Efter flera års så gott som total italiensk torka på biorepertoaren har vi plötsligt invaderats av såväl falsk som äkta italiana. Vårt behov av bullrigt italienskt storfamiljsliv tycks bottenlöst att döma av publikrusningen till så väl En italiensk familj på gränsen till sammanbrott som Kärlek på italienska, två något missvisande titlar men, okej, det kan i alla fall inte missförstås vilket land det handlar om.
Men först till det falska Italien, eller kitsch-Italien som en kollega kallar det, som framförallt amerikanska filmmakare försöker slå romantiska mynt av. Den hysterisk dåliga When in Rome utspelade sig överhuvudtaget inte i Rom utan i New York. Hela avsnittet från ett romerskt torg med fontän och allt är bara en kuliss uppställd i en amerikansk studio.
Men Hollywood ger sig inte. Den filmen har nu följts upp av Letters to Juliet som börjar i Verona där Shakespeares rollfigur Julia agerar Jultome genom att svara på hjärtekrossade kvinnors brev – inte hon själv förstås – utan ett gäng damer ger råd. Men Verona lämnas snart i en glänsande Lancia i jakt på en åldrad Romeo i ett solskimrande Chianti. En modern Romeo bör naturligtvis inneha en vingård. Även om historien som alltid är tillrättalagd för en äldre, penningstark amerikansk publik är landskapet ändå äkta.
I sommarens två riktiga italienska filmer knakar det betänkligt i den patriarkala flergenerationsfamiljen. Både pastafamiljen Cantone i En italiensk familj på gränsen till sammanbrott och lädervarufamiljen Recchi i Kärlek på italienska har problem med såväl sammanhållningen som framtida arvtagare. Inte minst homosexualiteten som brott med och befrielse ur familjenormen återkommer i båda filmerna. Något värre än samkönad kärlek kan tydligen inte ett manligt italienskt familjeöverhuvud tänka sig.
Jag köper inte helt Tilda Swintons kulinariska uppenbarelse över kräftstjärtarna, som sliter henne ur familjens stela grepp och ut i passionerat sex bland blommor och bin. God mat har det alltid funnits gott om i Italien. Då var Meryl Streeps förälskelse i den sole meunière som hon satte tänderna i som Julia Child mera övertygande – att hon aldrig ätit något så gott i USA på 50-talet tror jag mera på.
Nu längtar jag bara efter några italienska filmer som skildrar – ska vi säga – ett mera ordinärt vardagsliv i Italien under Berlusconis styre, som varken utspelar sig på en vingård i Toscana eller i en rik storfamilj i Milano. Kanske dyker det upp någon sådan på den stundande filmfestivalen i Venedig.
