Hon har det största huvud jag någonsin har sett. Det är det första jag tänker. Herregud, vilket gigantiskt huvud. Det är det andra jag tänker. Jag är rädd att hennes hals ska gå av och huvudet bara trilla ner på golvet och rulla iväg. Bara så. Snap!

Men Dolly Partons huvud sitter kvar.

Kanske har det inte så mycket att göra med huvudets storlek egentligen. Snarare med att hon är så fascinerande pytteliten och på så många vis strider mot de flesta konventionella proportioner. Trots höga klackar dinglar hennes fötter strax ovanför mattan.

Jag har nyss blivit inföst i det maskineri, den industri, som är Dolly Parton. Av oerhört amerikanska managers och pr-personer som med bländande vita tänder tilltalar en vid förnamn och förklarar att ”du har 16 minuter från och med… nu!”. Fotografen får 90 sekunder.

Det är omöjligt att inte tala om hennes utseende. Hon tar själv upp det hela tiden och det är en så viktig och genomtänkt del av allt som är Dolly.

–Jag känner mig fin så här, säger hon. Jag var ju ingen naturlig skönhet när jag var liten och det du ser framför dig är fortfarande en fattig glesbygdstjejs vision av glamour. Jag gillar att ha stora bröst och jättemycket hår!

Som den klassiska dollyismen lyder: ”det kostar mycket att se så här billig ut”.

Om jag hade gett efter för vad andra tyckte så hade det förändrat allt vilket i sin tur hade förändrat allt. I dag vet jag ju att jag gjorde rätt.

Dolly Parton

Dolly Parton är ett varumärke och hon vårdar det ömt. Men lika mycket är hon en modern feministisk ikon, älskad av gayvärlden och samtidigt djupt respekterad av den skivsamlande Mojo-redaktionen.

Den gränsöverskridningen är inte många förunnad.

Ovanför stilettklackarna bär hon läderbyxor och en spännande gummikomposition i gränslandet mellan Joan Collins och en dykardräkt med axelvaddar som troligen hålls uppe av två små, små osynliga helikoptrar i öronhöjd.

Den berömda bysten – som hon själv kallar ”my show dogs (mina utställningshundar)” – tänker jag inte ens nämna. Det är jag alldeles för artig och pryd för.

Allt toppas av ett hårsvall gjort av sockervadd och så det stelopererade ansiktet som är alldeles stilla, alldeles orörligt. Men det gör de gröna ögonen mer levande.

Nyligen fyllda 65 ger hon sig ut på turné igen med sitt första renodlade popalbum efter ett knippe hyllade bluegrass-album där hon återgick till sina rötter i The Smoky Mountains i Tennessee.

–Jag har rest med samma bandmedlemmar i snart 20 år, berättar hon. Så vi är som en familj. Och jag älskar att resa med dem. Det är verkligen som en betald semester och vi är aldrig borta hemifrån mer än två, högst tre veckor åt gången, sedan tar vi ledigt en vecka eller två innan vi fortsätter.

–Och dessutom känner jag mig inte för gammal för någonting. Framförallt ser jag inte gammal ut. Jag är ju en seriefigur och seriefigurer åldras inte.

Hon skrattar inte ens när hon säger just det.

Över fyratusen sånger har hon komponerat. Man hör dem alla i varje sydstatsstavelse hon yttrar. Den enda andra sångare jag har mött som talar så exakt som hans eller hennes musik låter är David Bowie.

–Jag menade det verkligen. I början av min karriär var jag omgiven av skivbolag, managers och agenter som alla tjatade på att allt skulle vara modernt, rätt och anpassat så jag fick aldrig chansen att sjunga exakt den musik jag egentligen ville sjunga. Vilket är just bluegrass och mountain music.

–Det var först när jag hade blivit så gammal att inget skivbolag ville ge mig ett hyfsat kontrakt längre som jag tänkte ”vet du vad? nu gör jag vad jag vill och ger ut det själv!”.

Och det fungerade.

–Ja! Vilken härlig känsla det var. Det är en ynnest att kunna vara sin egen chef utan några mellanhänder att hamna i konflikt med.

Det finns inga ekonomiska skäl för Parton att ge ut ny musik. Den imponerande affärskvinnan sägs vara god för 500 miljoner dollar. Hon driver sitt eget nöjesfält, Dollywood, en restaurangkedja och ett filmproduktionsbolag. Sammanlagt har hon över 3000 anställda och har sålt närmare 100 miljoner album.

