Det har blåst förr runt Eva Lundgren. Då har hon fått stå ensam, nu känner hon stöd – också från rektorn vid Uppsala universitet. ”Enligt min egen självbild är jag alldeles för anpassningsbar, nästan utsuddad, och borde profilera mig klart starkare. Men det går väl inte att säga i dessa dagar.”
Det är hon själv som föreslår att vi ska mötas hemma hos hennes särbo Sten, eftersom hennes egen lägenhet är tillfälligt utlånad. På bussen till Nacka drar jag slutsatsen att Eva Lundgren, åtminstone privat, inte ställer sig bakom veckans mest citerade extremfeministiska uttalande: Att män är djur och maskiner.
Om en stund kommer hon att skaka på huvudet, skrattande, eftersom hon tycker att påståendet är ”totalt vansinnigt”. Men först måste hon hämta kaffe och fatet med kakor. När hon, äntligen, sitter ner och jag artigt frågar hur hon mår efter tv-programmen om Könskriget, där hennes forskning om rituella övergrepp framstod som rena galenskapen och där hon presenterades som chefsideolog för såväl Roks som vår tidigare jämställdhetsminister Margareta Winberg, börjar hon gråta. Inte dramatiskt hulkande. Mer stilla, sorgset.
- På en nivå är jag orubbad: Jag har stor självtillit som forskare och därtill ett internationellt erkännande. Men när hela Sverige, som det känns nu, förhåller sig till det som är en nidbild av min forskning blir det jobbigt, jättejobbigt. För jag vet ju att den verklighet som medierna skapar upplevs som sann och därför är svår att ändra. Men jag ska leva vidare, också i forskarsamhället.
Eva Lundgren torkar tårarna ur sina välsminkade ögon och konstaterar att hennes sorg och frustration är förenad med skam. Det är en skam som hon tror många kan känna igen: Att man är fel, på något sätt. Själv växte hon upp i kulturkollisionen mellan en pappa som var svensk rallare, kommunist och ateist, och en mamma som kom från det norska borgerskapet.
- Jag lärde tidigt att det som var rätt i ena lägret var fel i det andra - och kände skam för det jag representerade på båda sidor. Allt det här kommer upp nu. Min yngsta dotter föreslog att jag skulle intala mig att det är kul att vara ”den galna professorn”. Det kanske jag kan om tio år. Men än har jag inte kommit dit.
Låt oss lämna de två tv-programmen, som enligt Eva Lundgren är hopklippta på ett sätt som är både tendensiöst, helt felaktigt och för henne själv djupt kränkande. Det är därför hon anmält dem till Granskningsnämnden, samtidigt som hon överväger att göra en anmälan om förtal.
Nu har hon chans att förklara vad hon egentligen menar. Jag ber henne ta det kort. Hon säger att det är omöjligt. Alltsammans började med att hon, som i grunden är utbildad religionsvetare, blev intresserad av övergrepp med rituell karaktär. Eftersom hon vet hur starkt ritualer påverkar människor.
Men om vi håller oss till dagsläget: Menar du, på fullt allvar, att det sker rituella övergrepp i skogen där man mördar och gräver ner barn?
- Det var också inklippt i programmet.
Strunt i tv-programmen. Jag undrar om det är sant?
- Det här är inga uppgifter som jag har gripit ur luften. Jag har intervjuat barn, men också vuxna, som efter oändligt lång tid har kunnat få fram en berättelse om detta känsliga ämne. Inte så att deras berättelser alltid har skildrat precis vad som hänt, i några sammanhang har övergreppen varit förenade med droger och vanföreställningar. Allt detta finns med i min forskning. Liksom att jag har varit observatör i olika satanistiska grupper. Det jag säger är att människors berättelser måste bli tagna på allvar, oavsett vad som har hänt och hur detta i så fall har hänt. Helt uppenbart har de varit utsatta för något som fått skadliga konsekvenser.
Men om ingen riktigt vet vad som hänt, varför framhärdar du då att barn kan offras i skogen? Trots att inga barn verkar ha försvunnit i Sverige och polisen inte känner till några sådana brott?
- Barn kan faktiskt försvinna. Det kan också handla om foster, om djur - eller andra slags offer.
Hur ofta menar du att detta i så fall händer?
Eva Lundgren slår ut med händerna, suckar över det krav på siffror som hon uppfattar som typiskt svenskt. Vi befinner oss i ett outforskat område, säger hon, som inte går att storleksbestämma. Vem hade, som ren jämförelse, trott på det som hände i Knutby innan det blev uppenbarat?
Som forskare måste du väl ändå utgå från fakta?
- I känsliga ämnen kommer vi inte långt med fakta. Om vi enbart hållit oss till siffror hade vi aldrig kunnat hjälpa kvinnor som blir slagna - eller männen som slår dem. Den kvalitativa forskningen är ett måste när det gäller förståelsen av sexualiserat våld. För den får oss att förstå komplexiteten.
Eva Lundgren gråter inte längre, i stället är hon arg. Eller blir åtminstone märkbart irriterad när jag ifrågasätter hennes uppgift att 67 procent av svenska kvinnor har utsatts för manligt våld och/eller sexuella trakasserier.
Finns det inte en risk att du målar med för bred pensel?
- Jo, faran är uppenbar om man framställer det så ytligt som du gör nu. Vi gick ut och frågade 10 000 kvinnor, inom två veckor hade hälften svarat. Och talen blev så här höga. Men det är en myt att vi räknat allt, ner till bagatellartade händelser som en knuff i korvkioskkön. Det vi utgick ifrån var kriminella handlingar. De sexuella trakasserierna kom vid sidan om.
