Janne Schaffer har spelat med världskändisarna men det är inget han gör något större väsen av. Han ger ett rätt stillsamt intryck när vi ses på en hotellveranda i centrala Stockholm. Lugn och tillbakadragen. Divalater och skränighet är knappast hans signum.

Det är däremot det långa håret och tungan som rör sig från ena kinden till den andra när han spelar gitarr. Men även när det ringer på mobilen så åker tungan fram och tillbaka.

–Det är en självstyrande reflex som jag ärvt av min mormor och mor. Det ligger i släkten och går inte att göra någonting åt.

Han är också märkbart stolt över sitt långa hår som ser ut att sitta på en 25-årig kille snarare än en 64-årig man.

–Håret blev långt när jag flyttade hemifrån 1966. Ju surare föräldrarna blev desto bättre, haha. Tack och lov har jag håret kvar och jag har inte gjort några plastikoperationer eller använt medikamenter.

Är du fåfäng?

–Ja, jag är noga med vad jag har på mig och hur jag ser ut, säger Janne Schaffer som satsar på svart. Jeansen, t-shirten och skjortan har alla samma mörka färg.

Släkten Schaffer härstammar från en förfader som invandrade från Böhmen-Mähren till Visby i slutet av 1700-talet.

–Han var jude men tvingades avsäga sig sin mosaiska tro. Sedan flyttade släktingarna till Stockholm.

Janne Schaffer växte upp på 50-talet i en småborgerlig miljö i Bromma. Båda föräldrarna pluggade på Musikaliska Akademien (nuvarande Musikhögskolan) i Stockholm och mamman pianopedagogen undervisade i hemmet. Hans far spelade fiol men jobbade också som ansvarig för utskänkningstillstånd i Stockholm.

–Det hände att krögare ringde mig och frågade om jag inte kunde snacka med min farsa, men jag sa att han får sköta sitt jobb, skrattar Janne Schaffer.

Han konstaterar att hans mor såg bra ut och att hon var strikt. Sonen har ärvt hennes sinne för noggrannhet och att göra rätt för sig. Men det var knappast närhet som utmärkte hemmet.

–Jag var ganska strängt hållen och det var noga med vett och etikett. Min mor höll distans. Hon kom från en miljö som var lite överklass, så det satt nog i.

Var du älskad?

–Det var jag säkert men det visades inte med stora famnen utan det fanns ett visst avstånd. Obehagliga saker pratade man absolut inte om. Jag saknar att jag aldrig riktigt hann möta mina föräldrar, att vi inte satte oss ner och hade ett långt, ingående samtal.

Och nog fanns det en del att prata om. Janne Schaffer minns att hans mors bästa kompis dog och det hette att orsaken var utmattning. Men, som han förstått senare, handlade det om självmord. Just den fasan drabbade familjen Schaffer hårt när hans egen bror Bo tog livet av sig 1983, bara 34 år gammal.

–Han var väldigt deprimerad, något som kom i vuxen ålder. Jag får alltid frågan vad det berodde på att han, och även min vän Ted Gärdestad, begick självmord. Men det finns inga svar. Jag försökte hjälpa min bror väldigt mycket det sista halvåret, få in honom på behandling. Jag har spelat på ett par begravningar där den döde tagit livet av sig. Ibland tänker jag att de som har självmordstankar skulle gå på en sådan begravning så kanske de skulle tänka om när de ser den fruktansvärda sorg det innebär för de efterlevande.

Fick du skuldkänslor?

–Ja, jag kunde inte prata om detta under flera år. Är det något jag ångrar så är det att jag och mamma inte gick i terapi efter hans död. Jag fick ta hand om mamma och hon kunde inte heller prata om det.

Det har gått bättre att prata för Janne Schaffer och hans son, som hunnit bli 37 år. Janne Schaffer var gift ett par år med sonens mamma.

–Jag har ett bra förhållande med sonen, vi pratar och han ringer då och då.

Hann du träffa honom när du var ute på turnéer?

–Ja, och ibland tog jag med honom på Electric Banana Band-turnéer och då låg man väldigt bra till.

Inga planer på att gifta om dig?

–Nej, just nu går spelandet före och jag vill utnyttja den tid jag har. Jag tycket det är skönt att bo själv.

Han ryggar inför att prata om äktenskapet och hänvisar till sin låt Ingen minns, som handlar om att långsamt glida ifrån varandra. Sedan blir han tyst och skruvar på sig.

Janne Schaffer var duktig i skolan och tycker fortfarande om att lära sig nya saker. Miljön intresserade honom redan på gymnasietiden och han läste Tyst vår av Rachel Carson, som 1963 kritiserade användningen av miljögifter inom jordbruket.

–Jag följde miljödebatten på tv och minns när Björn Gillberg tvättade sin skjorta med pulvergrädde. Idag är det fler som engagerar sig men det går så långsamt. Jag är oerhört imponerad av Maria Wetterstrands karisma, tydlighet och sätt att argumentera.

Ska du rösta på henne?

–Jag har inte gjort det än men det ligger nära till hands.

Han skulle gärna vilja att Electric Banana Bands klimatmusikal Banankontakt med Fröken Öken i spetsen sätts upp på Kungliga Operan.

