Det är naturligtvis enklare och framförallt billigare för filmdistributörerna att behålla originaltiteln – man måste inte trycka nya affischer till exempel. Och det råder heller aldrig någon tvekan vilken film man talar om. Men tänk å andra sidan på hur många bra titlar filmbolagen har kläckt under åren. Ta Hitchcocks klassiker Suspicion, Vertigo och North by North West, hur utsökt bra låter de inte på svenska, Illdåd planeras, Studie i brott och I sista minuten. De är nästan som bevingade ord.

Ett klassiskt exempel är Mel Brooks The producers, som först lanserades som Producenterna. Ingen gick och såg den i Sverige. Då döpte filmbolaget om den till Det våras för Hitler och filmen blev en succé. Därefter har alla Mel Brooks filmer fått heta något med Det våras för… i Sverige, vilket signalerar att det är just en Mel Brooksfilm, något regissören själv uppskattar mycket.

Ser vi en filmtitel som börjar med Tjejen som… vet vi att Goldie Hawn har huvudrollen eller att en som börjar med Ett päron till farsa... kommer att innehålla Chevy Chase.

Det finns naturligtvis exempel på misslyckade översättningar också, Den galopperande detektiven (Ace Ventura), Titta han snackar (Look who’s talking) och Jakten på det försvunna leendet (City slickers) är kanske inte mitt i prick, för att ta några exempel. Jag kommer i alla fall att sakna de svenska titlarna.