Människor födda under 1900-talets första hälft ondgör sig inte sällan över det populärkulturella bruset, floden av förbizappade intryck i vilket det meningsfulla drunknar i meningslöshet. Den som känner en sådan irritation skulle nog ha behållning av att lyssna på Ariel Pink. Utan urskiljning har han låtit sig översköljas av det mesta han hört på skiva och sett på tv sedan födelsen i Los Angeles 1978.
–Jag är fylld av skräp. Jag är en ”culture vulture” – en kulturens asätare som tuggar i mig en massa saker som jag sedan måste spotta ut i en form som inte bara blir ett hopkok av det förflutna. Samtidigt är jag helt och hållet bunden till det förgångna – där finns ett inneboende dilemma som jag måste hantera, säger Ariel Pink.
Vad växte du upp med?
–Allt! Jag tar fortfarande in allt och tycker att man bör göra det för att fortsätta växa. Men det är ett helt annat landskap idag och det förändras väldigt snabbt. Jag har en känsla av att det jag håller på med är att skjuta upp det ofrånkomliga slutet: Att syssla med rockmusik är att hålla en död konstform vid liv ett litet tag till, det är nekrofili.
Det låter lite sorgligt och uppgivet.
–Ja, det är en sorglig värld vi lever i. Folk borde sluta tänka så mycket på framtiden så mycket, för allt vi har är det förgångna.
Lite förvånande är det att han säger så. Ariel Pink är ju nyskaparen, det autodidakta lo-fi-geniet som frälste en liten skara med skivan The Doldrums i mitten av 00-talet och nu, med Before today som kom i juni, har fått en betydligt större publik. I grunden handlar det om bländande bra popmelodier, snickrade med respekt för gammalt hantverk.
–Jag är intresserad av melodier. De är utrotningshotade, så jag ser mig som bevarare av något folk kommer att glömma. Jag är traditionalist i den bemärkelsen, säger Ariel Pink.
Till skillnad från det mesta han har gjort tidigare är Before today inte inspelad på hans egen lilla bandspelare, utan i en studio med producent, inhyrda musiker och andra saker som brukar höra till när en skiva spelas in.
–Jag har aldrig riktigt skrivit en skiva tidigare. Förut var det mer som: ”Åh, det blev 30 låtar den här veckan! Jag kanske ska sätta ett omslag på dem och ge paketet ett namn”.
Så hur var det att göra en studioskiva?
–Det är mer jobb och fler svårigheter, utmaningar och kompromisser. Jag älskade det!
Förutom det egna bandet Haunted Graffiti dök blåsare upp i studion, men Ariel Pink hade ingen plan för vad han skulle ha hornister och saxofonister till. Jag frågar om han ändå inte visste vilka låtar de skulle medverka på, om inte någon sorts ramar var satta.
–För mig är inget fastlagt. Det finns inget sådant som en skriven sång och det finns inget att fånga – allt handlar om produktionen i en sorts Broadwaybemärkelse. Man tillverkar en artefakt som går att spela på en stereo och som påverkar öronen på ett visst sätt. Min roll i det hela är att försvara slutprodukten.
