–De tog mig till doktorn. Sa jag var sjuk. Sen skar de, sen skar de av min kuk!

Johannes Bah Kuhnkes korta röda kjol med vita stjärnor skramlar och lockarna i den silverblonda peruken flyger när han slänger sig fram och tillbaka på Stockholms stadsteaters stora scen.

Så tar han i från de lackröda stilettklackarna medan basen och trummarna dundrar:

–Sa att mitt liv som pojke var slut. Sen gav de mig en kvinnoperuk. Jag fick en angry inch!

Kultmusikalen Hedwig and the Angry inch av amerikanska John Cameron Mitchell och Stephen Trask hade premiär på en Off Broadway-teater i New York för tio år sedan och har sedan satts upp både runt om i USA, Europa och i Asien. När manuset blev film 2001 fick Hedwig fans världen över.

–Hedwig är rolig och har självdistans. Hon har hela divaförpackningen, som väl i sig är väldigt attraktiv. Samtidigt skrattar man åt hennes misslyckanden, hon är inte riktigt så bra som hon skulle vilja vara. Dessutom har hon den där överlevnadsinstinkten och den seriösa längtan efter att få vara en del av något större än sig själv, säger Johannes Bah Kuhnke om Hedwigs popularitet när han efter genomdraget har slagit sig ner i en soffa i ett rum i en av teaterns många och långa korridorer.

De sylvassa skorna är utbytta till gråa Conversekängor. Kjol och tight top har ersatts av jeans och en blå t-shirt. Av Hedwig syns bara lite glitter i ansiktet.

På scenen berättar Hedwig, som presenterar sig som ”en internationellt ignorerad låtskrivare”, om hur hon växer upp som pojken Hans i Östtyskland. När Hans inte hittar sin andra hälft på sin sida av muren låter han operera bort sin penis, allt för att kunna gifta sig med den amerikanske soldaten Luther och flytta med till USA. Ingreppet misslyckas och mellan Hans ben finns bara en liten arg bit kött, en ”angry inch”, kvar. I USA lämnar Luther honom, men Hans kravlar sig upp ur sitt elände för att bli rockstjärnan Hedwig med bandet the Angry inch.

Johannes Bah Kuhnke hade längtat efter att få göra Hedwig när regissören Farnaz Arbabi ringde honom. Han såg filmen för några år sedan och därefter en ”jättedålig” uppsättning i Brighton.

–Den var inte skör, inte spröd och inte ens rolig. Manuset bygger på en massa rockklichéer. Men det var som om någon bara hade trampat på distpedalen och ropat ”Yeah! Nu kör vi rock en timme!”. Jag ville göra den, men bättre.

Han tycker att rollen passar honom. Bland annat för att han har sjungit i band, i Haag som spelade ”hård och vacker garagerock”, och är uppvuxen med den 70- och 80-talsmusik som det refereras till, som David Bowie och Iggy Pop.

Och så har han nära till kvinnan i sig. Säger han, ler och kliar sig i huvudet:

–Det där låter väl fånigt. Men jag har kanske tillgång till både min manliga och min kvinnliga sida. Och jag tror att man som skådespelare, oavsett roll, behöver ha ett så brett register som möjligt.

För att förbereda sig har Johannes Bah Kuhnke läst om transsexualism och sett på vad han kallar för ”högkvalitativ” dragshow. Och han vet vad han inte vill göra: Stereotypa, fördomsfulla homosexuella gester.

–Man har sett många heterosexuella män som spelar homosexuella göra så här med handen, säger han och böjer handen framför sig.

–Eller höja rösten och prata löjligt på ett sätt som jag aldrig har sett någon homosexuell göra. Jag har istället försökt hitta Hedwig i mig själv. Vi människor, med eller utan snopp, förälskade i samma eller annat kön, är ju om man skrapar på ytan löjligt lika. Vi när samma drömmar om att bli älskade och sedda.

Johannes Bah Kuhnke har fått entusiastiska kommentarer om att han ska spela Hedwig. Lite motvilligt berättar han att några också uttryckt sådant som: ”En bögpjäs!”

–Jag har tänkt att den här pjäsen kanske gör sig bättre i USA, där ses den nog som mer kontroversiell. I Sverige har vi ju haft After Dark sedan 1970-talet och så där. Men kanske är det inte fullt så öppet som jag har inbillat mig.

En av de saker han gillar med Hedwig-rollen är den fysiska utmaningen som skorna, som nästan tvingar fötterna i upprätt läge, innebär. Han hoppar upp och visar vad han har lärt sig av påklädaren Johan Björk, som sedan barnsben är en mästare på att gå i högklackat.

–Man ska slappna av i höften, spänna benen och hitta balans mellan stortån och pektån, säger han och vandrar fram och till­baka.

Förutom fysiska utmaningar tycker han om att gestalta kämpande människor och de som lever i utkanten.

–Fassbinderkaraktärer! Hårt, sårbart och trasigt och med en enorm humor.

–Nu har jag fått vara mycket på Stora scenen och det är ett helt annat jobb att komma nära publiken där än på Lilla scenen. Men det är kul att få göra de här ganska grovtecknade porträtten. Jag gillar att ta i och gå in i det där förbjudna, patetik och så där, och samtidigt försöka försvara det.

Fassbindertyper var knappast Stureplansbratsen Noppe och Joppe i Djungelboken, som han och Christian Hillborg gjorde inför en överförtjust publik förra året. Han skrattar och säger att det han gillade med Noppe var att han verkligen gick över gränsen.

I höst väntar ännu en amerikansk musikal. Men ingen drömroll. Johannes Bah Kuhnke spelar den engelske författaren Clifford Bradshaw i Cabaret på stadsteatern. Han medverkade i musikalen, som utspelar sig i Nazitysklands Berlin i slutet av 1920-talet, på Backa i Göteborg 2004. Men då gjorde han ”den roliga rollen” som konferenciern och inte den här ”jättesvåra”.

–Alla jag känner som har gjort den har blivit djupt deprimerade, funderat på att sluta med teater och blivit nästintill suicidala. Haha! Så det är en utmaning.

Problemet är att Clifford Brad­shaw inte driver något på scenen.

–Som skådespelare vill man inte vara något mähä. Fast när jag har diskuterat rollen med mina kvinnliga kollegor har de sagt: ”Välkommen till de kvinnliga rollernas fack!” Och det stämmer väl.

Men efter överläggningar med regissören Colin Nutley har han kommit fram till att det nog ändå går att göra något av Clifford Bradshaw.

–Nu när jag en förhoppning!