På snabbvisit i Stockholm. I går återvände Fredrik Eklund till New York och jobbet som fastighetsmäklare. ”Men det är klart jag inser att porrindustrin kommer att tjäna pengar på mig i många år framöver. Jag är ju inte dum i huvudet.”
Han säger att det handlar om tio timmar, max. Tio timmar som dessutom ligger tre år tillbaka i tiden. Det var då han spelade i så många porrscener i Los Angeles att de har räckt till sex filmer. Eller titlar, som han säger. För dessa filmer har han vunnit en massa priser – ”det är fina statyetter i kristall, inga guldsnoppar, om du trodde det” som han har hemma i en byrålåda i New York. Tillsammans med strumporna.
– Alltihop var ett experiment, för länge sedan. I dag är jag mäklare.
Fredrik Eklund är inte trött på sig själv, definitivt inte. Men han är trött på att behöva dementera ryktet att han fortfarande är bögporrstjärna i USA. Sedan rätar han upp sin välbyggda kropp, suckar och säger att det kanske ändå stämmer. Trots att han lämnade branschen efter de där inspelningstimmarna. För filmerna finns ju kvar. Och säljer över hela världen.
Hur känns det, att lämna ut sin kropp till miljontals sexfrustrerade män?
– Ingenting, faktiskt. Det känns ingenting. Jag tänker inte så. Det där var en grej jag gjorde, jag sprängde en gräns för mig själv. Och vad är det man säger: Först när du är älskad av hela världen kan du älska någon annan.
Är det inte tvärtom: Först när du älskar dig själv kan du älska någon annan?
– Ja, så heter det kanske. Men är det inte ungefär samma sak?
Fredrik Eklund har inte gjort det lätt för sig – eller för oss som läser hans debutbok Bananflugornas herre. Eftersom han förutsätter att vi ska förstå vilken frihet han kände när han, äntligen och efter många våndor, lämnade Sverige för att ha sex med okända män framför en kamera i USA. Det är ungefär så han förklarar det. Att hans lockelse till bögporrbranschen var ett rop på hjälp, ett vrål av längtan bort från det grundmurade folkhem som hans pappa, SE-bankens Klas Eklund, varit med att bygga upp.
Två meningar får mig att förstå lite bättre:
– Jag var aldrig så intresserad av Olof Palme, följde aldrig med pappa när han demonstrerade på första maj. Däremot har jag alltid älskat Gröna Lund.
Solidaritet ställs mot sockervadd, tvåsamhetslycka i IKEA-soffor mot blinkande neonljus och hisnande berg- och dalbanor. Det är ytterligheterna, kontrasterna, som Fredrik Eklund tjusats av – och förvandlat till verkligt liv. Ena dagen satt han i sin mammas kök och åt köttbullar, andra dagen spelade han in porrfilm.
– Och nu sitter jag här när jag egentligen borde vara i New York och sälja en 20-miljonerslägenhet.
Han får det att låta som en ynnest, för mig.
Debutanförlaget, hans nya samarbetspartner, har placerat oss i mjuka soffor i en reception i Gamla stan. Nu och då passerar människor våra soffor, bara någon gång ser Fredrik Eklund besvärad ut. Eller snarare blyg. Annars är han osvenskt frimodig, självupptagen, självbelåten. För första gången i mitt liv, så vitt jag minns, hör jag en man säga:
– Jag tycker själv att jag är vacker. Visst, så är det. Men så får man inte säga i Sverige, då ska man känna skuld och skam.
Man skulle kunna tala om en narcissism utan stopp och slut. Själv använder Fredrik Eklund begreppet fåfänga, konstaterar att det går ett drag av manliga fåfänga genom släkten, från pappa Klas över till honom själv och hans bror Sigge, författaren.
– Vi är jättefåfängda hela bunten, stora egon alla tre. Det är väl bara att erkänna. Annars tar man väl inte av sig kläderna framför en filmkamera eller släpper en bok. Men jag vet inte om jag tycker det är så dåligt, även om man kanske borde det.
Vad har du fått betala för din egen fåfänga?
– Jag vet inte. Jag är inte ens säker på att den har ett pris.
Storebror Sigge Eklund lägger i sin nyligen utkomna ”Det är 1988 och har precis börjat snöa” skulden på deras pappa: ”Han har förgiftat mitt blod med fåfänga, denna djävulska smitta, släktförbannelsen som jag ärvt.”
Lillebror är mer försonlig, talar hellre om den kärlek han fått. Och all uppbackning.
– Pappa har läst min bok i olika versioner och varit min bäste lektör. Från början fick han väl en chock, först för att jag skulle göra porrfilm, sedan för att jag skulle skriva om det. Men han har aldrig försökt stoppa mig. Han kunde ju ha sagt: Nu räcker det med dina upptåg. I så fall hade boken aldrig ha kommit ut. Relationen till pappa är viktigare.
Har din pappa sett filmerna som du medverkat i?
Fredrik Eklunds blå ögon mörknar, nästan förtrytsamt. Nej, verkligen inte. Varför skulle han ha sett dem?
För att han, som du själv nyss sa, är din far och stöttar allt du gör?
– Det var det dummaste jag hört, att han skulle vilja se dem av det skälet. Nej, pappa har inte sett mina porrfilmer. Det har inte min pojkvän heller. Jag träffade honom i USA innan inspelningarna började och efteråt fanns han kvar, hörde av sig. Trots allt.