Har du aldrig haft fel?
Hon rätar upp sig i soffan, som ett utropstecken efter sitt svar att forskning både kan och ska diskuteras. Själv talar hon inte i termer av rätt och fel, hellre om god och dålig forskning.
- Jag vill gärna vara en god forskare. Även om jag nu bara sagt pyttelite om de rituella övergrepp som jag studerade, för 12 år sedan, hoppas jag du kan dra andra slutsatser än att jag är en galen satanistprofessor. Pedofilnätverk har jag aldrig talat om. Pedofili är ett ord som jag inte ens tar i min mun.
Vilken makt har Eva Lundgren? Hon vet att hennes analys av normaliseringsprocessen, detta att misshandlade kvinnor gradvis finner sig i det som händer, har haft stor betydelse för både kvinnojourrörelsen, inom olika utbildningar och rent politiskt. Däremot förnekar hon att hon är Roks ”chefsideolog” - eller regeringens ”gullegris”.
- Det sista är så långt ifrån min egen uppfattning som man kan komma. I Bergen, där jag en gång var ordförande för Arbeiderpartiets kvinnoförbund, hade jag sån framgång att man försökte exkludera mig. Jag utgår ifrån att det ryktet har nått den svenska
socialdemokratin.
Enligt före detta jämställdhetsminister Margareta Winberg är professor Lundgren en person som utmanar, både med sitt budskap - och med sitt utseende. Själv berättar hon, helt kort, att hon en gång var mannekäng, att hon älskar vackra kläder och vägrar gå i ”feministuniform” eller ”akademiskt grått.” Just denna dag är hon klädd i urringad klänning och skor med höga klackar. Som om vi omedelbart skulle iväg och dansa bugg, detta som hon älskar mest av allt.
- Sten, min särbo, och jag har gått på buggkurs varje måndagskväll. Fyra kurser i rad. Samma sekund som jag hör en Elvislåt glömmer jag allt annat, då försvinner problemen.
Hennes karriär har inte varit samma ystra dans. Den började med att hennes morfar, som var moderat kommunalordförande, på sin dödsbädd sa att lilla Eva måste få studera. Då var hon tre år. Det blev både studier och ett tidigt äktenskap, det blev tre barn, skilsmässa och en lång forskarbana innan hon, 1989, på grund av motstånd i sitt hemland tvingades flytta till
Sverige.
På Uppsala universitet blev hon först docent i teologi innan hon, 1993, utsågs till professor i sociologi med särskild inriktning på kvinnoforskning.
- Jag har ett bra liv, särskilt nu sedan jag mött Sten - och blivit tokkär. Trots att vi är så olika. Han är egen företagare och har fört in mig i helt nya kretsar, där jag mött en respekt för kvinnor som gjort mig otroligt positivt överraskad. Eller också har jag bara blivit trött på rödvinsdrickande vänstermän som kan alla vackra ord men ändå visar sig vara skitstövlar. Och på akademiker som egentligen bara är intresserade av sig själva. Sten är ett enormt stöd, inte minst i dessa dagar.
Men om vi återgår till din forskning, till uppgiften att nästan hälften av alla kvinnor - 46 procent - har blivit utsatta för manligt våld. Nu sitter du och jag här. Jag har aldrig blivit slagen. Har du?
Hennes nick är tydlig, kraftfull.
- Ja, det har jag. Och det hände när jag var vuxen, medveten, och redan etablerad forskare. Men jag gjorde som slagna kvinnor brukar göra, jag hittade på min egen förklaring till att han slog. Det handlade inte om misshandel, intalade jag mig. Mannen som jag älskade var bara frustrerad, hade problem på jobbet. I grunden var han varm, kärleksfull - och den som pysslade om mig efter att han hade slagit mig.
Hon bröt upp först när det gällde liv eller död. Jag glömmer fråga vad som hände med mannen, efteråt. För nu är hon redan inne i ett långt resonemang om att män som misshandlar kvinnor inte ska betraktas som monster eller avvikare. I stället måste vi utgå från den normale mannen och hur han skapar sin manlighet.
- Det betyder inte att alla män är potentiella hustrumisshandlare, självklart inte. Men vi måste se hur begreppet maskulinitet är förknippat med kontroll och makt. Vi måste också visa att det finns män som avstår från privilegier och kontroll, som väljer att leva med starka kvinnor som tar plats och gör motstånd. Detta är ett förändringsarbete på djupet, som män själva måste stå för. Vilket de också kommer att göra. Jag litar på män, faktiskt. Min egen son, som just är färdig psykolog, har skrivit sin examensuppsats om kvinnomisshandlare och gjort sina intervjuer på Alternativ till våld, det norska behandlingscentrum som fanns med i tv-programmet.
Jo, Eva Lundgren vill tro på en ljusnande framtid.
Men har du inte själv just medverkat till ett rejält bakslag för feminismen?
- Som forskare måste jag vara trogen mina analyser, jag kan inte tänka som en politiker eller ta ansvar för nidbilden av mig. I stället får jag väl utvärdera om jag ska gå in i total tystnad framöver.
Sitt nuvarande forskningsprojekt talar hon om med de minsta bokstäver. Det är Knutby-tragedin hon studerar, en gång i veckan åker hon till Kumla för att träffa Helge Fossmo.
Allt talar för att professor Lundgrens behov av avkopplande bugg kommer att kvarstå.
