Önskan om att hedra dem som gett sina liv för nationen är något som sitter djupt. Det är ett sätt att försöka förhindra att hjältarna eller offren glöms bort. Men ett år efter att Anders Behring Breivik tog 77 liv, handlar det snarare om motsatsen – terrordåden har dominerat nyheterna och det kollektiva medvetandet på ett sätt som gör det svårt för många av de anhöriga att gå vidare.

Sorgarbetet har blivit ett heltidsjobb. Därför känns den officiella tidplanen, där ett nationellt minnesmärke i Oslo och ett annat i närheten av Utøya, ska stå färdigt först 2015, som alltför segdraget.

Skulptören Nico Widerberg fick redan i november i fjol en beställning av en anonym givare som ville skänka ett monument till varje kommun som berördes av terrordåden, sammanlagt 56 stycken. De första granitskulpturerna har redan satts upp, samtidigt som konstnärsorganisationerna protesterar mot att en givare och en konstnär ska få dominera minnet av terrordåden så kraftigt.

– De har hoppat bock över hela processen med att bjuda in konstnärer till att komma med förslag. Detta blir inte någon demokratisk process, säger Gisle Harr, styrleseordförande i Billedhoggerforeningen.

I en smedja i Bærum, som är grannkommun till Oslo, håller samtidigt ett annat monument på att växa fram. Samma dag som Breivik sprängde bomben i Oslo möttes Norges smeder på en konferens.

Det blev ett mollstämt möte när nyheterna från massakern på Utøya också började strömma in. Smederna gjorde som de brukade göra på sina möten. De formade ett stycke järn tillsammans. Denna gång blev det en stor ros.

Några dagar senare visade hela Norge sin avsky för våldet genom att gå i tåg med rosor i handen. I Oslo samlades 200000 människor framför Rådhuset med blommor i handen. Vid Domkyrkan fick blomhögen sitt eget liv och växte från minut till minut.

Det var då Tobbe Malm och Tone Mørk Karlsrud, en svensk och en norsk smed som arbetar tillsammans, fick idén om ett monument som skulle bestå av rosor från smeder över hela världen. Samtidigt bjöd de in de anhöriga till att göra sin egen ros.

– Vi anade inte då hur stort det skulle bli. Hittills har vi fått in 600 rosor, säger Tobbe Malm.

Han pekar på olika högar: 96 rosor från smeder i Tyskland, 37 från Ukraina och 52 från Nederländerna. Varje ros har kärleksfullt utformats på ett unikt sätt.

– Smederna har en stark solidaritetskänsla. Kanske det är för att vi historiskt sett haft en viktig roll i samhället. I Norge finns det bara 30-40 smeder. Vi är som en stor familj, säger Tobbe.

De andra smederna i landet har inte bara skickat in sina rosor. De har ställt upp så att de anhöriga som bor utanför Oslo kan få göra en ros på en lokal smedja.

– Vi använder 60 procent av vår tid på rosprojektet, men många andra smeder kommer också att hjälpa till när vi ska montera det. Målet är att vara färdiga 2013, till tvåårsminnet, säger Tone Mørk Karlsrud.

Jon-Inge och Linda Sogn hörde till de 50 anhöriga som gjort sina egna rosor. De förlorade sin yngsta dotter Isabel, 17 år på Utøya.

– Vår äldre dotter Veronica och hennes tvåårige son var också med till smedjan, liksom Lindas syster. Vi var där fyra-fem timmar. Det var en fin upplevelse, säger Jon-Inge Sogn.

Det har varit många begravningar och ceremonier. Det har varit jul och födelsedagar. För de anhöriga har det varit ett oändligt långt år. Äntligen fick de göra något konkret. Även om det bara handlade om några timmar så kunde de bidra till det som ska bli ett större monument.

– Vi hoppas att monumentet kan sättas upp någonstans i Oslo. Gärna vid Domkyrkan eller Rådhuset, säger Jon-Inge Sogn.

Myndigheterna är än så länge rådvilla. Tobbe och Tone har varit i kontakt med Oslos borgmästare Fabian Stang och med KORO, organisationen för konst i det offentliga rummet, som ska koordinera processen med de nationella minnesmärkena, utan att få något svar om de kan få sätta upp monumentet någonstans.

Järnrosorna är ungefär 40 centimeter långa och ska fästas både på en rund, jordglobsliknanden konstruktion som står på en sockel som har formen av Utøya, och på ett gärde som omkransar monumentet, så att det skapas ett rum för eftertanke.

Alla rosorna är unika. Några har tunna, naturalistiska blad, andra är stiliserade. Några har använt knivar och vapen som de smitt om till rosor. Varje ros kommer att ha initialerna och ett nummer och det ska finnas en karta så att det går att hitta just den ros som symboliserar en viss person.