Ka, huvudperson i Orhan Pamuks nya roman ”Snö”, återvänder till Turkiet, till utkantsstaden Kars nära ryska gränsen, och konfronteras med motsättningar och utmaningar som förändrar hans liv. Ka är en poet som levt tolv år i exil i Tyskland. I Kars återfår han sin kreativitet. Här ges möjlighet till lycka och kärlek. Men hans egna demoner och Turkiets många motsägelser slår klorna i honom. Ka tvingas välja sida, men kan inte och går under.
I dag väljer EU sida om Turkiet. Vad turkarna själva vill står utom allt tvivel. Medlemskapet är vägen mot välstånd, modernitet och demokrati. Men inom unionen är ställningstagandet långtifrån lika självklart. För även om EU-kommissionen nu säger ja till att Turkiet inleder medlemskapsförhandlingar, och stats- och regeringscheferna senare i år bekräftar beslutet, sker det mer under parollen härtill nödda och tvungna.
Var och en som läser ”Snö” förstår EU-politikernas oro och tvekan. Tillhör turkarna Europa? Åtskilliga tror inte det. Ka, med sin universitetsutbildning
och bakgrund i Istanbuls högre medelklass, är övertygad om var han hör hemma: i det sekulariserade, europeiserade Turkiet där religion är en privatsak. I Kars smulas den hållningen snabbt sönder. Hans identitet visar sig betydligt mer sammansatt än han kunnat tro.

En sådan iakttagelse gör nu många i EU om Turkiet. Ett land där mänskliga rättigheter och demokratiska principer kränks och där militären ger order till politikerna har föga med europeiska värderingar att göra. Men står Turkiet för den skull utanför Europa? Ingen ansåg att Spanien och Grekland lämnat den europeiska sfären under diktaturåren. Eller att Baltikum och Centraleuropa var diskvalificerade under det kalla kriget.
Turkiets långvariga inflytande på övriga Europas kultur och historia är oomtvistat. Och lika klart är att det motsatta förhållandet råder. Här finns en öppenhet och ett kontaktnät som bara gemensamma erfarenheter och referenser kan frambringa.
Tvekan om Turkiet är kopplad till bristen på demokrati men bottnar i frågan om en
stat med 99 procent muslimer någonsin kan höra till Europa. Frågan är berättigad - om den handlar om de demokratiska institutionernas attraktionskraft och beständighet. För svaret är att till EU kvalificerar man sig genom att uppfylla vissa kriterier, inte genom etnisk eller religiös tillhörighet. Demokrati handlar framför allt om uthållighet och EU är demokratins perpeteum mobile. Så länge medlemmarna vill går det. Institutionerna är på plats. Man vet hur man ska göra.

I Turkiet är det demokratiska maskineriet bara delvis i ordning. Politikerna vet i princip hur de ska bete sig, men saknar praktisk erfarenhet. Något som det nyss framlagda och sedan återtagna förslaget om att kriminalisera otrohet visar. All uppmärksamhet kring den frågan skymde att parlamentet röstade igenom en strafflag som är en stor framgång för medborgerliga fri- och rättigheter.
”Ni intellektuella älskar att förtala armén men utan oss skulle islamisterna skära er i stycken”, hånas Ka i ”Snö”. Innerst inne håller han med.
Militärens närvaro utgör den enda garantin för stabilitet. Alternativet är våld och kaos.
En sådan samhällsordning har Turkiet gradvis lämnat bakom sig. Men den finns naturligtvis där. I Kars är sekterism och fanatism den naturliga reaktionen mot förtryck och fattigdom. Där ges inga demokratiska förutsättningar - de tillåts inte. Kas utväg är att låta sig korrumperas av makten.
Motståndet mot Turkiets EU-medlemskap saknar inte fog men utgår från en endimensionell uppfattning om Turkiet och ett bristande förtroende för det egna projektets hållbarhet. Att kristendomen är central för Europas utveckling innebär inte att EU skulle vara en organisation med kristna värderingar. Att islam är central för nästan alla turkar innebär inte att de saknar europeisk identitet. EU bygger på att demokrati och rättssäkerhet inte bara står över utan också låter sig förenas med nationalitet och religiös övertygelse. I dag är en god europé någon som sätter sin lit till gemensamma lagar och institutioner. Det är inte särskilt
romantiskt men ett stort framsteg för oss alla.

Mats Wiklund är frilansskribent med särskild inriktning på europeisk och amerikansk politik.
Orhan Pamuks senaste roman utkom nyligen i engelsk översättning: ”Snow” (Alfred A Knopf, 426 s, ca 26 dollar)