LONDON.
Efter förra fredagens krönika om att jag skulle flytta till västra London ett tag fick jag mängder av märkliga mejl.
Märkliga eftersom så många av avsändarna inget annat ville än att påpeka att London inte är det minsta hippt längre, att det skulle finnas något nostalgiskt i att bege sig just hit och, givetvis, skulle det påpekas att Berlin och Stockholm är så sjukt mycket mer ”på” än London.
Ja, Stockholm är förmodligen världens hippaste stad. Med allt vad det innebär av både gott och ont.
Det finns ett ofrånkomligt Moment 22 inbyggt i detta - ska vi kalla det ett - problem.
Jag kan ”på”. Jag gjorde ”på” innan ordet var uppfunnet. Godammit, jag personifierade ”på” i vad som känns flera decennier.
Jag vet hur man gör, det är enklare än någonsin att dra i just de trådarna, kan göra det i sömnen om det behövs. Men varför skulle jag?
Been there, done that.
I kväll kan jag ju gå och se soulsångerskan Linda Lewis på en pizzeria i Chelsea i stället. Eller folk-gitarristen Davey Graham på The
Spitz. Kanske trots allt ge The Klaxons en chans.
Lyssna på konstnären Tracey Emin läsa ur sin självbiografi på The B-Club på Great Eastern Hotel.
Bara promenera till den nyöppnade japanska restaurangen Mika en liten bit bort på Tavistock Road för deras underbara enoki-rullar.
Eller försöka få en biljett till Christopher Hamptons pjäs Embers av ingen djupare anledning än att faktiskt få se Jeremy Irons live.

Men just den här kvällen väljer jag att stanna hemma i vår nya soffa och se Channel 4:s dokumentär om den nyligen nedlagda, men en gång så geniala, poptidningen Smash Hits.
Det var där Neil Tennant skrev innan han startade Pet Shop Boys och tillsammans med författaren Chris Heath skapade 80-talets smartaste tidskrift.
Och någonstans sammanfattar det programmets blotta existens vad jag vill uppnå - att bli omsluten av popmusikens ständiga närvaro i precis allting som sker.

Vad skulle du välja? Teoretiska popdokumentärer med Professor Tennant på bästa sändningstid eller Roger Pontare i ännu en
obehaglig laxdräkt?
Och i går morse stod jag bakom Paul Simonon från The Clash i en kassakö på Tesco”s. Är det nostalgiskt? För att jag gillade The Clash när jag var tretton?
Well. Hellre det i sådana fall än att, som min vän Mats skrev i ett sms, en snöblaskigt grå torsdag få en skymt av Adde Malmberg på Daglivs vid Fridhemsplans tunnelbanestation.