Att fylla hela konsthallen med en sorglöst nostalgisk Ikea-hyllning är ett tilltag som ofelbart leder till några intrikata frågor:

Ska en offentligt finansierad konsthall ägna sig åt något som kan uppfattas som marknadsföring av ett multinationellt storföretag?

Varför finns det inte tillstymmelse till problematisering av Ikeas verksamhet i utställningen? Den Sverigebild som Ikea ger (läs Sara Kristofferssons understreckare i gårdagens SvD!), miljö- och plagiatfrågor, aspekter som ofta tas upp vid kritiska diskussioner om Ikea, är bara marginella inslag.

Hur låst är Liljevalchs av att Ikeas sponsrar utställningen med tre miljoner kronor? Det är en enorm summa i sådana här sammanhang. Vanligtvis ligger en utställningsbudget på 700000 kronor.

Med tanke på ovanstående skulle det förvåna om vi inte fick en rejäl konstdebatt efter lördagens vernissage.

Jag är dock inte beredd att kasta första stenen. Det är nämligen inte svårt att förstå att Castenfors, och kuratorn och initiativtagaren Staffan Bengtsson, känt sig lockade av projektet.

Först, det var Castenfors och Bengtsson som kontaktade Ikea och föreslog samarbetet. Hade fallet varit tvärtom hade förstås utställningen aldrig blivit av.

Dessutom: Ikea har inte lagt sig i innehållet i utställningen och den kommer säkerligen att bli en välbehövlig publiksuccé för Liljevalchs, som underlättar satsningar på kommande, mer konstnärligt avancerade utställningar. Där finns konsthallschef Castenfors drivkraft. Han vill locka de stora skarorna till Liljevalchs.

Den andra huvudpersonen, Staffan Bengtsson, känd designprofil, vill inte bara berätta om Ikea. Han vill också att utställningen ska väcka minnen och sätta fart på besökarnas egna berättelser om sina liv.

Två sympatiska visioner, absolut. Men hur högt är priset? Skadar utställningen Liljevalchs trovärdighet? Den enda säkra vinnaren i sammanhanget är Ikea. Mårten Castenfors har alla skäl att vara nervös.