Jonas Gardell har flera gånger sagt att detta är det viktigaste han har skrivit, och det viktigaste han kommer att ha skrivit, om sin romantrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”, med undertitlarna ”Kärleken”, ”Sjukdomen”, ”Döden”.

Samma sak säger regissören Simon Kaijser da Silva, som fått uppdraget att göra tv-serien med samma namn.

– Det är ett hedersuppdrag att få regissera den här berättelsen, ett av de mörkaste kapitlen i Sveriges nutidshistoria.

Jonas Gardell talar själv om romanen som ”en upprättelse, inte bara en bok”, och det skriver Simon Kaijser da Silva under på.

– Jag vill synliggöra alla de som dog, allmänbilda de unga. Och få alla de som överreagerade att skämmas en smula.

För hetsjakten på homosexuella växte till enorma proportioner under tidigt 80-tal, då när vi hörde talas om den gåtfulla sjukdomen i USA, och den snart började skörda offer också i Sverige. Det talades om pest och digerdöd, om att smittan var ett Guds straff och att homosexuella ”mördade” genom att sprida smitta.

Tv-serien är inte egentligen en direkt filmatisering av boken, utan manuset kom faktiskt först, berättar Simon Kaijser da Silva.

– Jonas hade det här bokprojektet i tankarna länge. Och efter vårt samarbete med tv-serien De halvt dolda, ville både vi och SVT göra något mer.

Så Jonas Gardell skrev manus, Simon Kaijser da Silva läste. Och det här ville han absolut göra. Och SVT ville ha berättelsen om när aids kom till Sverige.

– Det har väl hänt en del med texten när den blev bok, men inte så väldigt mycket.

Inspelningen har varit en utmaning för teamet, där de flesta är för unga för att upplevt tiden då aids ganska plötsligt var en realitet även i Sverige, och unga män dog i en sjukdom som skrämde vettet ur både vetenskap och vanligt folk.

– Det finns också en direkt teknisk utmaning i att gestalta en värld som rent fysiskt inte längre finns.

Ja, det förstår man när direkt redan i inledningen kastas tillbaka till ett Stockholm för 30 år sedan. Så annorlunda allt och alla såg ut.

Men den största förändringen över de 30 åren är förstås attityderna. Jonas Gardell sa lakoniskt på Bokmässan förra helgen: ”Det är inte så många som fimpar i min mat längre. Det är en förbättring.” Och inte blir de längre hotade på Ikea, sa han och berättade om när han och Mark, som vilken vanlig familj som helst, ville köpa bokhyllan Billy på Ikea och blev knivhotade. Polis kom till platsen, som förklarade att det inte tänkte skriva någon anmälan för det borde herrar Gardell och Levengood förstå, att de provocerade folk.

Detta var alltså 80-tal, en ändå ganska modern tid. Eller?

– Det har varit viktigt för mig att inte väja för den där världen, som faktiskt var lite skitigare, lite mer promiskuös, kanske också lite skönt friare. Rent berättarmässigt, känslomässigt var det ändå inte så svårt, säger Simon Kaijser da Silva. På det sättet är Jonas och jag ganska lika, vi har ett liknande sentiment.

Hur mycket har Jonas Gardell själv varit med i processen efter manuset?

– Under filmandet inget alls skulle jag säga, men manuset har vi bollat. Och när jag har haft en hyfsat färdig klippning så har vi tittat på den tillsammans och Jonas har haft synpunkter, ofta bra sådana. Vi är väldigt prestigelösa bägge två, så det fungerar.

Hur mycket har ni gråtit?

– Oj. Under filmningen har jag inte gråtit alls. Jag grät färdigt när jag läste manuset. När jag väl börjar jobba som filmare så får jag lite av tunnelseende, går in i de viktiga detaljerna och i varje scen. Men när vi tittat på klipp så har ju folk omkring börjat gråta.

Men, poängterar han, de har skrattat väldigt mycket också.

– Det måste man. Och även om jag och alla andra blir väldigt starkt berörda av berättelsen, så hoppas jag att man kan se kärleken också. Det är en mycket vacker kärlekshistoria också.