Utöver dem sjöng Whitney Houston hennes I will always love you på soundtracket till The Bodyguard. Det är fortfarande den mest sålda skivan av en kvinnlig artist någonsin.

–Jag tror att förmågan att skriva sorgliga sånger är en del av mitt arv. Det kommer från alla de oändligt sorgliga folksångerna som mina förfäder och förmödrar från Irland och Skottland reste över Atlanten med.

–Och jag kan sjunga dem sorgligare än någon annan. Men när jag själv är sorgsen kan jag också försöka skriva mig ur den känslan, ta mig upp ur mörkret med hjälp av musiken.

Vilket det nya albumet är ett exempel på?

–Jag hoppas det. Folk har det inte lätt nu, det är oroligt i världen, ekonomin är i botten. Och vi får varje dag höra att jorden går under när som helst. Så vad jag ville göra var att skriva ett album som bara är positivt. Till och med kärleksballaderna är upplyftande den här gången och säger att vi ska vara starka hur jobbigt det än är just nu.

–Det är en skiva med ett lyckligt slut. Det görs inte tillräckligt många sådana.

Hur går din skrivprocess till?

–Om jag tar upp en gitarr så kommer bara orden. Ibland hör jag bara en titel i ett samtal med någon. Men vad jag verkligen älskar att göra är att åka upp ensam till min stuga uppe i bergen i Tennessee och skriva musik. De dagarna är nästan heliga för mig.

–Fast jag har samtidigt gjort det här så länge att hantverket sitter i ryggraden. Om någon ber mig skriva en sång om precis vilket ämne som helst så fixar jag det på några timmar.

Dolly är även en engagerad filantrop som driver stiftelsen Dolly Parton’s Imagination Library som varje år skickar barnböcker hem till barn från mindre ekonomiskt bemedlade familjer i USA, Kanada och, sedan alldeles nyligen, även i Rotherham i södra Yorkshire. Hittills har de distribuerat över 2,2 miljoner böcker med Dolly som personlig avsändare. Barnen kallar henne ”the book lady”, bokdamen.

Hade någon, säg, i slutet av 1970-talet sagt att du om några decennier kommer att kallas ”the book lady”, hade du trott dem?

–Haha. Nej, det hade jag inte. Men det är ju för att barnen tror att det är jag personligen som postar böckerna till dem. Jag startade det här projektet för att min pappa varken kunde läsa eller skriva. Han var ett av 15 syskon och de var tvungna att jobba istället för att gå i skolan. Pappa skämdes alltid för det och tyckte det var så pinsamt när jag och mina systrar försökte lära honom att läsa. Men han tyckte att det var för svårt och gav upp.

–Han är död nu men hann ta del av det här projektet och blev väldigt rörd av det.

Många har hävdat att ditt utseende länge stod i vägen för många att ta din musik på allvar; att du var mer Hollywood-stjärna och sexsymbol än artist och kompositör.

–Det där är ju något som väldigt många musiker sade till mig från första början. Gitarristen Chet Atkins skällde alltid ut mig för hur jag såg ut och förklarade att ingen kommer att ta mig på allvar. Att jag måste klä mig mer smakfullt, tona ner mig, annars kommer ingen att förstå att jag faktiskt har talang. Men jag älskar vad jag gör, älskar hur jag har valt att se ut.

–Och, så här, om du lyckas se förbi ytan och verkligen blir berörd av musiken så har jag vunnit en ännu större seger. Så om jag hade gett efter för vad alla tyckte så hade det förändrat allt vilket i sin tur hade förändrat allt. Idag vet jag ju att jag gjorde rätt.

Samtidigt hävdar hon att hon, om hon inte hade lyckats med musiken, troligen hade arbetat i en skönhetssalong eller blivit missionär. Precis mitt emellan dessa två ytterligheter befinner sig ju även artisten Dolly. Men just när jag börjar ställa den frågan kommer hennes manager in och avbryter bryskt.

–Nämen, inte nu? Just som det började bli riktigt intressant, säger Dolly med den allra mest professionella besvikelse i rösten.

Hennes manager tar utan att fråga min telefon som jag har spelat in vårt samtal på, han lägger min arm kring Dollys axlar och tar en bild. Innan hissdörren i hotellkorridoren har slagit igen hör jag samma manager säga ”du har 16 minuter från och med… nu!” till någon.