I måndags tilldelades amerikanske Junot Díaz det prestigefulla Pulitzerpriset för sin debut­roman The brief wondrous life of Oscar Wao. Det är berättelsen om 13-årige Oscar, en blyg, dödligt överviktig pojke som lufsar runt i New Jerseys nedgångna, brottshärjade förorter, med en konstant trave science fiction-pocketar under armen. Oscar är en självutnämnd ”getto­nörd”, vilket ingen som sett en annons för boken kunnat undgå. Boken har nämligen marknadsförts som romanen som ger gettonörden ett ansikte, och för ­säkerhets skull syns Oscar själv sprejmålad på omslaget.Det är en charmig och originell roman, men samtidigt kunde jag inte undgå att irritera mig på hur Díaz lyckas förvandla ”gettonörden” till bara ännu en stereotyp, ännu en säljbar gimmick. Det verkar inte alltid som om Díaz själv tror på sin berättelse. Istället för att låta Oscars komplicerade livsöde tala för sig självt kryddar Díaz sidorna med flåsiga fotnötter, proppade av kylig ironi och latinamerikansk gatuslang, där han gör sin egen tolkning av hemlandet Dominikanska republikens historia.

När Jonas Hassen Khemiris debutroman Ett öga rött kom häromåret fanns det kritiker som hyllade den som ”en autentisk röst från förorten”, trots att författaren själv aldrig gjort anspråk på något sådant. På samma sätt hyllas nu Díaz som en ”gatusmart gettoskildrare” som får exemplifiera den nya vågen av unga, latinamerikanska författare i ett USA som håller på att bli allt mer spansktalande. The brief wondrous life of ­Oscar Wao är en läsvärd liten bok om en oförglömlig gestalt, men den hade blivit ännu bättre om Díaz haft modet att skippa den distanserade, ironiska jargongen och bara hänge sig fullständigt åt sin skapelse – den sorglige, frustrerade och smått oemotståndlige Oscar Wao.

Bra just nu: John Adams. Lågmäld, charmig tv-serie om USA:s födelse.

Dåligt just nu: The Tudors. Kitschig, pompös tv-serie om brittiska kungahuset.