Jag läser två svenska debutromaner och finner att något har hänt. Unga författare vill berätta igen. Och de är inte så unga längre.
Böckerna är ”Ensamhetens broar” av Augustin Erba och ”Näckrosbarnen” av Susanne Axmacher. Erba är 41 år och Axmacher 35 och båda kommer ut som färdiga författare med ett säkert grepp om berättarteknik och allmängiltiga teman. I Erbas fall handlar det om ett psykologiskt drama i lumparmiljö. Axmachers roman är en klassisk syskonskildring.
Äldre debutanter med Augustprispotential – det vill säga, de är inte alltför svårlästa – är ett ganska nytt inslag i svensk litteratur. Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” (som fick Augustpriset) och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” är de två mest uppmärksammade exemplen de senaste åren.
Men ärligt talat – är inte den här debutanttrenden tråkig?
Var är de unga arga som tar stryptag på språket och säger: Nej, jag vill inte berätta som alla andra berättar. Jag vill berätta på ett nytt sätt.
Vi har sett flera exempel på det under det tidiga 2000-talet. Jag tänker på romandebutanter som Lotta Lotass, Malte Persson, Daniel Sjölin, Martina Lowden, Sara Stridsberg och Andrzej Tichy – alla författare med en unik ton, som därmed också snabbt har skaffat sig en självklar plats i den litterära offentligheten. De verkar förstås också, i skiftande grad, i en tradition, men den är inte bred, den söker sina rötter i marginalen och texterna som föds därur blir därför betydligt mer spännande.
Jag var på Kulturhusets debutantbar här om kvällen och lyssnade på ett urval nya författare. Erba och Axmacher var där och läste, men även i den övriga romanskaran handlade det mest om att berätta traditionella historier, att avbilda verkligheten med litteratur som om språket var det mest okomplicerade verktyg man kan tänka sig.
Missförstå mig inte, det rör sig om kompetenta författarskap, men inget av det jag hörde underminerade min bild av världen.
Vad beror den här nya traditionalismen på? Är den ett resultat av en hårdnande bokmarknad där förlagens krav på vinst ständigt ökar? Att berättelser säljer mer än språkbrottningar, det vet vi. Se bara på en författare som Daniel Sjölin, som trots sitt tv-kändisskap inte har sålt några upplagor att tala om av sina lustfyllt vildsinta romaner.
Eller handlar om det om ett hårdnande och mer fragmentiserat samhällsklimat? Samtidslitteratur har en förmåga att vara en omvänd spegelbild av det samhälle den tillkommer i. Och då kan man fråga sig: Varför behöver vi berättelser vi känner igen idag?
