En gång, på ungdomens klubbar i Göteborg, brukade hon ljuga om sitt efternamn och säga att hon var åklagare från Uddevalla. När hon mötte sin nuvarande man, dokumentärfilmaren Fredrik von Krusenstjerna, sa hon att hon hette Cecilia Svensson. Det var tur. Efteråt har han erkänt att han nog dragit öronen åt sig om han förstått att hon var PG Gyllenhammars äldsta dotter.
Nu debuterar Cecilia von Krusenstjerna, född Gyllenhammar, med boken ”En spricka i kristallen” och innan hon hunnit protestera kan man tro att denna gång gömmer hon sig bakom romanens Suss. För hon växer också upp i Göteborg med en pappa som är företagsledare tills han efter diverse misslyckade företagsfusioner tvingas lämna styrelserummet, utfryst och stukad.
Det låter som en snabbrepetition av PG Gyllenhammars Volvo-tid.

Men sedan blir det värre. Under de glittrande kristallkronorna framstår Suss familj som lycklig och lyckad men när ljuset släckts öppnar sig helvetet. Med svek och förtvivlan. Med en pappa som har andra kvinnor men efter varje otrohet blir emottagen, jublande och efterlängtad, när han återvänder hem. Och med en mamma som inte förmår älska sin äldsta dotter, eftersom hon själv aldrig blev älskad som barn. Så fortplantas bristen på kärlek och genom bokens 185 sidor brinner ett glödgat modershat hos den dotter som alltid känner sig ful, fel och fet.
”Gå ner 15 kilo ska du se att du kommer att må mycket bättre”, är mammans enda kommentar när Suss tappar fotfästet. Sedan skriver mamman ut en check och går.
Cecilia von Krusenstjerna konstaterar, nästan saktmodigt:
– Så kan livet vara, sådana mammor finns också. Men dem får vi inte tala om. Onda mammor är det mest tabubelagda som finns. Pappor kan vara elaka och frånvarande, mammor måste vara goda. Vårt behov av en god mamma är så stort att vi hellre skriver om vår historia än tar till oss hur verkligheten var.

Nu måste vi dra andan, påminna oss om att detta är en skönlitterär roman. Visst finns likheter mellan Cecilia och bokens Suss, annat är påhittat, förändrat och förvrängt. Instängda i ett sammanträdesrum, försedda med kaffe och ostördhet av uppvaktande förlagsfolk, betonar hon vilket hårt arbete som hon lagt ner på sitt romanbygge.
– Därför känns det lite respektlöst om boken uppfattas som dagboksterapi.
Var sanningsgränsen går ser hon ingen anledning att berätta. Det räcker att hon själv och hennes familj vet.
– Mamma och pappa har läst min bok, de tycker om den och stöttar mig totalt. Mamma har till och med läst den två gånger.

Var du rädd för deras reaktioner?
– Ja, det kändes lite läskigt. Men mina föräldrar är inga småborgerliga typer, de är kulturmänniskor – och toleranta.
Hur är er relation i dag?
– Bra. Även om vi inte träffas så ofta eftersom de bor i London. Samtidigt ska man inte överdriva betydelsen av en nära relation. Det viktigaste är att man inte har en massa outredda konflikter mellan sig. Att man kan prata. Och det tycker jag att vi blivit allt bättre på.
Idén till boken föddes för tio år sedan när Cecilia von Krusenstjerna fått sitt första barn och tyckte att hon överallt såg mammor med kalla ögon, mamma som inte orkade med sina barn.
– Det är möjligt att det var inbillning, men barns utsatthet blev så tydlig. Inte minst i överklassen. När jag tidigare bodde på Östermalm var det barnflickor som hämtade barn på dagis. Barnflickor och så jag då.
Hennes egen mamma, socionomen Christina Gyllenhammar, förvärvsarbetade genom alla år. Själv valde Cecilia att säga upp ett fast journalistjobb på GT i Göteborg när hon blev mamma första gången.
– Jag har valt att bli antikarriärist. Eftersom jag växte upp med två karriärister och har skadats av det. Svenskt Tenn tål jag inte heller. Eller att åka limousin. Jag är en sån som promenerar – och handlar mina möbler på IKEA.
Efteråt, på bandet, hörs hur vi skrattar just här. Det är en av de få gångerna. För det här är en allvarlig historia om en allvarlig flicka. När Cecilia von Krusenstjerna beskriver sin egen uppväxt använder hon samma ord. Att hon var udda, kände sig ensam och främmande i den berömda familjen.
– Kanske för att jag var känslig, överkänslig.

Varför lägger du romanen så nära ditt eget liv, om du nu inte vill ha en sammanblandning?
Hon suckar, föser upp håret och suckar igen:
– Det här är det enda liv jag känner till. Dessutom är jag lat. Och okunnig om ekonomi och sånt. Självklart finns det andra företagsledare än min pappa men hans bransch kunde jag redan, därför fick den utgöra ramen. Men jag hoppas du förstår att när jag sitter hemma i källaren och skriver så är jag inte PG Gyllenhammars dotter. Då tänkte jag inte utifrån utan inifrån. Jag var besatt av att få berätta den här historien.
Genom boken kämpar Suss för att komma ur beroendet till sina föräldrar, inte bara ekonomiskt utan också känslomässigt.

