Pernilla Ouis
Anne Sofie Roald
Muslim i Sverige
329 s. Wahlström & Widstrand. CA 290:-
Två muslimska elever i Göteborg kom till terminsstarten i höstas iförda ansiktsslöja och handskar, plagg som är sällsynta bland Sveriges muslimer och som därför väckte berättigad uppmärksamhet. Skolledningen reagerade, och efter en kompromiss har nu flickorna fått tillstånd att bära både slöja och handskar utanför klassrummet. Hur mycket till kompromiss det egentligen rör sig om kan diskuteras, eftersom klassen - där eleverna alltså måste ta av sig slöjan - består av enbart flickor.
Men kanske är beslutet vid Burgårdens gymnasium upptakten till en bredare svensk diskussion om religiösa symboler av samma slag som förekommer i så många andra länder. Den diskussionen är nödvändig.
För vem ska definiera vad som är acceptabla religionsyttringar i skolor och på arbetsplatser? Om en svensk skolelev får täcka håret med sjal med hänvisning till islam, varför ska hon då inte få dölja ansikte och händer av samma skäl? Vad
säger egentligen Koranen? Och varför ska det nästan alltid vara kvinnor som hamnar i fokus, medan muslimska män sällan ifrågasätts?
Händelsen i Burgårdens gymnasium inträffade samtidigt som boken Muslim i Sverige publicerades, och där har den som intresserar sig för sådana frågor mycket att hämta. Författarna, svenskfödda Pernilla Ouis och norskfödda Anne Sofie Roald, konverterade till islam på 80-talet, och de ägnar en tredjedel av sin bok åt muslimska genusrelationer.
Anne Sofie Roald skriver att hon under årens lopp bara mött några enstaka kvinnor i Sverige som bär ansiktsslöja, alltså det som felaktigt har kallats för ”burka” i rapporteringen från Göteborg. Dessa kvinnor var starkt påverkade av salafiterna, en riktning inom islam som Roald själv beskriver som konservativ och bokstavstrogen. Men vilka kläder bör då en muslimsk kvinna bära? Hon hittar inte mycket om kvinnors klädsel när hon letar i de relevanta religiösa skrifterna, men desto mer om männens, vilket ju inte alls diskuteras. Och hon
tror att högst 20 procent av de muslimska kvinnorna i Sverige bär huvudduk.
Enbart dessa uppgifter räcker för att visa att islam har många ansikten. Islam består inte av ett kompakt block där samma regler gäller för alla och där alla tycker och tänker exakt likadant. Men muslimer världen över ställs kollektivt till svars för terrorattentat i islams namn, medan ingen skulle komma på att ge alla kristna skulden när fanatiska abortmotståndare i USA spränger kliniker i luften.
Pernilla Ouis och Anne Sofie Roald inleder sin bok med ett allmänt resonemang om islams utveckling för att sedan koncentrera sig på islam och muslimer i Sverige. Islam har på kort tid blivit Sveriges näst största religion genom flyktingar som kommit hit från Iran, Libanon, Somalia, Bosnien och Irak. Uppskattningsvis lever i dag mellan 200 000 och 400 000 muslimer i Sverige, däribland några tusen konvertiter.
Islam är alltså religion för en mycket sammansatt grupp människor i Sverige. Här ska infödda svenskar samsas med araber från
Mellanöstern, människor från ett av Afrikas fattigaste länder och européer från det både mångkulturella och mångreligiösa Balkan. Det är en spegelbild av hela den muslimska världens komplexitet. Kulturella sedvänjor och grupptryck påverkar naturligtvis uppfattningen av vad religionen innebär, och den största förtjänsten med ”Muslim i Sverige” är att den just spräcker myten om muslimers likriktning.
Men därmed visar författarna också på hur svårt det är att entydigt slå fast vad som är korrekta uttryck för islam och som i religionsfrihetens namn absolut måste respekteras. Kapitlet ”Slaget om slöjan” är en bra illustration. Vid sidan av moskébyggen är kvinnans användning av sjal den fråga som väckt de starkaste känslorna under det senaste decenniet.
Anne Sofie Roald och Pernilla Ouis visar själva, som akademiker och debattörer, att sjalbärande kvinnor inte nödvändigtvis är förtryckta och kuschade. Däremot är ju sjalen otvivelaktigt ett uttryck för underkastelse, och därför provocerande.
Roald och Ouis
skriver att islams lagar kräver att kvinnan ska bära huvudduk när hon möter män som hon i princip skulle kunna gifta sig med. Men enligt deras egen uppskattning lever alltså åtta av tio muslimska kvinnor i Sverige utan att täcka huvudet. Det kan väl knappast betyda att 80 procent bryter mot islam, utan tvärtom att bruket av sjal eller slöja är mer kontroversiellt bland muslimska kvinnor än vad författarna vill medge.
Reaktionerna mot sjal eller slöja beskrivs ofta i boken som uttryck för islamofobi eller till och med rasism. En bekväm förenkling, för det finns också ett sekulärt perspektiv som inte alls berörs i ”Muslim i Sverige”. Tendensen i Sverige har under de senaste decennierna gått mot ökad sekularisering och religiös neutralitet i offentligt liv. Kristendom togs för länge sedan bort från skolschemat, morgonandakter med psalmsång har försvunnit, svenska domare svär inte längre sin domared på Bibeln och kyrkan har till sist skilts från staten. I Sverige i dag har man helt enkelt rätt att slippa
religion om man vill.
Att då acceptera religion i skolan eller på arbetsplatsen på villkor som den praktiserande personen ensam ska ha rätt att formulera är naturligtvis en omöjlighet.
Mina invändningar ska inte uppfattas som negativ kritik av ”Muslim i Sverige”, tvärtom. Förhoppningsvis bidrar Pernilla Ouis och Anne Sofie Roalds pionjärverk till den debatt som så väl behövs.