–Jag känner faktiskt den nya operachefen Birgitta Svendén så nu kanske hon får en idé, säger Janne Schaffer och ler.

En lyckosam sejour för Janne Schaffer var åren med just Electric Banana Band där han blev Zebran som samsades med Trazan Apansson och Banarne. Låtar som Banankontakt, Olyckans sång och Zwampen kunde alla sjunga i början av 1980-talet. Schaffer och Lasse Åberg träffades redan 1964 under ett tv-framträdande.

–Vi tyckte det var så kul med bandet och det smittade av sig. Återföreningen i Hultsfred 1997 var helt otrolig.

Nästan lika otroligt som det smått osannolika mötet med reggaelegenden Bob Marley som ägde rum 1971, fyra år innan världsgenombrottet för jamaicanen. Tillsammans med en annan reggaestjärna, amerikanen Johnny Nash, skulle de spela in musik till den svenska filmen Vill så gärna tro med Christina Schollin.

–Den dog efter två dagar på biograferna, en av de sämsta filmerna som gjorts. Marley, som skrev låtarna, sov på en madrass i pannrummet i ett hus i Nockeby.

Janne Schaffer beskriver Bob Marley som en blyg, tystlåten kille med skjorta och slips som rökte mycket. De spelade in Nashs hit Stir it up och en demo till den ännu outgivna No woman, no cry. När de träffades igen 1978 på en festival i Norge ville däremot Marley inte kännas vid Schaffer.

–Inspelningarna i Stockholm var inget han ville prata om, säger Janne Schaffer och hoppar till när Henrik Schyffert plötsligt dyker upp på hotellverandan, kramar om honom och gratulerar på 40-årsdagen.

Janne Schaffer var bara 11 år när hans världsbild skakades om. Han hörde Elvis Presley sjunga Heartbreak hotel på radion.

–Jag visste inte att musik kunde låta så där. Helt otroligt. Likadant när jag hörde Please, please me med Beatles. Det var milstolpar.

En annan avgörande episod i unge Schaffers liv var när han som 15-åring beslöt sig för att bygga en akustisk gitarr i träslöjden i Blackebergs gymnasium.

–Det tog ett år men sen lärde jag mig snabbt alla ackorden.

Spelandet ledde snart till att Janne Schaffer blev medlem i flera 60-talsband, varav The Sleepstones kanske fick mest uppmärksamhet när de kuppade in sig på Tio i Topp i Sala 1965.

–Det var en allmän hemlighet att Hep Stars alltid spelade dagen innan i den landsortsstad där omröstningen var. Vi fick vara förband och klistrade upp affischer i halva stan. Resultatet blev att deras låt åkte ut och vi hamnade på sjätte plats med My little gal.

Redan som 16-åring stack Janne Schaffer ut på turné, något som oroade föräldrarna ordentligt. Först tyckte de att det var kul med sonens intresse. Sedan blev de mer eller mindre panikslagna.

–De visste hur svårt det var att livnära sig på musiken, ansåg att jag skulle ha ett yrke och börja plugga.

Hans pappa blev till och med handgriplig och dök upp på spelningarna.

–Jag kommer ihåg när vi spelade på en ungdomsgård i Abrahamsberg. Då hade jag smitit hemifrån och pappa stormade in och sa ”Nu packar du ihop dina saker Jan. Du ska hem och göra läxorna”. Och där stod mina kompisar och undrade vad som hände. Väldigt pinsamt. Det minskade ju inte mitt intresse så han gjorde sig själv en björntjänst.

Janne Schaffers musikaliska karriär har egentligen pågått mer än 40 år. Men han väljer att begränsa sin musikaliska tillbakablick på Södra teatern i Stockholm, som har premiär den 29 april, till startpunkten Björn Skifs. Året var 1970.

–Björn ringde och frågade om jag ville vara med på hans första soloplatta vilket ledde till att jag blev studiomusiker.

Janne Schaffer avbröt ekonomistudierna. Första soloplattan kom 1973 och plötsligt låg han på alla listor med debuten för att inte tala om Abba och Ted Gärdestads plattor där hans gitarr hördes.

Det lyckosamma Abba-samarbetet inleddes med att Björn och Benny producerade Ted Gärdestads debutplatta 1971. Musikerna därifrån fortsatte helt enkelt med att spela in album efter album med Abba.

–Faktum är att Björn Ulvaeus var en fantastisk producent. Han hade en känsla för vilken tagning som var bäst, när det svängde. Succén beror på bra välproducerade låtar och att de aldrig återförenats.

På den tiden var det vanligt att kritisera Abba, slagpåsarna i proggens Sverige. Janne Schaffer berättar att han tröstade Benny Andersson, som hängde med huvudet.

–Jag trodde att de skulle återupprättas för jag har alltid tyckt att de var bra. Men att de skulle bli så gigantiskt stora anade jag inte.

I en söndagsintervju med Björn Ulvaeus 2007 höll Abba-musikern inte med om att kritiken hade tagit: ”Nej, vi deppade inte. Jag brydde mig inte om kritiken eftersom vi konstant fick en sådan respons på vad vi gjorde. Plus att kreddiga musiker i andra länder sa att de älskade Abba”.

Oavsett vilket så lärde sig Janne Schaffer något avgörande av den svenska kvartetten.

–Noggrannhet och att inte ge upp.