Är det svårare för omhuldade överklassflickor att bli vuxna?
– Ja, det tror jag. Hos alla i min egen familj fanns en stor beundran för pappa. Han var, och är, en varm och charmerande person och den som alltid stod i centrum. Han var också autostradan ut i världen. Runt framgångsrika föräldrar skapas ett kraftfält som det är oerhört lätt att sugas in i. Som barn söker man sig mot ljuset, mot värmen – och har inget att sätta emot. Föräldrarnas värld är så stark jämfört med den bräckliga grund som man själv kan skapa.

Vilken väg ville du själv gå?
– Det var väl det jag inte visste. Är man sedd som ”prinsessan av Göteborg” är det inte lätt att komma ner på jorden och hitta sin egen väg. Jag ville tidigt bli journalist. Eller skådespelare. Men jag var också en sökare, intresserad av religion och filosofi.
Hon ser sin känslighet som en styrka. Samtidigt vet hon vad den kostat, inte minst inför kravet att lyckas – och aldrig, aldrig misslyckas. För bokens Suss är det glasklart: hennes värde ligger i vad hon presterar, hur hon ser ut, vem hon gifter sig med.
– Det där tror jag är typiskt för överklassen. Och genom generationerna skapas hemligheter som ingen talar om, hemligheter som de känsligaste barnen blir bärare av. I min roman finns en tyrannisk morfar, som misshandlat den son som alla uppfattar som misslyckad. Trots att han är den ende som lyckats med sina relationer och som har barn som är lyckliga. För mig är han en av romanens viktigaste personer.
Det är hon själv som jämför överklassen med ett fängelse och talar om allt som kan gömmas bakom murarna.
– Det är därför barnen kan fara så illa. Vilken lärare vågar ringa upp en celebritet och säga ”Ditt barn verkar ha det jobbigt”, vem kan ens se det? Jag själv växte upp med ett väloljat maskineri av tjänstefolk och mat på bestämda tider. Det praktiska fungerade, men känslomässigt var jag övergiven.

Även framgångsrika föräldrar kan väl vara kärleksfulla?
– Säkert. Samtidigt vet jag hur lätt det är att människor går förlorade i strålkastarljuset och tappar förankringen med den nivå där barnen finns. Nu talar jag inte om min pappa, han hanterade det ganska bra. Men jag är övertygad om att makt är en drog, något rent livsfarligt. Men kan vi inte tala om Suss nu, det är enklare.
Romanens Suss är ensam, oälskad och mobbad i skolan. Efter gymnasiet skickas hon till ett universitet i USA. Studierna avbryts eftersom hon vantrivs. När hon kommer hem är hennes gamla flickrum utrymt, alla saker borta. Hon får sova på en madrass tills familjens chaufför skaffat henne en lägenhet på stan. Där börjar Suss hetsäta. I en av romanens starkaste scener möter hon sina föräldrar på stan, de kliver ur en limousin tillsammans med Anders Wall och hans hustru. Suss står där med sitt smutsiga hår, manisk och eländig. Mamman undviker att titta på henne. När sällskapet försvunnit in på krogen åker Suss hem. ”Jag kan inte sova och när kylskåpet är tömt och jag kräkts ännu en gång rör jag ihop en smet av socker, mjöl och smör.”

Hur kan du skriva så inkännande om ätstörningar?
– För att jag själv haft bulimi, den delen är självupplevd. Som tur är har jag tagit mig ur det men risken för återfall finns hela tiden.
Maten var en tröst, blev en drog – då när hon var ung och olycklig.
– I princip kunde jag lika gärna ha börjat med sprutor. Men välartade flickor går inte ner och köper heroin. Mat var lättare att få tag i – och att kräkas upp. För under alltihop fanns den utseendefixering som präglade hela min uppväxt. Skräcken att bli tjock. Redan i femman fanns det tjejer som inte fick dricka juice för sina mammor. Eller äta wienerbröd mer än på födelsedan.
När Cecilia von Krusenstjernas debutroman slutar har vuxna Suss lyckats bryta sitt beroende till föräldrarna och därmed rädda sitt äktenskap. Hennes man är dokumentärfilmare, precis som Cecilias egen man.
– Han är den enda person som jag tagit direkt från verkligheten. För han är så bra – och han tål det. Utan hans stöd hade jag aldrig kunnat skriva min bok. Nu vågar jag berätta.

Hur är ditt förhållande till pengar i dag?
– Vi har så vi klarar oss, det räcker. Pengar ska användas, vara i ruljangs. Tjänar man mycket ska man betala mycket skatt, jag är inte en sån som gillar privatskolor och så. Men pengar är också makt. Jag tror det är väldigt vanligt att rika människor försöker köpa sig fria, föräldrar med dåligt samvete kompensera brist på tid och kärlek med saker. Men pengar ger ingen lycka. Suss går runt i det vackraste sommarparadis och känner sig ensammast i världen.
Fattigdom ger heller ingen lycka.
– Självklart inte. Men det är en annan problematik. Det här är kanske känsligt eftersom jag själv är en rik pappas flicka, men jag talar om tragiken i den överklass där pengar många gånger får ersätta kärlek. Därför får man aldrig nog.

Förlagschef Abbe Bonnier har redan gluttat två gånger genom dörren för att se om vi är klara. Min sista fråga blir mest ett konstaterande:
Pengar skapar inte bara elände. Det finns väl mycket positivt med dem också.
Cecilia von Krusenstjerna nickar, som om hon avslöjade en hemlighet:
– Absolut. Det kanske kommer fram i min nästa roman, den som jag redan har börjat skriva på.