Det var i synnerhet den sista novellen, Myggbett, som påverkade henne något ”helt enormt”, berättar Naja Marie Aidt när vi träffas på hennes svenska förlag i Gamla stan i Stockholm.

Den handlar om en man som får ett myggstick på sin vänstra skinka. Det blir allt större, varar och smärtar. Läkarna står maktlösa.

Naja Marie Aidt skrev berättelsen under en natt. När hon gick och la sig inbillade hon sig att hon skulle dö.

–Jag hade huvudvärk, svettades och frös. Jag fick feber av att skriva den.

Det förstår man som läsare. Flera av novellerna i Babian kryper, liksom Myggbett, så in under huden att man nästan önskar att man inte hade läst dem.

I boken möter vacker och precis prosa hård kall realism där människors självupptagna, ohyfsade sidor stiger fram i all sin vildhet och gränslöshet. I en av de 15 texterna berättas om en man som plötsligt hoppar in i en bil och attackerar kvinnan som sitter i den, ( ”krafsade på hennes hjässa, borrade upp tummarna i hennes näsa...” ), i en annan om en mamma som slår sina barn och i en tredje om en man som har sex med sin frus syster och brutalt avslöjar det för sin fru just när deras son har skadats.

När Naja Marie Aidt bestämde sig för att skriva sin första prosabok på tio år visste hon vad hon ville. Hon skulle med ett ”fysiskt språk” skriva en novellsamling om utvecklingen i Danmark och övriga Norden under den tiden.

–Jag skrev boken när det var ett stort ekonomiskt uppsving, varken i Danmark eller i Sverige har vi varit så rika som då. Nu är festen slut! Men under den perioden skedde det många märkliga saker. Vi hade fått en kultur som var fixerad vid kroppen, hälsa, fitness, sexualitet och plastikkirurgi. Kroppen dyrkades som ett tempel och vi verkade tro att vi var odödliga.

Hon upplevde det som en enormt individualistisk tid där baksidan av medaljen var att människor gick runt med stressymptom, var utbrända, hade ångest och knaprade lyckopiller. Hur kunde det komma sig att så många kände sig så pressade när de hade det så gott materiellt ställt?

–Samtidigt har vi i Danmark haft Pia Kjærsgaard, stängt våra gränser och haft ett väldigt obehagligt tonläge i förhållande till andra människor. Jag funderade på varför överflödet inte i stället ledde till en generositet mot andra människor.

Naja Marie Aidt hade svårt att förstå vad som hände, men insåg också att hon själv var en del av utvecklingen.

–Hade jag inte vetat att även jag var ett offer hade jag skrivit en mycket mer moralisk bok. Det var viktigt för mig att inte fördöma folk, det blir det aldrig bra litteratur av.

Gav skrivandet svar på varför det har blivit så här?

–Jag kom nog på att problemet i västvärlden är att vi tror att vi kan klara oss utan andra. Det kan vi på flera sätt, vi kan tjäna våra egna pengar, bo ensamma... Men vi är ju beroende av varandra, det är bara en illusion att vi inte är det, säger hon och ett blått örhänge på höger örsnibb gungar i takt med hennes ord under det blonda håret.

Många av novellerna har en vändpunkt, eller snarare en käftsmäll. De kan börja i strålande idyll och sluta i mörkaste misär. Naja Marie Aidt byggde upp dem så för att hon ville visa att man inte kan kontrollera hela sitt liv.

–När vi hamnar i en kris är vi inte längre rustade för att hantera den.

Kallar du din bok politisk?

–Ja, men inte som på 70-talet. Den ger inga lösningar. Det är hela tiden öppna slut. Och det är det allt det här handlar om: Läsarna måste börja tänka själva.

Babian har fått finfin kritik och tilldelades förra året Nordiska rådets litteraturpris. Naja Marie Aidt tror inte att boken skulle ha översatts till så många länder utan priset, förutom de nordiska även Kanada, Lettland, Tjeckien, Frankrike och Tyskland.

Kort efter utmärkelsen flyttade hon till USA, det var planerat sedan tidigare. Nu har hon, mannen och två av de fyra barnen bott i New York i ett halvår.

Hon upplever sin bok som ännu mer nordisk efter det.

–Jag har funderat mycket på om amerikaner ens skulle kunna läsa och förstå den. Mentaliteten och sättet att umgås är så annorlunda, åtminstone i New York.

Hon hade svårt att komma igång med skrivandet i den nya miljön. Skulle det bli en roman? Skulle den utspela sig i New York eller i Danmark? Men så började hon skriva dikter igen. Då lossnade det.

–Dikter kan man ju skriva surrealistiskt och absurt, det behöver inte vara realistiskt.

Att vara utanför det litterära sammanhanget där hemma tror hon är sunt. I New York är hon helt okänd, ”en underlig dansk immigrant utan status”.

–Krisen som kommer ur ett så stort pris är annars prestationsångest. Men jag glömmer bort att jag borde ha det, jag har så mycket annat att tänka på.