dem kvar, men sedan kan de vara intressanta att bevara ändå. Av de 1 000 fastigheterna är det 600 som vi inte tagit ställning till ännu, men som vi
i alla fall vet att de inte behövs, säger Anders Bength, chef vid fastighetssektionen på Banverkets huvudkontor.

Han poängterar att många byggnader är fallfärdiga och i så dåligt skick att de är rent av farliga för omgivningen.

Banverket gör en egen bedömning av fastigheterna – om de går att sälja eller om de måste rivas – men det är kommunerna som beviljar rivningslov. Banverket har också tagit hjälp av Riksantikvarieämbetet för att fastställa vilka byggnader som har ett tillräckligt stort kulturhistoriskt intresse för att bevaras.

– Vi har nu inlett ett projekt där de hjälper oss att hitta järnvägssträckningar som belyser olika perioder i järnvägens historia. När de valt ut dem då får vi titta på det och bevara så mycket vi kan, säger Anders Bength.

Men även om byggnaderna utmed järnvägen går att sälja vill man förvissa sig om att Banverket inte senare får stå för andra kostnader på grund närheten till järnvägen. Om det till exempel senare skulle behövas ett bullerplank blir Banverket ansvarigt för kostnaden.
Att Riksantikvarieämbetet ser över det kulturhistoriska värdet i byggnaderna är inte en tillräcklig satsning eller garanti för att rädda det som finns utmed spåren, anser Rasmus Axelsson, som studerar byggnadsvård och är lokförare om somrarna.

– Det här är en förväntad utveckling. De har ett riksperspektiv på vad som är intressant. För många orter är stationsbyggnaden en symbol för en bygd. Vad som är intressant på riksnivå är inte detsamma som vad som är intressant ur ett lokalt perspektiv. Det finns en risk att en del sträckor kommer att stå helt historielösa, säger han.

Han tror att framtida rivningar kommer att stöta på ett hårt motstånd.

– Det här är dåligt förankrat lokalt. Banverket borde vara
i kontakt med länsmuseer och lokala intresseföreningar som kan se om de har möjligheten att ta över.