Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth spelar inga spel.

– Jag har aldrig ens varit särskilt road av att spela Fia, säger hon, men tillägger snabbt att det inte innebär att hon inte är intresserad av ämnet. Hon spelar inte handboll heller, och är ändå idrottsminister.

Tv- och datorspel är en snabbt växande kultur- och umgängesform, och dessutom en miljard­industri. På senare år har den fått allt större utrymme i svenska medier, och så sent som den 1 oktober motionerade riksdagsledamoten Camilla Lindeberg (fp) om en sänkning av spelmomsen till bokmomsens nivå. Men från Lena Adelsohn Liljeroth har det hittills varit tyst i ämnet.

Från sitt kontor på Drottning­gatan har hon promenadavstånd till de flesta av landets stora spelutvecklare. Digital Illusions, Avalanche och Jadestone ligger på Södermalm, och nära Hötorget ligger Grin och Paradox. Men hon har inte besökt en enda.

–Det här är en bransch som lever väldigt bra, konstaterar hon, rätryggad i sin kontorssoffa. De har inga problem med att hitta sina kunder. De har inga problem att nå över gränserna. De har inga problem med vidareutveckling. Att jag inte står på Sergels torg och talar, och inviger varje ­mässa, innebär inte att vi tycker att frågorna är ointressanta. Men allting behöver faktiskt inte politiska lösningar. Det klarar sig bra självt.

Vad har spelen för plats i det kulturella landskapet?

–Det är tudelat. Det har blivit en fråga som inte bara diskuteras utifrån det konstnärliga utan också utifrån vad som brukar kallas ”moralpanik”, det vill säga: vad händer när barn sitter för länge, och det är våld?

Om vi gjorde oss av med spelen så skulle vi slippa både verkliga och inbillade negativa effekter av dem. Skulle vi i så fall förlora någonting värdefullt samtidigt?

–Ja, det tror jag. Men inför alla nya kulturyttringar finns det en viss tafatthet, som i backspegeln kan se väldigt amatörmässig ut. Så är det med den här formen, precis som med spelfilm, som nu har drygt hundra år på nacken. Allt utvecklas ju.

När ett nytt medium är i början av sin utveckling, är det viktigt då att stimulera smalare konst­yttringar, så att exempelvis spelbranschen inte kör fast i en viss typ av spel?

–Nej, jag är inte säker på att man ska ge sig in med statligt stöd och därigenom styra mediet mot något som staten tycker är bättre smak. Däremot har jag noterat att de allra flesta i spelbranschen är män. Då frågar man sig, om jag bara tänker högt, om det kunde vara intressant att stimulera skapandet av alternativa spel där man kanske kan locka fler tjejer att spela?

Många som engagerar sig i spelfrågor efterfrågar att bjudas in till diskussion, att få bli hörda på något sätt.

– Ja men det är ju... Jag ska inte vara elak, men det är på något sätt att sitta och vänta på att bli uppbjuden. Om man har någonting spännande, som regering och riksdag borde känna till, då är det väl naturligt att ta kontakt. Andra branscher sitter inte stilla och hoppas på att kulturministern ska höra av sig.

Är spelmediet en viktig del av vår kultur i dag?

–Jag kan inte avgöra om det är en viktig del. Men det är en del. Absolut. Det är klart att det vore lätt för mig att säga att det är viktigt. Det vore tacksamt och det är precis vad du vill höra. Men jag kan säga att det är en del av kulturen och av medierna. Absolut. Som utvecklas hela tiden. Okej, den är inte oviktig då, om jag säger så.