Visst hände det att han blev kallad ”kåkfararens son” och att kompisar i stridens hetta drämde till med ”Och det ska du säga som har en farsa som sitter i fängelse.”
Jakob Kalayjian minns, orden är färgade av skuld och skam. Länge tog han på sig ansvaret för att hans pappa avtjänade ett fängelsestraff.
- Barn kan göra så. På samma sätt trodde jag det var mitt fel att mamma återvände till Libanon. Jag var åtta år då. Vi hade kommit till Sverige hela familjen, flytt från kriget, men redan efter ett år åkte mamma tillbaka. Till oss barn sa man att hon skulle besöka sina föräldrar, våra morföräldrar, som var sjuka. Men mamma kom aldrig hem igen. I stället tog mina föräldrar ut skilsmässa.
- Det är det jag minns mest från min barndom, att jag satt vid köksbordet i Norsborg och väntade på mamma. Och att pappa sällan var hemma. Sen åkte pappa fast, första gången var jag 17 år. Då var båda borta. Den saknad jag kände går egentligen aldrig över.
- Fortfarande kan man säga att jag längtar efter mina föräldrar.
Och nu är jag 32.
Jakob Kalayjian talar inte om sommarens uppmärksammade rymningar, inte om justitieminister Bodströms förslag att bygga en ”superbunker” för de farligaste fångarna. I stället utgår han från barnen: Barnen till de mammor och pappor som sitter inne. Barnen som vid strängare säkerhetsrutiner riskerar att få ännu sämre kontakt med den förälder som är frihetsberövad. Barnen som redan nu glöms bort och nästan aldrig får något utrymme i debatten. Ingen vet hur många de är. I Barnombudsmannens rapport ”Straffa inte barnet!” framkommer att hälften av alla häkten aldrig frågar den intagne om han - eller hon - har barn vid den första kontakten.
En siffra som brukar nämnas är att det handlar om 8 000 barn. Kanske 10 000. Många av dem får aldrig veta vad som hänt deras föräldrar. Från ena minuten till den andra är en pappa, eller mamma, borta. Onåbar. Den vanligaste lögnen är att mammor ligger på sjukhus och att pappor rest bort för att arbeta eller studera. För det lilla barnet blir konsekvensen
glasklar: Det är farligt att bli sjuk eller börja skolan, då försvinner man för alltid.
Jakob Kalayjian vet, av egen erfarenhet:
- Barn måste få veta sanningen. Däremot behöver de inte känna till allt om brottet. Eller domen. När jag själv åkte fast frågade min äldste son varför? Jag sa att jag skulle berätta mer när han blir äldre. En sexåring vet inte vad narkotikahandel är. För honom var det viktigaste att jag fanns kvar, som pappa.
”Som förälder har jag rätt att göra misstag - och ta ansvar för vad jag gör” står det på en lapp i trappan till föreningen Bryggan Stockholm. Det är där vi träffas, i den källarlokal på Söder i Stockholm som varit Jakob Kalayjians arbetsplats sedan han muckade från Asptunas öppenvårdsanstalt förra året. Alldeles snart ska vi tala mer om Bryggan. Men först måste Jakobs egen historia få tydligare konturer.
Den kortaste sammanfattningen är att hans pappa har suttit, och fortfarande sitter, i fängelse - nu för tredje gången. Dessutom har han själv avtjänat ett femårigt
fängelsestraff för ”främjande av narkotikahandel”. När han åkte fast för det brott som han aldrig har erkänt, och fortfarande säger att han är oskyldig till, var hans egna söner ett och fem år gamla.
- Första tiden på Kumla fick jag ta emot dem i ett litet besöksrum där det bara fanns en soffa i nån slags plast. Där satt vi bakom en låst dörr. Min yngste son hade just lärt sig gå men det fanns liksom inget utrymme att gå på.
Jo, visst kan man påpeka att en pappa, eller mamma, borde betänka sitt föräldraansvar innan de begår kriminella handlingar. Jakob Kalayjian känner till argumenten, avbryter direkt:
- Jag talar om barnen. Det är inte barnen som begår några brott. Därför ska de inte heller straffas.
Hans egen barndom var ”strulig”. När jag ber honom berätta mer stryker han undan håret och berättar med låg röst om skolk, snatterier och bilstölder. Leendet är snett, axlarna uppskjutna:
- Man var ingen ängel, precis. Men jag har aldrig begått några våldsbrott och jag har bara suttit inne en gång. Det var
första - och sista - gången.
Vad hade du behövt, från början?
- Att någon såg mig, den som var jag. Inte bara den där killen som skolkade och var allmänt hopplös. Jag blev som en sköldpadda, gömd under mitt skal. När jag sen träffade andra som var som jag, som också hade föräldrar som sket i dem, blev de min trygghet. Vi gav varandra någon sorts kärlek.
... även om ni mest snodde bilar ihop?
- Ja, ungefär.
Att barn till kriminella löper större risk att själva begå brott kan många undersökningar visa. I Jakobs fall är sambandet tydligt. Och fortsättningen blev inte enklare: Den aprildag år 2000 när polisen stoppade hans bil på stan hade han, som han själv beskriver det, ett ”alldeles vanligt” liv. Som 20-åring bröt han med sina gamla kompisar, fick familj, lägenhet, jobb och pengar till hyran. Polisingripandet raserade allt han byggt upp. Han fördes direkt till häktet, misstänkt för att vara delaktig i sin pappas narkotikahandel. Tidigare samma förmiddag har hans pappa blivit tagen, på bar gärning.
