–Tjena Beck! Några nya filmer på gång?

Servitören på den italienska söderkrog där detta samtal äger rum ler stort åt den välkände, välkomne gästen. Som i sin tur ler tillbaka lika stort och svarar att det kommer tre stycken.

– Bra filmer. Men inga du gillar!, retas Mikael Persbrandt godmodigt. Inga poliser, nästan bara närbilder – kan det vara något?

Båda garvar stort. Vi får en härlig pasta.

Filmen utan poliserna och med alla närbilderna heter Himlens hjärta och Persbrandt har precis sett den för första gången. Den är verkligen närgången, till och med på en ganska beskedlig duk.

– Jag såg den på en tremetersskärm på Sonetkontorets egen lilla­ biograf. Herregud, hur kommer inte detta att se ut på en riktig 25-metersduk!

”Pornära” är uttrycket han använder för att beskriva upplevelsen.

– Min oro fanns där redan under inspelningen. Vi hade verkligen kameran tätt inpå oss, Lena (Endre), Maria (Lundqvist) och Jakob (Eklund) och jag. Jag var rädd för att det skulle bli ansträngande att titta på. Men jag tyckte att det fungerade väldigt bra. När jag ser en film som jag har gjort som är bra, så blir jag glad! Och det har jag blivit med varje film som jag har gjort med Simon.

Simon heter Staho i efternamn. Det var producenten Helena ­Danielsson, då inspelningsledare på Rickard Hoberts Alla älskar Alice med bland annat Persbrandt, som tyckte att Mikael skulle passa bra för en novellfilm av en ung dansk med personliga idéer. Året var 2002 och filmen hette Nu.

– Jag tycker att resultatet blev mycket konstigt. Men bra konstigt, som när jag en gång såg ­Eraserhead av David Lynch, eller när jag tittar på en målning av Francis Bacon. Man behöver inte begripa allt i god konst eller bli tilltalad av det. Men det ska gärna väcka ens nyfikenhet. Och det gjorde Simon direkt.

Det utvecklades snart en vänskap, i kombination med en god dos antagonism.

– Vi hade långa diskussioner under Nu, särskilt på kvällarna i det gamla skolhus där vi bodde. Vi satt i kantinen och polemiserade om vikten av skådespelarnas erfarenhet för att kunna gestalta olika mänskliga skeenden. Han menade att det var humbug alltihop och att skådespelaren bara skulle vara som ett lackmuspapper för regissören att måla på. Om han ville provocera eller inte har jag inte helt fattat. Provocera, tror jag. Jag provocerade tillbaka. Vi blev nog lite eggade båda två. Och plötsligt hade han skrivit en ny film åt mig.

Dag och natt skildrar en självmordsbenägen man som kör runt i sin bil. Den hade premiär 2004 och fick ett väldigt gott mottagande. Inte minst Persbrandt fick beröm (bland annat i form av det årets Bergmanstipendium) för sin insats, som inte heller liknade något annat han tidigare gjort.

– Jag fick ett enormt förtroende för Simon. I en scen skulle jag be Tuva Novotny skjuta mig. Jag spelade scenen som jag hade tänkt den. Simon kommer ut, säger ”Lite De Niro där.” ”Javisst”, strålade jag. ”Helt fel”, svarade han. ”Japanskt no-spel.” Så spelade jag scenen igen, tittade rätt fram i rutan. Vid ett tillfälle så flyttade jag blicken en decimeter, kanske mindre. Han bröt direkt. ”Du tappar text.” Då vet man att regissören är med. Idag har vi gemensam koll på minsta fingerryckning. Härligt!

2005 års Bang Bang Orangutang skulle mycket väl kunna vara Persbrandts bästa roll på film.

– I alla fall var det något av det svåraste jag har gjort. ”Simon, va fan är det här för manus?” Det var konstigt, onaturligt, taffligt, jag vet inte vad. ”Du måste ge mig en läsmanual”, sa jag. ”Läs expressionistiskt, Mikael. Det är inne i ditt huvud.” Då förstod jag. Inga psykologiska madeleinekakor utan bara pang på. Det utmärker en bra regissör. Jag är väldigt stolt över Bang Bang och väldigt ledsen över att recensionerna var så svala. Det var en sorg och en smärta.

Mikael Persbrandt läser nämligen gärna recensioner. Och reagerar på dem.

– Det är så här, förstår du: skådespelare blir lessna över att få dåliga recensioner. Man skiter inte i det. Då skiter man ju i sitt arbete. När en recension är ­genomarbetad så läser jag den ­absolut. Speciellt på scen, där man har en annan kontinuitet i arbetet. Där kan det rentav hända att jag har styrt min vilja efter en åsikt som ”fan va han flaxar” eller något sådant. Jag lyssnar gärna. Fast vissa filmer som jag har varit med i… då har jag inte ens brytt mig om att öppna tidningen. Jag har anat redan innan varthän det barkar.

Varför gör du då ”vissa filmer”?

– ”Vissa filmer” gör jag för pengarna. ”Andra filmer” gör jag av samma anledning som jag började med det här jobbet, nämligen att jag får ut något. Och teater gör jag idag bara för att hålla mig alert. Så jag får antingen pengar eller något för själen. När jag kom igång med det här var jag runt 27 och jag bestämde mig för att tacka ja till varenda jävel som ville ha med mig i va fan som helst. Mina äldre kollegor rådde mig att vara med så länge det gick. ”Om ett par år är det slut, serru.” Men det har ju inte tagit slut. Och nu säger de i stället ”Du tackar ju ja till allt.” Jag håller på att lära mig att tacka nej. Men Beck har inte skadat mig, tvärtom. Jag skulle inte orka leva i ­Simons deprimerande värld året om. En film om året räcker. Jag blir helt dränerad av den pojken.

Men redan nu finns minst två planerade Staho-samarbeten. Dels en kärlekshistoria med Lena Olin, dels en monolog – på 90 minuter.

– Rollfiguren heter Mikael Persbrandt och är skådespelare. En tagning. Han vill göra den sex gånger och sedan välja den bästa. Vi har haft mycket diskussioner och det verkar skitsvårt. Men vem annars skulle ge mig sådana manus? Till och med nu, när jag nog har intressantare jobb än någonsin förr?

Runt hörnet finns även Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick, norske Nils Gaups Kautokeino 1852 och så är det I väntan på Godot på Stockholms stadsteater i Thommy Berggrens regi. Vänta bara inte på någon memoar från Persbrandts sida på ett bra tag.

– Jag bjöds nyligen på lunch av ett förlag som ville ge ut en biografi. De hade helt klart intressanta idéer och det finns mycket att berätta… men det är alldeles för tidigt.

– Det slutade med att vi hade ett långt och givande samtal om Axel von Fersen. Förlagskillen var kunnig och hade haft hand om många historiska utgivningar.

Servitören är tillbaka, denna gång med notan.

– En dag ska jag också bli som du, Beck.

Persbrandt ler.

– Bli som Gunvald i stället. Han är mycket roligare.