SvD träffar en stressad minister, som börjar varje dag med att läsa i tidningen när solen går upp. Lena Adelsohn Liljeroth har tänt levande ljus i det vackra hörnrummet. Hon beställer sedan te istället för kaffe och konstaterar att hon längtar efter ljuset, efter våren.

För en dryg månad sedan presenterades Kulturutredningen, en lunta på drygt 900 sidor som ska reformera den svenska kulturpolitiken. Sedan dess har kulturministern haft det hett om öronen och kritiken har varit massiv. Bland annat skrev SvD:s Magnus Eriksson att ”Risken är stor att Kulturutredningens förslag blott medför en gigantisk omflyttning: det är mer flyttlass än kulturpolitik.”

Ett 60-tal myndigheter och organisationer ska enligt utredningens förslag stuvas ihop och bli till tre nya supermyndigheter. Uttryck som sponsring, frihet, entreprenörskap och ”portföljmodellen” ska nu sätta sin prägel på kulturlivet. Grundidén har varit att Kulturutredningens förslag att skapa tre jättemyndigheter skulle träda i kraft redan nästa år, något som oppositionen kallat ”kulturell desperation” och ”en våt filt över Kultursverige”. Men nu verkar Lena Adelsohn Liljeroth slagit av på takten.

Statskontoret, som skulle räkna på kostnaderna för de nya supermyndigheterna, har ännu inte fått något sådant uppdrag?

– Det hade varit märkligt om det fått det, eftersom vi måste invänta remissinstanserna innan vi agerar, sen kan man säkert göra en hel del av de här förslagen i höst också. Och utredningen säger ju att det här kräver sin tid.

Kritik har också riktats mot avsaknaden av kvalitetsbegreppet i utredningen – varför är det så?

– Jaha, du får ställa frågan till utredningen. Vi har inte krävt att…

Men vad säger DU?

- I utredningens uppdrag fanns varken att utveckla eller skrota kvalitetsbegreppet.

Nej, men i utredningen finns förslag på hur man ska fördela bidrag. Hur ska ni kunna fatta sådana beslut utan att närma er kvalitetsaspekten?

– Men det är ju så att man heller inte föreslår att de som sitter där i dag ska bytas ut mot fritt valda amatörer, så man håller absolut fast vid kvalitetsbegreppet i den meningen. Men det är svårt att fastslå vad kvalitet är och det förändras dessutom över tid.

Men är det inte din och er sak då att vara där och diskutera de här frågorna?

– Jo det är klart att man måste diskutera. Men det hindrar inte experter från att ha olika uppfattningar. Ta en konsert på Berwaldhallen, det kan ju en tidning skriva ned och en annan haussa och de säger sig båda förespråka kvalitet. Samtidigt måste man alltid låta kvalitetsbegreppet komma med om man använder sig av medborgarnas pengar. Därför förutsätter jag en diskussion om vad som är kvalitet också.

Sätt ett betyg på utredningen då, från ett till fem. Är du nöjd med deras arbete?

– De har haft begränsad tid, bara 1,5 år. Sedan är det en fördel att utredningen inte varit parlamentarisk, för det har gjort att det varit lättare att tänka fritt och också en frihet från övriga kulturvärlden. Sen är det viktigt att man får en enighet kring de reformer som vi beslutar. Men jag vill inte sätta ett betyg.

Men hallå, du måste kunna säga något. Du lägger ut ett jobb och får tillbaka det. Är du nöjd?

– Jag noterar att från början var kulturvälden skeptisk mot det. Varför ska vi ha en kulturutredning över huvud taget? Och från att ha känt av en stor oro för vad de skulle föreslå vill nu plötsligt alla vill vara med. Varför står det inget speciellt om vårt område? Alla vill bli sedda. Sedan pågår fler utredningar parallellt, som Filmutredningen och Orkesterutredning. Jag har haft stor nytta och glädje av att läsa den och fått anledning att fundera. Sen har jag kunna följa Skuggutredningen och annat.

Du företräder det minsta departementet och det är lågkonjunktur. Det kan inte vara lätt att kämpa för kulturens rätt i riksdagen?

– Jag försöker på alla plan skulle jag vilja säga. Jag träffar människor överallt och på varje regeringssammanträde är det klart vi försöker tala om vår sak.

Men lyssnar de på dig?

– Det är naturligt att när Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrssons talar om pensioner eller sjukförsäkringar, får det mer utrymme. De står för halva statsbudgeten. Men de frågor vi har engagerar alla, även på ett privat plan.

Kan kulturskapare leva på sin lön i dag anser du?

– Det är alltför få som kan det i dag, men det är inte jag den första att inse. De flesta blir egenföretagare när de slutar sin utbildning, men de blir det med bar hud, utan att ha kunskap om entreprenörskap.

Du menar att lösningen är utbildning i företagande?

– Det är en del i det. Och det håller på att införas på utbildningarna. Men många kan fortfarande inte skilja på en offert och en faktura och andra vet inte hur man skriver avtal.

Bland konstnärerna exempelvis har hälften mindre än 15 000 kronor i månaden – efter fem års högskoleutbildning. De är redan entreprenörer, så vad ska de göra?

