Lukas Moodysson valde Färgfabriken i Liljeholmen för sin utställning itll filmen Container för att det sägs att det spökar i konsthallen, något som han torr kan ha en bra påverkan. Bilden är tagen i Malmö.
I Färgfabriken i Stockholm har han fått låna en mindre lokal där han byggt upp filmens kaotiska rum. På väggarna projiceras dessutom filmen.
På en skylt står ”det är tillåtet att röra vid sakerna, men det är inte tillåtet att möblera om eller stjäla.” Besökaren uppmanas att stanna så länge som man vill i rummet, till och med ta sig en lur.
Filmens namnlösa huvudperson, spelad av Peter Lorentzon, beskriver sig som en kvinna i en mans kropp. Då och då tar kvinnan gestalt, spelad av Mariha Åberg. Mesta tiden tillbringar han i sitt rum, men gör även utflykter på stan, till Rumänien och Tjernobyl
Temat för filmen Container, behållare, är att vi alla innehåller flera identiteter. I sin presentation skriver Lukas Moodysson om behovet av att byta namn, att ömsa skinn precis som ormen.
Om förhållandet mellan film och utställning svarar han dröjande:
- Jag tycker att det är skoj att leka konstnär, men tillägger snabbt ”jag skojar bara”.
- Nej, men jag tycker att det är roligt att leka att jag är världsberömd
konstnär. Så är det med allting jag gör. Jag leker bara att jag är filmregissör. Ibland vill jag bara vara något annat.
- Jag tror att alla människor har fler människor inom sig. I vissa fall blir det väldigt tydligt som när man är transsexuell, när man upplever att man har fel kropp. Eller om man är jungfru Maria och har Guds barn inne i sig.
- Utställningen visar både mer och mindre än i filmen. Det finns alltid en massa saker som inte kommer med i en film, som man kan visa på det här sättet. Jag hade gärna gått ett steg längre, gjort en film om utställningen också, säger han och ler litet pillemariskt.
Han återkommer till begreppet rysk docka flera gånger.
Lukas Moodysson, om någon, har ömsat skinn, gått från komedier som Fucking Åmål och Tillsammans över tragedi som Lilja 4-ever till experimentfilm som Ett hål i mitt hjärta. Med Container tar han steget till videokonst, skulle i alla fall jag kalla det, fast den visas på Folkets bio. En svartvit film där åskådaren får associera fritt till
berättarröst och bilder. Man kan säga att han gjort den omvända resan som filmregissör, från brett till smalt.
- Det har alltid frustrerat mig när jag skrivit filmmanus att man bara får följa en tråd. Min hjärna fungera mera som en spindelväv. Container är som en spindelväv. Man kan inte följa alla trådar fast de finns där, utan åskådaren får välja vilken tråd man vill följa. Det var väldigt skönt med den här filmen att kunna gå alla vägar samtidigt.
Han menar att man inte ska låta lura sig av hans filmkronologi - att han gått från det ena till andra. För honom kunde filmerna ha kommit i en helt annan ordning.
- Det där med utveckling och linjer intresserar mig väldigt litet. Det är efterhandskonstruktioner. Jag gör det jag har lust att göra. Ofta längtar jag efter det motsatta till det jag håller på med. Det är som när jag läser, jag läser litet här och litet där, lämnar och återkommer. När jag gjorde Fucking Åmål längtade jag efter att göra en film om vuxna. När jag gjorde Container längtade jag efter
att göra något lättsamt och roligt. Min förbannelse är att jag vill allting och kan allting.
Men på frågan om det kommer något lättsamt och roligt från honom nästa gång, vill han inte svara. Just nu är utställningen mest spännande, tycker han.
Men tillbaka till filmen.
Text- och bildmanus skrev han parallellt. Även om texten är en monolog är den tänkt som en dialog, som två som talar med varandra. Det finns alltid en riktning i det han skriver, riktat till någon, säger han.
Vad man läser in i filmen är helt fritt. Tycker man att det handlar om krig, så gör det det. Tycker man att det handlar om självhat så gör det det.
- Vi i den västerländska kulturen är så vana vid att någon annan ska tala om för oss vad saker handlar om, säger han och citerar den tyska dramatikern Heiner Müller: En demokratisk syn på teater, är att tolkningen inte ska ske på scenen utan i salongen.
- Det där har man glömt bort. Man måste inte förstå allting. Man får ta tid på sig och kan komma tillbaka.
Man kan gå från filmen om
man tycker att den är tråkig. Man kan stanna på utställningen i fem minuter eller fem timmar. Det är bara bra om publiken visar vad den tycker.
Motvilligt ger han två ledtrådar. Den ena är poeten Paul Celan, som skrev om Förintelsen. Den andra är porrstjärnan Savannah, som tog sitt liv. Deras gemensamma nämnare är att de bytte namn efter att ha blivit traumatiserade. Han hette från början Paul Antschel. Hon hette Shannon Wilsey. I presentationen har Lukas Moodysson skrivit under med en blandning av bägge, Shannon Antschel.
- Jag gillar när en film svänger mellan två ytterligheter. Helt utan att lyckas försöker jag famna hela vägen från Hollywood till Rumänien (där Paul Celan kommer ifrån).
Utställningen i Färgfabriken pågår 10-26 mars. Sedan fortsätter den till Köpenhamn.
