Vi har gått vilse i en Stockholmsförort. Marika Törnblom, 14, viker upp sin mobil. Hade den inte gått att vika hade hon inte tagit emot den av sin mamma. I Japan har alla vikbara mobiler med smycken i stora klasar. Från Marikas hänger den söta men ondskefulla björnen Gloomy och fjärilar i silver. Fjärilarna är en hyllning till sångaren Kaya i det japanska bandet Hagakure. Han brukar ha dem i håret. Jag har precis fått en utskällning för att jag tog för givet att sötnosen med prinsesslockar var en flicka.
I Marikas mp3-spelare finns inte en enda låt med engelsk eller svensk text. Varenda megabyte är pop, rock och Visual Kei (en slags gothrock) från Japan. Väggarna i hennes flickrum är tapetserade med japanska popidoler. I hyllorna finns inga andra böcker än manga. För några månader sedan lyfte hon luren i radhuset i Piteå och slog ett nummer i Japan på måfå. Bara för att hålla andan och höra någon säga moshi, moshi innan hon lade på.
- Vars äru, frågar Marika i mobilen på omisskännligt pitemål. Hon
och Vanessa Cederberg, 16, har bara träffat varandra en gång tidigare. På olika forum på internet pratar de nästan varje dag. Det som fört dem samman är deras brinnande intresse för japansk populärkultur. Vanessa dyker upp och vi promenerar till hennes familjs lilla villa. På vägen diskuterar flickorna den amerikanska versionen av animeserien Sailor moon som visats i omgångar i svenska tv-kanaler. Historien om den 14-åriga hjältinnan är censurerad och omklippt för att passa små barn. De är båda mycket upprörda.

På sängen i flickrummet ligger Vanessas skoluniform. Hon har jobbat med kjolen hela vintern. Skor var ett problem. Men till slut hittade hon ett par på Myrorna. Hon ska delta i UppCons kostymtävling. Hon tonar ner förväntningarna. Peruken med allt hår under ser lite konstig ut, tycker hon. Och det finns folk som lägger ner månader på att sy upp sina dräkter. Domarna bedömer kostymens kvalitet och hur lik originalet den är. Vanessa ska klä ut sig till Tsukasa Nishino från den populära mangaserien
Ichigo 100 procent.
Marika säger att hon inte har tid att klä ut sig. Hon ska köa till spelningen med Hagakure från klockan 11 på lördagsförmiddagen. Hon vill vara säker på att få den bästa platsen när Kaya tar scenen i besittning 7 timmar senare.

För Marika började allt med Sailor moon. Hon tyckte om musiken till den tecknade tv-serien och började göra egna efterforskningar på internet. Snart öppnade sig en hel värld för henne, fjärran från mainstreamhiphop och NRJ som hon säger att ALLA lyssnar på i Piteå.
- Utan internet skulle jag nog inte överleva, suckar hon. Varje morgon kollar hon sina mejl och ifall någon skrivit nya kommentarer i forumen. Musik och tv-serier från Japan laddar hon ner genom fildelning. Hennes bästa anime heter Gravitation och är en märklig kärlekshistoria mellan en berömd romanförfattare och en popartist i början av sin karriär.
- Trots att så mycket från mangaversionen är borttaget är den fortfarande väldigt bra. Och soundtracket är helt fantastiskt.
Kompisen Vanessa har
haft förmånen att bo i Japan under ett par år då hennes mamma jobbade där. Hon tycker att den svenska popkulturen är urtråkig i jämförelse.
- I Japan är allt så mycket livligare och knäppare än här. Där finns utrymme för det udda. I tecknade serier från USA är hjälten ett muskelberg med superkrafter. I mangaserierna kan hjälten vara en svag och ynklig pojke, säger Vanessa.

