Och på den sjunde dagen skapade den avundsvärt energiska entreprenören och författaren Dave Eggers en kulturell valfin.
Ja, du läste rätt. En valfin.
I alla fall är valfinen vad en wholphin borde heta om man försöker översätta den ytterst ovanliga korsningen mellan en val och en delfin till svenska. Och detta faktiskt existerande naturfenomen har fått ge namn åt kulmen på något vi diskuterat tidigare på den här platsen – dvd-tidskriften.
Där pionjärer – med Specialten i spetsen – med ganska små medel har försökt skapa en modern mötesplats för korfilmer, experimentella musikvideor och intervjuer med artister för intressanta för att få plats i de kommersiella tv-kanalerna har Eggers och hans överentusiastiska bröder och systrar med Wholpins första nummer gett oss dvd-tidningens motsvarighet till The Believer och den alltid lika älskvärt svårkonsumerade McSweeney‘s.
Jag vet inte hur de lyckas gång på gång. Alltså rent ekonomiskt. Av namnet på produkten att döma verkar de lika överraskade själva.
Precis som sina föregångare på papper är premiärutgåvan av Wholpin alldeles för fin, nödvändig och smart för ha ett existensberättigande i dagens mediaklimat. Och det är väl just det och avsaknaden av verklighetsförankring som gör min hatkärlek till Dave Eggers och hans värld så stark, så ambivalent och så… avundsjuk.
De ger intrycket av att man verkligen kan göra precis vad man vill utan att ens behöva tänka på vad det skulle kosta eller om det kommer att sluta i personlig konkurs. När man tittar på materialet i första Wholpin är det just dynamiken man applåderar. Den sträcker sig från politik över kärlek i svartvitt till renodlat trams och framstår som en plattform för att uttrycka idéer som annars aldrig skulle visas utanför kreatörernas närmaste bekantskapskrets.
Det är därför regissören Spike Jonze varma dokumentärfilm om en dag i presidentkandidaten Al Gores liv för första gången kan bredvid en hjärtskärande historia där Selma Blair får veta av sin gynekolog att hon är helt tom inuti. Där finns ingenting. Bara is, snö och – märkligt nog - ett antal gynekologer som väl påpälsade letar efter några som helst tecken på liv.
Miranda Julys (Me and You and Evereyone We Know) nästan haiku-spröda novell där John C Reilly (du känner igen honom från Magnolia) i ett gathörn ber folk besvara den ömtåliga frågan ”är du någons absoluta favoritperson?” följs förstås av irakisk 70-talsanimation.
Och en av manusförfattarna till Jon Stewarts Daily Show låter en artig man löpa amok i en för liten röd overall. Vad mer kan man egentligen begära?
Det skulle möjligen vara bidraget från de fem amerikanska komediförfattare som ombetts skriva egna översättningar av en turkisk sitcom utan den blekaste aning om vad som egentligen sägs.
