”Rör den inte”, säger Q med sträv röst.

Han pekar på en röd knapp på växelspaksknoppen.

Året är 1964. Vi är på den fantasieggande utvecklingsavdelningen på MI6 i London där Q för första gången visar James Bond hans nya sportbil – en vackert skulpterad Aston Martin DB5.

Bond vaknar till. Som vore den förevisade röda knappen den amerikanske presidentens hemligaste kärnvapenavfyrare.

”Knappen aktiverar katapultstolen”, berättar Q.

Då ler James Bond och ögonen får liv. Han hade blivit kär. I en silverfärgad Aston Martin som skulle hjälpa honom att rädda världen från undergång i sex Bondfilmer – under nära 50 år. Och efter att ha fått stryka på foten i många år står nu samma bil invid honom som en trogen hund när nya Bondfilmen ”Skyfall” har premiär på fredag.

Tillbaka till 1960-talet. Att kliva in i en Bondfilm var att gå in i en annan värld, skarpt uppdelad i öst och väst och fylld av megaskurkar. Mitt i denna balansakt, ofta på exotiska platser, fanns James Bond. Som spion med rätt att döda för brittiska underrättelsetjänsten, MI6, jobbade han per definition mot östblocket. Men stormaktskonflikten tonades ner i filmerna. Istället var Bonds motståndare mer eller mindre bisarra megaskurkar som aspirerade på världsherravälde.

Men kalla kriget var ändå närvarande som en starkt genljudande mollsträng. Öst stod mot väst. Ont mot gott och hela Bonds person var en oblyg reklamuppvisning för väst. När östblocket triumferade i höga tv-torn och rymdteknik sopade England och USA banan med teknikstinna bilar. Ingen passade bättre i en skräddarsydd smoking än James Bond. Men det var inte skräddaren Anthony Sinclairs handsydda kostymer till Sean Connery, från butiken på 43 Conduit Street ett stenkast från Savile Row, eller dry martinin som främst definierat honom.

Det var bilarna. Låt oss gå på en odyssé.

GOLDFINGER – 1964

I de två första filmerna spelade bilarna bara biroller. Det var i ”Goldfinger” från 1964 som James Bond och Q stannade till i MI6:s utvecklingsavdelning och kameran zoomade in den silverfärgade sportbilen. Och hela världen drog efter andan. Den var muskulös, smäcker och skulpterad. Som Bond själv.

”Du ska använda denna Aston Martin DB5. Och snälla, lyssna nu, vädjade Q till Bond när han berättade om kulsprutorna och den snurrbara nummerplåten. Och så den magiska röda knappen som gav Bonds ögon liv.

Att James Bond skulle köra brittiskt ansågs självklart 1964. Den brittiska bilindustrin som bara några år senare skulle falla ihop som ett korthus stod ännu intakt. Bonds skapare, författaren Ian Fleming, lät Bond filosofera i boken ”Goldfinger” huruvida han skulle välja Jaguar eller Aston Martin – och valde den sistnämnda. Året innan, 1963, hade nämligen sportbilen på hela världens läppar, DB5, presenterats. I samband med bondpremiären 1964 slog Paul McCartney i Beatles till på en ny mörkblå vagn, bara ett några veckor efter Beatles framträdande i Ed Sullivans show –milstolpen för den brittpopens inträde i USA.

”Goldfinger” blev James Bonds stora genom-brott – han, bilen och katapultstolen (som i filmen skjuter iväg en av skurkarna genom taket) blev en megasuccé som resulterade i en ny Bondfilm vartannat år.

Att Bond är så själsligt förknippad med sina bilar kan också spåras till hans närmast anarkistiska hållning till cheferna och livet – en längtan efter självständighet som liknar Lisbeth Salanders, hjälten i Stieg Larssons Milleniumtrilogi.

Medan hon drog iväg på en motorcykel när det blev för mycket, vikte Bond elegant ner sig i en av sina sportbilar – som under 1960-talet var den främsta symbolen för tekniktron och frihetslängtan i väst. Ännu gick den brittiska bilindustrin för högvarv – för att inte tala om i amerikanska i Detroit.

DIAMNATFEBER – 1971

Bondbilarna har alltid sagt mer om sin tid än vad vi anar. Hade du runt 1970 ställt dig i mellanstor amerikansk stad och vrålat ordet ”energikris” hade ingen ens tittat upp. V8-motorerna hade under 60-talet växt sig lika stora i amerikanska muskelbilar som skyskraporna var höga i deras glänsande hemstad Detroit. Och när James Bond skulle jaga smugglade diamanter i Las Vegas 1971 i ”Diamantfeber” blev valet enkelt: Den genom-svulstiga Ford Mustang Mach 1, där nära 400 vrålande hästkrafter tog Bond genom gränder på två hjul.

Den trendkänslige Bond valde självklart en jänkare precis när det amerikanska bilundret balanserade på sin topp.

ÄLSKADE SPION – 1977

Några år senare var muskelbilen död. USA:s bilindustri befann sig i chock. Samtidigt hovrade en svart helikopter i hög fart ovanför en vit Lotus Esprit på det vackra Sardinien. Vi är mitt i biljakten i 1977 års Bondfilm – ”Älskade spion”.

Bakom ratten var Roger Moore i sitt esse. Det smattrade i luften. Bilmotorn vrålade. Men han var lugn. Nu var det sober brittisk ingenjörskonst som gällde igen.

