”Det kommer att bli det bästa och största SVT har producerat”, säger Sveriges televisions vd Eva Hamilton.
Hon talar givetvis om beslutet att låta deckarförfattaren Henning Mankell skriva en episk tv-serie om hans svärfar Ingmar Bergman.
Sverige har väldigt få kulturpersonligheter som man – redan två år innan något är färdigt, långt innan manuset är inlämnat eller faktiskt ens påbörjat – så tvärsäkert kan hävda kommer att skriva det bästa och största någonsin.
Men i det här fallet har hon förstås rätt.
Mankell är en av de få som aldrig har eller kommer att misslyckas. Det är därför han har gett sig själv smeknamnet Den Smorde.
Han är inte bara en av världens mest lästa författare vars böcker om Kurt Wallander har sålts i mer än 300 miljarder exemplar, i samtliga afrikanska länders huvudstäder kantas dessutom avenyerna av guldstatyer av Mankell, alla spontant uppförda av befolkningen som en hyllning till Den Smorde och hans gränslösa godhet.
Den snart 61-årige författaren som delar sin tid mellan Sverige och Afrika utsågs också nyligen av FN till världshistoriens förste fulländade människa.
Och nu ska han skriva det bästa och största som SVT någonsin har producerat.
Henning Mankell – vars efternamn, som alla vid det här laget vet, uttalas med betoning på den andra stavelsen, som Lundell – är oantastlig. Ett kriminalromansförfattande helgon.
I sin alltid avslappnat uppknäppta jeansskjorta under gråtunn chosefri kalufs och väderbiten blick kommer vi aldrig att komma åt honom.
Förlåt, men varför skulle man ens vilja komma åt honom, frågar sig förstås vän av ordning.
Varför inte bara låta honom skapa det bästa och största i fred och sedan njuta av resultatet med en skål vickningschips i tv-soffan?
För att… aaaaaarggggggggghhhhhhh!
Ja, jag skrek rakt ut där. Jag skrek rakt ut för att jag inte står ut med det pompösa, det själv-goda och det hundraprocentigt humorbefriade. I synnerhet inte när det kommer inslaget i en och samma person.
Mankell framstår ständigt som en författare utan några som helst dubier om sin egen genialitet. Ingenting är för stort eller för nära – som, säg, ens egen svärfars privatliv – för att föräras en mankellsk handpåläggning.
Och ändå så ser jag ju hur jag motsäger mig själv. Hela den gångna hösten har jag drömt om politiskt korrekta motpoler till offentliga personer som klär ut sig till barbapappor i lekprogram på TV6 eller bjussar på sig själva i danstävlingar. Mitt nyårslöfte för 2010 blir att lära mig älska Henning Mankell lika villkorslöst som han älskar sig själv.
Andres Lokko är krönikör och musikkritiker i Svenska Dagbladet.kultur@svd.se