Även om det kanske känns så ibland är Vanessa och Marika långt ifrån ensamma. Svenska tonåringars kärleksaffär med Japan började på allvar 2002. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Efter att mangaserien Dragonball gjort en enorm succé på kontinenten introducerade barnboksförlaget Bonnier Carlsen den på den svenska marknaden 2001. Men medan Akira Toriyamas äventyr drog in miljontals euro i Tyskland och Frankrike var den svenska målgruppen till en början ointresserad. I konferensrummen på Bonnier Carlsen letade man förklaringar. Skeptikerna hävdade att ingen efter 70-talistgenerationen köpte serier, i synnerhet inte om de
saknade färg. Andra skyllde på bristen av marknadsföring. Hur skulle barn och ungdomar hitta till bokaffärerna där de aldrig befann sig i vanliga fall utan att en krona lades på annonsering? Anna Ekström är produktchef på Bonnier Carlsen:
- Samtidigt som vi i utgivningsgruppen på allvar började diskutera en nedläggning hände något. I mitten av 2002 började det plötsligt att koka. Försäljningen tog en enorm fart. Fortfarande finns det ingen här som har någon vettig förklaring till vad som hände.

Idag har Bonnier Carlsen sålt 2,5 miljoner mangaböcker, varav 1,5 miljoner i serien Dragonball.
- Vi kunde bokstavligen se hur mangan drog fram genom Sverige. Målgruppen är väldigt engagerad och många skriver brev till oss, breven strömmade in från en kommun i taget. Partille, sedan Vindeln, sedan Alby. Det var mycket fascinerande. Men vilken den utlösande faktorn var har vi ingen aning om, säger Ekström.
I år tänker Bonnier Carlsen satsa ännu hårdare och lanserar under 2006 70 nya titlar. Samtidigt får de
konkurrens från B Wahlströms förlag, Manga Media och danska Mangismo som satsar hårt i hela Norden. Sedan tidigare finns redan Egmont Kärnan som stor aktör.
- Läsarna är inte bara intresserade av manga. De vill veta mer om hela den japanska kulturen. Om vad man äter, om skolan och hur man bor, säger Ekström.
Intresset för det japanska språket har blivit så stort att förlaget också givit ut läroböcker i Kanji och Hiragana, de japanska alfabetena.

Författaren och journalisten Marita Lindqvist har fascinerats av den japanska popkulturens utbredning bland svenska tonåringar under de fyra senaste åren. Själv har hon pendlat mellan Tokyo och Stockholm sedan 80-talet. Förra året släpptes hennes bok Kawaii som beskriver japaners besatthet av allt som är gulligt och hennes eget fanatiska intresse för pojkbanden från talangagenturen Johnnys & associates. Ett intresse hon i dag delar med medlemmar på det svenska internetforumet Cherish, där förstås både Marika och Vanessa ofta är inloggade.
- När jag växte
upp under 70-talet fanns en tydligt definierad flickkultur med söta och oskyldiga idoler som the Osmonds och Bay City Rollers, säger Lindqvist.
Då var internet ännu en amerikansk militär hemlighet. Hon brukade köpa engelska postertidningar hos tobakshandlaren i Jakobsberg. Lakoniskt konstaterar hon att hon då aldrig fick se sin stora idol Donny Osmond röra sig utan fick nöja sig med tidningarnas idolporträtt.
- På den tiden talade man om tonårsflickor som en ekonomisk makt. Allt det där dog här i väst med Backstreet Boys, säger Lindqvist. För vad finns det egentligen att gilla om man är inne på snälla och söta popidoler och gillar rosa kläder?
- Big Brother? 50 Cent? Britney Spears? Skulle inte tro det.
- Vi är helt enkelt hopplösa på gullighet i den här delen av världen. Den japanska popkulturen låter flickorna vara den ålder de faktiskt är i. Att svenska tonårstjejer vänder sig mot Japan betraktar jag som ett hälsotecken, säger Lindqvist.

Det gör inte Vanessa och Marikas klasskamrater. I
bästa fall bryr de sig inte alls. När Vanessa kom tillbaka från Japan efter att familjen hade bott där i två år kände hon sig utfryst. Ingen ville höra henne prata om olika japanska popstjärnors medverkan i knasiga gameshows. Problemet försvann när hon flyttade till en annan skola. Och som tur var fanns ju internet.
- Man vill ha sitt eget intresse. Man vill inte köpa kläderna de säljer i stan där man bor. Man vill inte lyssna på musiken på radio. Man vill helt enkelt inte vara som alla andra, konstaterar Marika.
Hon har bestämt sig. Efter skolavslutningen i nian ska hon sätta sig på första bästa flyg till Tokyo. Västerlänningar kan alltid få jobb i telefonväxlar. Det säger åtminstone Vanessa. Men först väntar Uppsala. Tidigt i morse klev de på tåget. I skoluniform. Och med varsin sovsäck under armen.