Bananflugornas herre kan läsas på många sätt. Bortser vi från porren – och från Fredriks kände far – kan man se den som en ren kärleksroman. En roman om killen som går sönder av ensamhet och till slut hittar någon att älska.
– Ja, det är ingen dum tolkning. Hade jag varit någon annan, om jag bott i Los Angeles med en jättesnygg pojkvän, hade jag aldrig gett mig in i porrbranschen, definitivt inte. Men nu bodde jag i Sverige, mitt i det utanförskap som jag känt sedan jag gick i sexan och insåg att det var killar som jag var intresserad av. Därför togs så mycket ifrån mig, så kändes det. Jag fick aldrig uppleva den första romantiska kyssen, aldrig den där spirande tonårsförälskelsen. I boken skruvar jag till det, huvudpersonen vill hämnas. Han ser det som sin rätt att få kyssa en man, till och med på film inför hela världen.
Fredrik Eklund tycker själv att han skrivit en rolig bok. Eller åtminstone en bok med roliga, skruvade passager. Detta borde recensenterna ha uppmärksammat mer, om jag förstår honom rätt. Som när bokens huvudperson tvingas operera bort halsmandlarna och efteråt överväger att stämma Södersjukhuset. ”De har tagit miljoner av ensamma mäns orgasmer ur världen för nu var jag så svag och ful att jag aldrig skulle kunna bli porrstjärna.”
Annars är han nöjd med att journalisterna stått på kö under veckan som han varit i Sverige.
Svaret på frågan om han skulle fått samma uppmärksamhet om han inte varit Klas Eklunds son är kort. Ett enda ord:
– Nej.
Skulle din bok över huvud taget ha blivit utgiven, tror du själv?
– Det vet jag inte. Jag vet bara att två stora förlag refuserade mitt första manus, vilket inte var så konstigt. Med tanke på att det handlar om porr. Plus att boken inte var färdigbearbetad då.
Som barn skröt han över att hans farfar, skådespelaren Bengt Eklund, spelade Tjorvens pappa i den berömda tv-serien. Man skulle kunna säga att han är van vid offentligheten och vet dess fördelar. Liksom dess nackdelar. Flera gånger under vårt samtal poängterar han bristen på val. Klas Eklund är hans pappa, så är det bara. I dag har de en nära relation, han har just besökt sin far i Skåne, på hans nyinköpta herrgård.
– Men jag har aldrig försökt utnyttja pappas namn, eller komma fram genom SE-banken. Det är ju inte precis någon ekonomibok som jag skrivit.
Vad var din pappas största rädsla?
– I hans farshuvud växte skräcken för alla rubriker som min bok skulle skapa. Ingen förälder kan väl acceptera porren, i sig. Själv är jag heller ingen förespråkare av branschen, rent generellt. Men jag kan konstatera att det är en av världens största industrier, utan att någon någonsin talar om den. Visst är det intressant.
Enligt Fredrik Eklund finns stora skillnader mellan homosexuella och heterosexuella porrfilmer, inte bara när det gäller innehåll och målgrupper. Som gayskådespelare blir man lättare stjärna, en förebild. Han vet, av egen erfarenhet.
– Men den största skillnaden är att bögfilmer är gjorda av killar, med killar, för killar. Ingen sitter emellan och blir förnedrad. Heterosexuella porrfilmer har en annan maktstruktur, det klassiska förnedringsmomentet är några fula, äckliga gubbar runt en snygg tjej. Bara heteromän är så dumma att de tänder på sånt. Inom gayporren skulle det aldrig funka med tre feta femtioåringar och en söt 18-årig kille.
Du menar att i gayporren måste alla vara unga och snygga?
– Nej, men allt är väldigt mainstream. Det var väl därför jag passade in så bra med mina blå ögon och vältränade kropp. Tag Ericsson, som jag heter i filmerna, är som killen next door. Vanlig. Snygg. Hygglig.
Som pojke lekte han med dockor, levde i en värld som känns långt borta från storebrors Sigges uppslukande pappalängtan. Inte ens föräldrarnas skilsmässa såg Fredrik som ett trauma. Snarare var det positivt att flytta med mamma till Stockholms innerstad och lämna förorten. Fram tills Sverige kändes som en snara runt hans hals.
– Sedan drog jag så långt bort att snaran brast, så känns det. Nu kan jag uppskatta det positiva; renheten, snön och mammas mat. En dag flyttar jag säkert tillbaka. Tanken är åtminstone inte främmande.
Nobelpristagaren William Goldings Flugornas herre var en gång hans favoritbok. Nu har han talat så länge om sin egen variant på temat om pojken som skapade sin egen värld, blev herre över sitt liv, att tystnaden känns som avbrottet i ett tv-program. Klarsynt konstaterar han att det finns saker som är viktigare än boken han skrivit.
– Är man intelligent så förstår man det. Jag borde ha blivit biståndsarbetare i Eritrea, det finns en värld som jag borde ha lagt min energi på i stället för att förverkliga mig själv och sitta här och berätta om det.
Handlar det inte om pengar också?
Fredrik Eklund skakar på huvudet där håret ligger smetat i små räfflor. Inte har filmerna gjort honom rik, påstår han. Även om han vägrar berätta vad han har tjänat.
– Jag vill inte tala om pengar. Min privatekonomi är privat. Men om jag verkligen var intresserad av karriär, och av pengar, skulle jag väl inte ha gjort porrfilm. Nu tycker några att det är intressant. Det stora flertalet tycker att det är äckligt. För mig har det ingen betydelse. Hela Sverige behöver inte älska mig, jag är ingen Peter Jöback.
