Mest fascinerande var kanske att Stockholms största biograf Rigoletto hade ett ljud- och ljussystem som var totalt undermåligt. Cellisten Yo-Yo Ma konstaterade att han använde sig av ”lagom-metoden” för att inte skada vänster tumme under spelningar, han trycker bara så mycket som behövs på cellon, lagom mycket.

Musikjournalisten Jan Gradvall gav sig på Paul Simon, som på korta frågor gav ohyggligt långa svar. Som när han svarade på vad New York betytt för hans musikskapande.

– Mina geografiska referenser är från min hemstad. Låten ”Bleecker Street” handlar om gatan i Greenwich village med hela konst- och folkscenen under tidigt 60-tal. På min senaste platta har jag låten ”Questions for the angels” med en Jay Z-referens. Brooklyn Academy of Music hade en månad där de använde sig av min musik och jag brukade köra över Brooklyn bridge varje dag i tre veckor och där såg jag en stor affisch på Jay-Z på andra sidan bron. Det är det ointressanta svaret.

– Jag och Art Garfunkel brukade öva stämsång, först med tre andra vänner, men sedan sjöng bara han och jag, vi lyssnade på andra rhythm- and blues-grupper och framförallt på Everly Brothers, som vi imiterade.

Vad är bakgrunden till ”The sound of silence”?

– Jag skrev den när jag var 21 år och tyckte den var rätt bra då. Hade ingen aning om att den var mer än så, att den skulle finnas kvar i mer än 50 år. Ett par låtar jag skrivit har varit bättre än jag vanligtvis får till det, som ”Bridge over troubled water”. Jag har varit helt omedveten om gåvan att kunna skriva en sådan låt nästan utan ansträngning.

– I början satt jag med min gitarr, improviserade och väntade på att orden skulle komma till soundet, Jag reagerade på gitarren. Sen tyckte jag inte att jag skulle vara begränsad till vad jag kunde spela och sjunga så jag åkte till andra platser och de fick bli mitt stimuli, som ”Graceland” som gjordes i Sydafrika.

Vilka låtskrivare beundrar du?

– Utan någon rangordning skulle jag säga George Gershwin, Richard Rogers, Hank Williams, Bob Marley och Paul McCartney.

Vilket är ditt favoritögonblick?

– Kanske när vi spelade i Central Park, en gång med Artie för en halv miljon människor och sen tio år senare med 750 000 i publiken. Men det är inte publikens storlek utan för att det var min hemstad nära en gata där jag bor.