- När vi talar om entreprenörskap, så är det förstås inte så att direkt när man startar ett aktiebolag – så simsalabim, så löser sig allt. Men jag har mött många, i musikgenren inte minst, som sitter och väntar på att bli upptäckta. De kan vara jätteskickliga inom sitt område, men vet inte hur de ska nätverka. Det finns en väldigt dålig kunskap om det nätverk som finns. Det finns en väldigt dålig kunskap om det nätverk som fanns. Detta kom fram bland annat i de samtal som jag och Maud Olofsson hade; bristen på mäklare som gör att konsten får en möjlighet att nå nya människor och att företagen får del av kulturskaparna. Och då handlar det inte bara om att hänga tavlor, utan att gå in i en process tillsammans. Det är ju inte heller så att vi inte satsar. Det gör vi via kulturrådet, konstrådet, konstnärsnämnden, filminstitutet m fl. Det är inte så att det inte finns stipendier, stöd eller utvecklingsbidrag.

Men det är sponsorer och entreprenörskap som föreslås som lösning i utredningen…

– Sponsorer visst, men det finns inte bara en väg. De som jobbar inom kulturen kanske inte bara kan stå på två ben, utan behöver ett antal till. De finns de som tycker vi ska begränsa utbildningsplatserna. Jag tror inte det är rätt väg. Det känns lite Stalinistiskt. Jag besökte Unga Danskompaniet som verkar i Öresundsområdet. De har fått pengar av Sparbanksstiftelsen (i salig åminnelse). Det är ett dansk-svenskt samarbete. De som studerar där var så på det klara med att de inte skulle kunna leva på detta till 100 procent. De hade en insikt om de villkor som gällde, inte minst at de skulle gå i pension vid dryga 40. Här fanns ett vidare synsätt, mot tidigare generationer som skulle in på en institution och där förbli.

I 1974 års kulturutredning fanns skrivningen med att ”motverka kommersialismens negativa krafter”…

– Åh, är vi där nu igen!

Ja, men du säger att vi borde lita ännu mer till kommersialismen. Gynnas konsten och kulturen av marknadens villkor?

– Marknaden är ingen anonym hydra, det är du och jag och vad vi önskar och känner behov av.

Du slåss heller inte för att formuleringen ska stå kvar?

– Nej det är inget krav. Jag tycker det känns gammeldags och har gjort att människor tror att kultur är något som stat, kommun och möjligen landsting står för. Vilken författare skriver bara för hyllorna? Man vill bli såld, läst och diskuterad och då kan du kalla det för marknadens villkor om du vill, men jag ser ingen risk i det.

I Frankrike har Sarkozy inrett Rådet för konstnärligt skapande. Där han utsett sig själv till ordförande. Är det inte dags för Reinfeldt att göra detsamma?

– Du får ställa frågan till honom. Jag såg att Putin satt sig som ansvarig för filmproduktionen i Ryssland också, så jag vet inte om det här är en ny trend? Jag vet inte vad min franska kollega tycker om det här, vad jag förstått har inte hon varit helt införstådd med hans planer. Sen är det väl utmärkt att Sarkozy visar ett intresse för kulturen.

Hur stort är då Reinfeldts intresse för kultur?

- Det får du fråga honom.

Men hallå, du märker väl det. Är han intresserad?

– Som många andra. Det är klart att utrymmet för honom att läsa skönlitterära böcker eller gå på teater är väl mindre. Men jag vet att han var på Dramaten när Muntra fruarna i Windsor hade premiär. Så visst har väl han ett intresse för kultur. Sen är väl inte han den som läser lyrik innan han somnar… Men jag kan konstatera, utan att peka ut någon, att om jag jämför mig med en äldre generation och då behöver jag inte gå längre än till min kära make som är ungefär 15 år äldre än jag, så kan många av dem väldigt mycket mer kultur och kulturhistoria. Och mina barn när de gick i skolan, undrar hur många böcker de läste från pärm till pärm, det var väl mest antologier. I någon mening har den nya skolan inte heller hållit kulturen vid liv.

Säger du, men gör du något år det?

– Det tror jag inte att man löser med en nationell litteraturkanon i alla fall, men det får väl skolorna ta fram i så fall.

Du var på konstmässan Market för en månad sedan och såg ett verk av graffitikonstnären NUG, och reagerade starkt. ”Det här är inte konst”, sa du till medierna. Vad anser du om det idag?

– Galleristen var själv angelägen om att jag skulle komma in och se filmen. Han ville veta vad jag tyckte och han sa att ”NUG var en god förebild för kidsen” och det tycker inte jag. Jag blev provocerad och sa att det här ogillar jag. Efter det kontaktade han eller hans agent medierna. Det var inte jag som sa att det här borde förbjudas eller hade åsikter om Konstfacks ledning.

Ångrar du ditt utspel?

– Nej, det var en spontanreaktion och jag står för den fullt ut. Det hade varit en annan sak om NUG hade sagt att han ville låna en tunnelbanevagn och ersatt den efteråt. Men det gjorde han inte, han hukar istället som en skrämd kanin någonstans.

Tiden rinner iväg och Lena Adelsohn Liljeroth måste skynda vidare. Men hon har lite mer tid till sitt förfogande i dag, eller det är i alla fall så hon väljer att se det.

– Vi har i dag fått två minuter dagsljus till, ahh, säger hon.