-
Han hade narkotika på sig.
Vilken sort och hur mycket?
- Måste jag gå in på det? Det räcker väl att det var mycket.
Visste du om det?
- Absolut inte. Han hade lovat mig att sluta med sånt. Och jag trodde honom. Jag var fortfarande ett barn som ville vara med min pappa.
Jakob Kalayjian håller fast vid att han blev oskyldigt dömd. Och att han själv aldrig använt narkotika, inte ens dragit ett haschbloss. Ändå säger han inte att hans liv blev förstört genom straffet. Snarare tvärtom. För det var genom sin kontaktperson i fängelset som han första gången hörde talas om Bryggan Stockholm - och hittade en väg tillbaka till samhället.
- Det verkliga straffet är inte att sitta inne. Det verkliga straffet börjar när man kommer ut. När man står där, ensam, och ska klara sig.
För den som har barn blir övergången inte lättare.
Nu, äntligen, har vi kommit fram till föreningen Bryggan Stockholm som, i samarbete med bland annat kriminalvården, socialtjänsten, Rädda Barnen, Röda Korset och Kris, Kriminellas Revansch
i Samhället, har till uppgift att hjälpa barn och ungdomar vars föräldrar sitter i fängelse. Men också att stötta föräldrar som är intagna eller har en partner som avtjänar straff. Jakob Kalayjian kom dit med sina egna barn den första jul han fick permission från fängelset, efter att hans fru tagit ut skilsmässa. När det hände tappade han fotfästet totalt. I dag kan han förstå att hon inte orkade vänta.
- De där åren i fängelset hann jag tänka igenom mitt liv.
En kvinna nämner han, flera gånger. Det är psykoterapeuten Rita Christensen, ordförande i Bryggans riksförening. Det var henne som han fick kontakt med för två år sedan.
- När vi träffades var jag fortfarande 12 år, i huvudet och i hjärtat. Ingen hade hjälpt mig att bli formad till en vuxen människa, jag hade liksom inte utvecklas.
Och nu?
- Nu är jag nästan ikapp min verkliga ålder, det vill säga 32.
Om några timmar är det öppet hus på Bryggan, då måste vi ha talat färdigt och lokalen vara fri från skrivande journalister. Här, bland nallar och
dockor, pussel och pärlplattor, erbjuds utsatta familjer ett skyddat andrum. Här kan föräldrar på permission leka med sina barn och slippa sitta klistrade vid ett bord på McDonalds. Här kan deras barn möta andra barn i samma situation, dela erfarenheter, inse att de inte är ensamma i världen om att ha en pappa, eller mamma, som sitter i fängelse.
- Och så kan de träffa mig.
Jakob Kalayjian vill se sig som förebild, ett levande bevis på att pappor efter avtjänat straff kan börja fungera som pappor igen. I en källarlokal på Söder har han lärt in sin nya vokabulär och bestämt att hans egen släkts destruktiva mönster ska brytas i tredje led.
Det kan sägas enklare: Hans söner ska inte gå i sin fars och sin farfars fotspår - rakt in på kåken.
- Det är det jag kämpar för nu.
Det låter klokt och bra. Men hur går det till, rent konkret?
- Om något går snett för mina killar tänker jag ta reda på felet. När jag själv började skolka och strula var det ingen som brydde sig. Jag var körd, det kände jag själv. När
jag var 11 år var mitt liv liksom över, det fanns ingenting att se fram emot.
Vem bad du om hjälp?
- Ingen, så där direkt. Men mina signaler var tydliga. Ta bara detta med mobbningen. Jag vill inte berätta för hela svenska folket vad jag blev utsatt för, men vissa saker kan jag fortfarande inte göra. Som att bada bland andra människor.
Jakob Kalayjians liv i dag bygger på några få pelare: Han jobbar heltid på Bryggan som informatör och ska i höst leda speciella pappagrupper. Han har hittat en andrahandslägenhet och umgås med sina barn vartannat veckoslut och vissa helger.
Hur är er kontakt i dag?
- Förmodligen så bra som den kan vara. Det här är inget man gör fort. Först nu börjar jag förstå att det tar tid, säkert många år, innan vi kan hitta varandra igen.
Vi står ute på gatan nu. I föreningslokalerna råder rökförbud, här ute kan Jakob Kalayjian dra i sig några halsbloss och sortera tankarna. Fortfarande har han svårt att svara på vissa frågor, annat kan han formulera utan betänketid. Som att kravet
på ett barnperspektiv inom kriminalvården inte handlar om föräldrars rätt att få träffa sina barn.
- Det är inte pappamakt jag talar om - utan vår skyldighet att se till att barnen får träffa oss.
Kan man utgå från att det alltid är positivt? Ibland kanske barn mår bäst av att kontakten bryts?
Jakob Kalayjian nickar, säkert är det så. Det han talar om är normalfallen, alla de barn som vill träffa, eller tala i telefon, med sina föräldrar men sällan får möjlighet. Eller också sitter de där på en plastsoffa i fängelsets besöksrum och kan inte hitta på nåt mer.
Vad drömde du själv om att göra med dina barn.
- Alla vanliga sakerna som vi kan göra nu. Leka. Busa. Laga mat. Min yngste son hinner knappt komma innanför dörren förrän han tycker att vi ska baka sockerkaka.
