Boken om mig själv – så heter Kajsa Grytts bok – kastar mig tillbaka till ett 70-talsstockholm vibrerande av musik och motstånd, då när stan var för alla, innan Söder blev Lilla Östermalm. Hippiesandalerna skulle snart avlösas av kaxigare kängor och musiken pumpar från boksidorna, från Mariahissen på Söder, Oasen i Rågsved till lervällingen i Roskilde; The Clash, Ebba Grön, Grisen skriker, Bob Dylan, Imperiet, Eldkvarn, Änglarnas trädgård, Rolling Stones. Och Tant Strul förstås, punkbandet där Kajsa Grytt var gitarrist och sångare.

Det är en skör 17-åring som kliver fram på rockscenen och trasslar sig fram genom tillvaron. Berättelsen om hur tjejerna i Tant Strul modigt och envist gör sin grej, men utanför scenen är lika osäkra som andra, är en viktig del i boken.

–Det är nog själva grundberättelsen. Jag har varit känslig för det där att ta plats.

Så i nästa andetag:

–Men jag trodde stenhårt på det vi gjorde i Tant Strul, det var viktigt och roligt och ingen i hela världen gjorde det vi gjorde.

Boken är en färd på krokiga vägar mellan spelningar, turnéer, vilda fester, glada rus, djup förtvivlan, jobben som copywriter och behandlingsassistent, skrivandet och terapeututbildningen. Och sonen som föddes för 16 år sedan. Boken tar avstamp i barndomen, hos föräldrarna och deras föräldrar, och vecklar in sig bland relationer, vänner, förälskelser, skilsmässor, och väjer inte för anorexi, kollaps eller terapi. Allt är där. Allt.

–Det kan bli jobbigt om läsaren hittar meddelanden, som de ser men inte jag. Men det känns som jag har kontroll. Jag tycker att det är okej att inte vara en perfekt människa, man får ta på sig sin egen skuld. Skulle jag ta bort delar, då blir det obegripligt.

Alla som nämns, såväl kärleksfullt som i mindre smickrande ordalag – kända och okända – har de fått läsa, undrar jag. Hon skakar på huvudet. Inte alla. Men alla i Tant Strul, och några till. Och mamma.

–Jag tycker inte att jag lämnar ut så mycket. Egentligen mest en som jag hade en lång relation till. Men han har ju en egen röst, och har skrivit en egen bok.

Den hon talar om är Plura i Eldkvarn, om sveken, missbruket, konflikterna. Och om hur ledsen hon blev över vad han skrev i sin bok om henne.

–Men det var hans historia. Och jag tänkte, jag har ju också en röst.

Boken gör mig nästan andfådd. Hon har varit med om så mycket redan innan hon fyllt 30. Nu sitter Kajsa Grytt framför mig på förlaget, helt cool i smal svart klänning, stora silverringar, vackra vita filthatten bredvid sig. Om halvannan månad fyller hon, som brukar kallas punkikon, 50. Nyss kom hon med sitt femte soloalbum, En kvinna under påverkan.

Om det är svårare för en kvinnlig rockmusiker än för männen, som kan stappla in på scen och fortfarande göra anspråk på att vara sexiga och odödliga? Ja det är det ju, men det är bara att ignorera, resonerar hon. Det är lite punk i det med.

–Och jag blir gärna en excentrisk tant, du vet en som är lite för mycket sminkad med fula ögonbryn, som tar risker, helt enkelt är för mycket.

Hon skrattar, men menar allvar.

–Sverige är extremt åldersfixerat, vi gillar inte risktagare, losers. Här kan man bli dömd som ”inte åldersadekvat”. Här ska man ha ett fint hem, karriär och surdegslimpa.

Skivan har fått fint mottagande, boken väntar på sin recensionsdag. Hon tycker att hon når ut på ett annat sätt idag. Om det är för att arketypen ”50-årig punkkvinna” behövs just nu, eller om hon är bättre vet hon inte.

Inga nya projekt väntar, påstår hon. Men ändrar sig genast, det är klart hon har idéer.

–När jag skrev boken överraskades jag av den enorma produktiviteten från Tant Strul och framåt. Jag har inte samlat på resultaten, utan processerna har drivit mig. Det gjorde mig glad att se, för dem kan man hitta på själv. Vägarna har man makt över, men inte mottagandet.