Ungefär ett år tidigarehade det gått ett sus genom publiken på Earls Court i London när den kompromisslösa sportbilen Lotus Esprit presenterades – en av de allra sista sprattlande resterna av den brittiska anrika bilindustrin. Lotus ägdes då alltjämt av grundaren Colin Chapman och skulle några år senare hamna i djup ekonomisk kris innan Chapman gick bort 1982.

Om detta visste Roger Moore ingenting – när han styrde ut på en pir i Sardinien och ursinnigt accelererade rakt ut i havet, för att sedan lugnt fälla in hjulen, låta den digitala instrumenteringen gå över till undervattensvattenläge. Sedan blev det alldeles tyst. Bond hade lurat megaskurken igen. Med en brittisk ingen-jörskonst som snart var lika död som den fisk han släppte ut ur sidorutan när han efter undervattensfärden, i en berömd scen, körde upp på en badstrand med den vita Lotusen.

TOMORROW NEVER DIES – 1997

Vi är nu framme vid slutet av 1990-talet. Bond har haft några tunga år på 1980-talet. Den engelska bilindustrin var för länge sedan pulvriserad och hö-hö-skratten få när Bond drog sina sexistiska kvinnoskämt. Den brittiske snobben befann sig plötsligt i en annan värld – där han skulle köra det tyska prestigemärket BMW.

BMW hade då växt till en av världens största prestigetillverkare tillsammans med Mercedes. Fyra år tidigare hade bayrarna dessutom köpt några av de få kvarvarande brittiska kronjuvelerna – Rover, Land Rover och MG.

Genom Q:s försorg fick James Bond BMW:s flaggskepp BMW 750 il som hyrbil i Tyskland. Tittarna bjöds på en dramatisk biljakt i ett parkeringsgarage där den 12-cylindriga direktörsracern sköt missiler, släppte ut rök och spikar.

BMW:n får ses som en direkt fortsättning på ”Goldfingers” legendariska 60-tals Aston Martin med dess missiler och katapultstol.

BMW befann sig plötsligt i Bonds absoluta finrum, men inte för att författaren Ian Fleming hade skrivit in i sin roman att Bond skulle köra BMW.

Det handlade om pengar.

20 år tidigare, 1977, råkade en Lotus Esprit stå parkerad utanför Bonds legendariska produktionsstudio Pinewood i London vid rätt tillfälle – och blev vald som Bondbil i filmen ”Älskade spion”. På 1990-talet hade produktplaceringen exploderat. Alla ville synas i strålglansen runt James Bond-filmerna. Samtidigt innebar det välkomna slantar för Bonds producentbolag EON Productions. Bond hade ifrågasatts. Kalla kriget var slut. Spionhistorier alltmer ljumma och konkurrensen hade hårdnat med actionfilmer som ”Die Hard” och ”Dödligt Vapen”.

CASINO ROYALE – 2006

Produktplacering. Smaka på ordet. För många känns det som ett skavsår. Man vill inte öppna sinnena på vid gavel i biofåtöljen – för att bli lurad. Det finns två grundregler i produktplacering: Den får aldrig bli övertydlig och produkterna måste passa karaktärerna. I ”Casino Royale” bröt man mot bägge reglerna.

När Bond (Daniel Craig) hämtade ut en blekt tonicblå Ford Mondeo på Bahamas anade han inte följderna. Bonds egentliga bil i filmen var en Aston Martin DBS med inbyggt fack för Bonds pistol i handsfacket och resan med den alldagliga Ford Mondeon var kort – från flygplatsen på Bahamas till One and Only Club. Forden hade dessutom pimpats med den största V6-motorn.

Men vad gjorde det.

Bond hade kört en svennig Ford Mondeo. Till kasinot.

Det var som om Barack Obama skulle ha anlänt till ett toppmöte med president Putin i en blekröd Opel Kadett från 80-talet där rosten bitit stora tuggor ur hjulhuskanterna.

Mondeosekvensen var dessutom misstänkt lik en reklamfilm med långa inzoomningar på Forden med det glittrande havet i bakgrunden. Fansen rasade. Tyckte att man sålt ut Bond.

Egentligen handlade allt om bilföretaget Fords kris.

Ford hade lyckats få ett gigantiskt sponsoravtal i de tre filmerna 00-talsfilmerna ”Die another day”, ”Casino royale” och ”Quantum of solace”. Nu skulle man pumpa upp varumärket hos Ford – som befann sig i fritt fall.

”Vi inser till fullo verkligheten för vår verksamhet och tar itu med den”, sade Fords närmast chockade koncernchef Alan Mulally när han presenterade Fords förlust på 90 miljarder kronor 2006.

Många belackare missade att Ford, som ägare 1987– 2007, stod bakom Aston Martins medverkan i Bondfilmerna. Liksom att det då Fordägda Volvo bidrog med en oväntad Bondbil – när Daniel Craig under en kort sekvens körde en liten grå Volvo S40 i ”Quantum of Solace”. Något, barmhärtigt nog, få kommer ihåg.

På fredag är det premiär för nya Bondfilmen Skyfall. Distributören Sony har fått ihop varumärkessponsring för uppskattningsvis 45 miljoner dollar – en tredjedel av filmens hela budget. Det var upplagt för katastrof. Men nu tycks man ha gjort läxan.

Åter tas den silverfärgade Aston Martin DB5 från 1964 till heders. En bil som under 48 år tycks ha växt ihop James Bonds själ. 2012 blir den hans starkaste vägg att luta sig mot när han ska försöka spela med i tidens nya ideal.

För egentligen borde han 2012 vara lika kall som Leonid Brezhnev.

Men det bekommer inte James Bond, när han elegant svingar ner sig i det läderklädda svarta sätet, startar den sexcylindriga motorn och råmar iväg.