Om man skulle gissa vilken författare som hör ihop med vilka verk skulle det vara rätt lätt med Mara Lee. Något av den där välputsade ytan och det lite hårda under som finns i hennes litteratur utstrålar också hon. Samtidigt luckrar hon snart upp den svala ytan, pratar snabbt och engagerat på kaféet vid Hornstull i Stockholm där vi slår oss ned. Kanske för att hon är så ”extremt glad” över priset.

– Det känns jättehedrande, säger hon på en skånska som är välbevarad trots många år i Stockholm.

Ännu enklare än att para ihop henne med hennes verk är det att hitta likheter mellan hennes böcker, trots att de i form har skilt sig åt. Sedan debuten med diktsamlingen Kom för elva år sedan har hon konsekvent återkommit till samma teman, de som också finns i Salome, andra romanen som ikväll tilldelades SvD:s litteraturpris på Chinateatern i Stockholm.

Jag intresserar mig för utsida och utsatthet. En kvinnlig kropp blir granskad, betraktad och förtingligad.

Salome skildrar pricksäkert och poetiskt gränsen mellan att vara barn och vuxen. Det är 1980-tal och 14-åriga Elsa bor i Ormby, en liten ort som symboliserar den känsla av fångenskap Mara Lee ofta utforskar. Elsa får mot sin vilja en fosterbror, hon konkurrerar därtill med sin före detta bästis om huvudrollen i årets balettuppvisning. Mycket är jobbigt, men till skillnad från andra flickor riktar Elsa till stor del sin ilska utåt, inte inåt.

Det är typiskt att Salome inleds med en kroppsscen, Elsas besök hos skolsköterskan, man skulle kunna roa sig med att räkna hur ofta ordet kropp nämns i Mara Lees böcker. Genom dansen handlar sedan Salome om kroppens gränser, självkontroll, yta och utseende, typiska Mara Lee-ämnen.

– Vi kommer inte ifrån kroppen, säger hon och tar en klunk av den ingefärspetsade juicen.

Det där med utsida och insida och gränsen vi etablerar däremellan var även det hon ville skriva om i Ladies, första romanen som kom 2007, och som en del menade var förhöjd chick lit.

– Jag intresserar mig för utsida och utsatthet. En kvinnlig kropp blir granskad, betraktad och förtingligad. Det har jag försökt gestalta på en mängd olika sätt. Det är inte entydigt, det finns något lockande i det samtidigt som det kan slå över i fasa om gränsen passeras.

Hon tänker efter, säger att hon på ett sätt tror på att upprätthålla skenet.

– Vi är inte bara våra insidor. Yta och utseende är en del av oss som också har präglat oss.

Scenerna mellan Elsa och pojkvännen Micke kan jämföras med de långa, nästan koreograferade sexscenerna i Kom, dikter som hon själv kallade postpornografiska. Men Elsa och Micke har inte sex fullt ut, istället slår de varandra så blåmärkena lyser.

Mara Lees böcker är sexuella och fysiskt våldsamma. Hon forskar nu om ansvar och litteratur i Göteborg. Vilket ansvar har hon för våldet hon beskriver?

– Om jag skriver fram ett lidande ska det kunna motiveras av formen och strukturen, man måste lyckas göra litteratur av det. Det skulle inte vara etiskt eller estetiskt försvarbart om jag lät en skolmassaker äga rum i Salome.

Mara Lee var själv just både utagerande och duktig som tonåring. Hur kan hon relatera till Elsa?

Hon reser sig, måste ta en paus, fundera. Kommer tillbaka. Säger att det finns en extrem inriktning på problemlösning i vårt samhälle, ”vi lever i ett land av ingenjörer”.

– Jag vill försöka skapa ett rum som inte bara är ingenjörskonst, visa att det kan finnas problem och smärta som vi kanske aldrig kan fixa eller förklara, men att det kan vara okej. Bara för att man är arg behöver det inte vara fel på en. Det finns en större acceptans om unga pojkar är lite aggressiva, det ses som en del av vuxenblivandet. Om vi tjejer är utåtagerande uppfattas det som ett brott, en skevhet som ska korrigeras.

Vreden är ett slags drivkraft för Mara Lee, ”en grundton”. Men skrivandet har ingen terapeutisk funktion.

– Att jag är arg är inte anledningen till att jag skriver. Jag råkar skriva och jag råkar vara arg, säger hon medan hon flätar sitt glänsande mörka hår.

Mara Lee vill inte beskriva sig som någon som velat bli författare sedan barnsben. Men hon upplevde biblioteket hemma i skånska Osby som en fristad och i tonåren visste hon att hon ville jobba med litteratur, men snarare som litteraturvetare. Författarskap verkade handla om att vältra sig i känslor.

– Det kändes patetiskt att skriva, jag hade barnsliga föreställningar av vad en författare var. Det verkade lite förslappat, säger hon och löser upp sin fläta.

I 20-årsåldern hände svåra saker som fick henne att känna att hon måste skriva. Samtidigt som hon studerade skrev hon som besatt, en roman som hon skickade in till tre stora förlag. Hon fick positiva refuseringar, men alla uttryckte samma sak: det var formlöst. Då sökte hon till skrivarlinjen på Biskops-Arnö. Några år senare släpptes debutboken Kom. För att vara en tunn diktsamling fick hon mycket uppmärksamhet, boken nominerades dessutom till Borås Tidnings Debutantpris.

– Jag trodde det skulle vara så, men det var omtumlande på många sätt.

Mara Lee har varit mån om att skilja på författaren och privatpersonen. Redan för debuten valde hon ett annat namn än det som står på hennes brevlåda.

– Idag är det mest besvärligt, om jag ska flyga bokar folk ibland i fel namn. Men jag var intresserad av att vända och vrida på maktrelationer. Då kunde jag inte ha fadersnamnet på mina böcker, det kändes som en extem underordning.

I Ladies lämnade hon poesin, för nästan 400 sidor prosa i en omtalad roman som dessutom skjutsade ut henne i en bredare litterär offentlighet.

– Jag fick en prosaöverdos av Ladies, det var en chock för hela systemet att gå in i ett sådant berättande. Det fanns ingen frihet i att skriva prosa på det sättet, jag ville underkasta mig en romanform. Efter Ladies kunde jag inte skriva vanlig berättande prosa, jag var tvungen att tänka poesi för att Salome skulle bli prosa. Jag behövde strängheten i poesin.