I ett inlägg på det sociala nätverket Twitter gratulerade komikern Alan Carr nyligen den gravt plastikopererade designern Donatella Versace till hennes Oscar-nominering för huvudrollen i The Wrestler.

Ondskefullt? Tveklöst.

Men när man sitter mitt emot den 56–årige Mickey Rourke på andra sidan ett marockanskt soffbord är han onekligen en smula lik Donatella Versace. Mannen som Kim Basinger kallat ”den mänskliga askkoppen” har ett ansikte som blankslipats av kemisk peeling och opererats nästintill oigenkännlighet. Fortfarande maniskt kedjerökande och med en av sina chihuahua-hundar i knät ser skådespelaren Mickey Rourke varken ut som sin rollfigur Randy ”The Ram” eller som han en gång gjorde i sina filmer på 80-talet, då han var superstjärna.

Det är en nedbruten spillra av den arrogant flinande unge mannen i Rumble Fish och 9 1/2 vecka som nu tacksamt och ödmjukt talar om vikten av terapi. Allt som oftast faller han in i en läkarjargong, som återberättar han sin egen psykiaters diagnoser.

–Jag är bara så glad att någon vill tala med mig igen. Jag gick i terapi fyra fem dagar i veckan för att förstå varför jag hade förlorat allt, precis allt, säger han

–Min fru, mitt jobb, min självrespekt. Rubbet.

Handlade det om någon annan skådespelare skulle man kanske tolka tårarna i Rourkes ögonvrå när han tar ännu ett skakigt djupt andetag som en yrkesskada, men i hans fall verkar de bara uppriktigt oundvikliga.

Redan efter sin genombrottsroll i Barry Levinsons Fiket 1982 utsågs Rourke av en generation kritiker till Marlon Brandos arvtagare och i sina åtta nio kommande filmer levde han upp till allas förhoppningar. Sedan försvann han. Han började boxas på heltid. Filmerna han ändå spelade in för att kunna bibehålla sin Hollywoodska livsstil släpptes direkt på video. Han gjorde sig ovän med alla; rykten om hustrumisshandel, drogmissbruk och upprepade självmordsförsök gjorde det inte lättare.

Mickey Rourkes väg tillbaka tog nästan femton år.

Sakta och väldigt osäkert började Rourke kravla sig upp från botten.

Sylvester Stallone gav honom en liten roll i nyinspelningen av Get Carter och betalade Rourkes lön ur egen ficka eftersom ingen annan egentligen ville ha med honom i filmen.

Samtidigt, i en annan del av Hollywood, började manusförfattaren Robert D Siegel skriva The Wrestler, en sorglig historia om en åldrande och svårt sargad föredetting i wrestlingvärlden som inte är kapabel att släppa drömmen om en sista comeback.

Ovanför sitt skrivbord hade han två foton av Rourke fasttejpade som inspiration.

Det tog honom och regissören Darren Aronofsky fyra år att övertala producenterna att få använda Mickey Rourke istället för Nicholas Cage.

–Det finns en scen i The Wrestler där Randy tvingas jobba bakom charkdisken på sitt lokala snabbköp och blir igenkänd av en kund. Just så har jag känt så många gånger i Los Angeles, säger Rourke.

–Det är en plats som kan vara så grym när allt inte är perfekt. Alla vet vem man är, alla känner igen en och själv kan man inte ens betala hyran och måste sälja bilen.

Han säger att hans enda vän under den här tiden var hans chihuahua, Loki, som just nu ligger bredvid Rourke i soffan och lapar Evian ur en skål. Loki har ett diamantprytt koppel och en liten ljusblå tröja på sig. Knappast en accessoar man skulle vänta sig av Randy ”The Ram”.

–Det som verkligen drog mig till den här rollen var ensamheten i Randys liv. Den kompletta isoleringen från andra människor. Jag delade ju så länge verkligen hans oförståelse för hur man interagerar med sina medmänniskor, berättar Rourke.

–Ingen ringer till en skådis som har tappat spelkulorna lika lite som man rusar efter en wrestler som har passerat sitt bäst-före-datum. Till slut blir man så bitter att det även går ut över de få som fortfarande är ens vänner.