Emma och en annan fäbodpiga går i vall med kreaturen i skogen. Åskan slår ihjäl en ko och skadar Emmas kamrat.
Och en gång var jag där - jag minns då inte vilket år det var (*1) - men vi (*2) måste börja valla (boskapen) (*3) då, för de trådde till en annan (fä)bodvall, de där korna (*4) då vi hade. Jaa, vi drog nu iväg (*5) och skulle valla boskapen på morgonen; (det) var så fint väder så solen sken, och vi klädde oss så dåligt. (*6)
Och när (*7) vi kom iväg så vart det åska(n). Oj, vad det gick åska(n)! Och vi var två; vi skildes åt då, så jag vart ensam (*8) och kamraten vart ensam. Och hon råkade ut för (*9) (att ha) alla getterna. Hon klev under (*10) en gran då den där kamraten. (*11) Och det var nu många (*12) kor som hade ett skydd under då, för det regnade väldigt. Och så ska de nu krypa under något skydd då, både korna och getterna.
Och där stod den där vallpigan (*13) då under granen, och åskan slog ned. Slog ned åskan då där och dödade en ko, och så den där vallpigan, så fick hon av (*14) åskan så hon vart liggande. Och . . . Men getterna klarade sig nu. Och det var många kor som låg där rent som (om) de var döda då. Men jag gick ifrån henne jag; jag ville . . . jag har aldrig velat stiga under (*15) när åskan har gått.
Utan (*16) gick jag upp i (fä)bodarna jag då. Och när det hade varit ett tag, så kom hon tillb- . . . kom hon också (*17) upp i (fäbod)vallen.
Och då hade (*18) hon fått av åskan hon då, men hon vaknade nu. Och de låg där och . . . Ja, hon trodde de var döda, å många som var döda, när hon gick hem, för de låg där och sträckte på benen och så. Men det var nu bara en som var död.
Men hon måste nu . . . De måste nu ta hem henne, och de måste nu till doktorn (*19 ) med henne då dagen efter. (*20) Men det var . . . Det var alldeles som (om) det var svett av en tändsticka på magen. (*21)
Men det gick nu bra då när hon kvicknade till. För jag gick . . . jag skildes från (*22) henne, jag ville inte vara i skogen, jag var rädd (för) åskan jämt (*23) när det blixtrade (*24) så, men under något träd ville jag inte stå. Men så . . . Hon var mycket äldre (*25) hon än mig. Men hon steg under hon för regnet. Men det skulle hon aldrig ha gjort.
(*1) Eg. vad år det var
(*2) Eg. me
(*3) Eg. gatt taga på gäta
(*4) Eg. korna därna
(*5) Eg. me drog nu till
(*6) Eg. klent
(*7) Eg. når
(*8) Eg. ense
(*9) Eg. vart ute för
(*10) Eg. uppunder
(*11) Eg. den därna kamraten
(*12) Eg. myckna kor (plur)
(*13) Eg. gätselkullan
(*14) Eg. utav
(*15) Eg. velat stiga uppunder
(*16) Eg. annat än konj
(*17) Eg. ock
(*18) Eg. har
(*19) Eg. till doktors
(*20) Eg. den andra dagen
(*21) Emma använder här
riksspråkformen magen. I hennes
dialekt heter det annars magan, uttalat med ljus, främre a-vokal
(*22) Eg. med
(*23)Eg. med en gång
(*24) Eg. ljungnade
(*25) Eg. gamlare
(Från Sofi, Dialekt- och folkminnesenheten, Uppsala).
