Äpplet faller inte långt från trädet brukar det heta när barnen går i sina föräldrars fotspår. Men vad kallar man en konstellation om två bröder (Sigurður och Kristján) och deras respektive söner (Árni och Gudmunður) som samtliga är konstnärer och från Island? Att komma fram till namnet på utställningen visar sig inte heller varit en helt enkel process. Fyra isländare, en familj och blood relatives förkastades innan man till sist kom fram till Lika för lika.

Det är brokig blandning verk som visas fast ändå med tydliga släktskap över generationerna. Det har också varit ett rejält pusslande att få till utställningen praktiskt eftersom släktingarna Guðmundsson bor på Island, i Sverige och i Kina.

Kristján Guðmundsson är påtagligt trött efter att ha klivit upp redan klockan fyra för att hinna med planet från Keflavik till ­Sverige och vernissagen. Vi slår oss ner i soffgruppen strax utanför konsthallen och sippar på ­termoskaffe och äter småkakor.

–Jag tror inte att vårt släktskap påverkat våra söners yrkesval speciellt mycket, man är konstnär från början, säger Kristján Guðmundsson lugnt.

Han är tillsammans med sin bror, Sigurður Guðmundsson, internationellt uppmärksammad och beskrivs som en poetiskt minimalistisk typisk isländsk konstnär som arbetar mycket med linjer och tid. Han värjer sig dock något inför ”det typiska isländska” när det förs på tal.

–Det är klart att Island har påverkat mig, men inte på något annat sätt än hur Sverige påverkat en svensk konstnär, säger Kristján Guðmundsson som precis som sin bror levt i långa perioder i Amsterdam i Holland.

Utställningen med de fyra släktingarna som ställer ut tillsammans har varit på gång sedan slutet av 1990-talet men har av olika anledningar aldrig blivit av förrän nu.

Initiativet den här gången togs på ett okonventionellt sätt. Árni Guðmundssons fru kontaktade konstproducent Pia Kristoffersson som såg till att Lika för lika hamnade i Gävle där Kristoffersson tidigare var konsthallschef.

–Jag är väldig glad för det, själva hade vi nog aldrig orkat göra det, säger Árni Guðmundsson och fortsätter medan vi går in till rummet där hans Tidzoner hänger:

–Konst har alltid tillhört min vardag eftersom min pappa och farbror är konstnärer. Jag hade just inget annat val än att bli konstnär, även om jag verkligen stretade emot från början. Det var lite av min tonårsrevolt att försöka låta bli att bry mig om konst. Men i dag skulle jag inte kunna leva utan den.

En släktträff behöver som vi alla vet inte alltid vara behaglig. Förväntningar och olika roller att falla tillbaka i finns hela tiden i bakgrunden och lurar. Sigurður Guðmundsson som just kommit från Saigon känner inte igen sig.

–Vi är en oerhört tajt familj på alla sätt vis. Vi tillbringar vår ledighet ihop, fiskar och firar helger tillsammans utan problem. Så den här grupputställningen är bara angenäm och den följer heller inte konstvärldens normala koder, säger Sigurður Guðmundsson och fortsätter:

–Men vi är alla individer när vi väl skapar. Där och då upphör släktskapet. Möjligen går det att se att vi arbetar på samma våglängd. Det tycker jag också allra bäst om när jag själv är kulturkonsument – när jag inte förstår vad jag ser men känner det.

Att han tillfälligtvis har sin hemvist i Vietnam beror på en bok han arbetar med.

–När jag skriver måste jag alltid vara på en plats jag inte känner till och varit på tidigare. Då lever jag verkligen så strängt och disciplinerat jag behöver och ägnar mig enbart åt att författa. När jag är skulptör kan jag ibland istället vara en riktig partygris och mer extrovert. Det blir lite schizofrent, men det är sån jag är, säger Sigurður Guðmundsson.

Gudmunður Kristjánsson är den minst erfarne i kvartetten och ställer ut för allra första gången. Kristjánsson är musiker, utbildad grafisk designer och är den mest tystlåtne i skaran. Han deltar med ljudinstallationen Diskómaskína.

–Det är klart att miljön och arvet påverkat mig och mitt yrkesval, men det var inte kul alla gånger att vara med mamma och pappa på alla museer när jag var liten, säger Gudmunður Kristjánsson.