Blyg, säger de nu om henne – skygg. Inte alls; det var åtminstone inte det intryck hon gav ...
Stark, rättfram, humoristisk och med den mörka, intensiva blicken oavlåtligt riktad på den hon talar med – så gott hennes frikostigt utlagda rökdimmor nu tillät henne att betrakta sin intervjuare. Blyg är hon inte; bara en människa som också i sin gestalt är klar, tydlig, koncentrerad och som vet precis vad hon har att göra. Och skygg – nej, det är nog bara det att hon – mycket bestämt – valt den plats varifrån hon – utan att själv bli sedd – vill bedriva sin utforskande, betraktande, kommenterande poesi. Den platsen, kan man kanske säga, finns bak en avskärmande, distanserande ironi – något jag frågade henne om ...
– Min ironi är, hoppas jag, varken hånfull eller dräpande. Min ironi drabbar också mig själv.
Det var i maj 1993, hon skulle strax fylla 70 och kom till Stockholm för uppläsningar. Hon föregicks av sin landsman Czeslaw Milosz, 1980 års litteraturpristagare, som på universitetet höll en föreläsning där han beskrev Szymborskas poesi ungefär så här: hon närmar sig den mänskliga existensens eviga frågor genom ett ”jag” som med igenkännandets chock blir ”vi”, en poetisk process som är avskalad, nästan asketisk men samtidigt ömsint, medkännande, humoristisk.
Nej, nej, nej – jag tror att det var tre gånger hon avböjde förslag om intervju.
Enär det är en förbannad journalistisk plikt att försöka träffa en författare
som gjort sådant intryck på en, upprepades frågan. Hon sade ja! Det kändes
plötsligt skrämmande. När villkoret kom lät det direkt hotfullt: Wisława
Szymborska ville ha mina frågor dagen före intervjun. Jag ger upp, sade jag till
hennes eminente översättare Anders Bodegård. Gör inte det, sade han; Szymborska
låter sig aldrig intervjuas så när hon nu sagt ja ska du ta chansen.
Så blev det – och tala om att vara omsorgsfull och förberedd. På varje futtig fråga hade hon resonerat fram sina svar – ett resonemang som fortsatte där vi möttes i ett ekande salongshörn på Polska institutet, hon och Bodegård, jag och SvD:s polskfödde fotograf Jurek Holzer. Det blev muntert; bak sin rökridå – genom vilken högerhanden då och då stack ut för att greppa koppen med becksvart kaffe – tryfferade hon sina svar med obetalbara, skärpta tillägg. Det blev en intervju ändå...
Jo, som barn drömde hon om att skriva stora tjocka romaner. Den enda förklaring hon har till att hon blev poet är att hon inte klarade av att skriva stora tjocka romaner, sade hon. Hon har inget program uppställt, har aldrig formulerat sin uppgift:
– Min enda strävan är att inte tråka ut läsaren utan tvärtom – uppmuntra läsaren att tänka tillsammans med mig. Det finns saker vi bör tänka på tillsammans.
Hon tycker själv att hon har dåligt minne i meningen fragmentariskt; hon minns
flisor, smulor – av situationer och av människor. De flisorna och smulorna är
henne å andra sidan mycket tydliga. Hennes ohyggliga självkritik, en stenhård
censur mot det ännu inte absolut färdiga, var mig bekant. I annat fall hade det
väl varit både näsvist och bisarrt att fråga en poet som under 40 års arbete
bara publicerat något mer än 200 dikter hur hon brukar vila sig. Jag gjorde det.
Szymborska log, nästan hult, och försäkrade med en ironisk vridning som fick
skratten att stiga att hon minsann inte är något arbetsmonster, ingen
arbetstitan.
– Er fråga antyder ju nästan det men sanningen är att jag skriver så lite i meningen publicerar så sällan att jag har en känsla av att mina vilostunder inte är välförtjänta. Men jag tycker om att umgås med trevliga människor, plocka svamp, samla saker...
”Hellre många saker som jag inte har nämnt här än många saker som jag inte heller har nämnt här” som det står i hennes lustfyllt tänkvärda dikt Möjligheter. Där står också ”Helst har jag mina reservationer” – och den som läst Szymborska kan nog tro att hon samlar också på sådana. Kan det då inte hända att hon längtar efter att vara reservationslös? undrade jag till hennes rynkade panna ...
– Att vara utan reservationer!? Det är helt enkelt omöjligt för en skeptiker. Och jag är skeptiker.
Där, ungefär, var det punkt; Szymborska tände ännu en cigarrett och vi rundade
av, hon för sin del med centraleuropeiska vänligheter om bra frågor som fick
klena svar – ursäkta mig ... I mitt ex av Utopia försäkrade hon mig sina
hjärtliga tankar – ”Wisława Szymborska, som troligen aldrig kommer att lära sig
ge intervjuer”.
Vi får se hur det blir med det nu. Klart är att det händer som hon inte vill; hennes ytterst tillbakadragna liv i våningen på Chocimskagatan i Krakow förändras. Av det skälet, som i Szymborskas fall är ytterst starkt, kan det tänkas att hon helst hade avstått – trots den glädje priset måste ge henne. När budet kom var hon på promenad – svamppromenad? – i skogen utanför Zakopane i södra Polen. Hon fortsatte med det; hon har ju åkt dit för att få frisk luft och lite avkoppling, och Szymborska är en kvinna som fullföljer det hon ger sig in på. Först vid 16-tiden fick Akademiens ständige sekreterare Sture Allén telefonkontakt med henne.
Szymborska är, utan choser, starkt avståndstagande när det gäller tidens larm. Hennes integritet tillåter henne inte att se sig som en på något sätt officiell person. När Mickiewiczuniversitetet i Poznan, hennes barndomsbygd, i maj förra året kallade henne som hedersdoktor, mottog hon beskedet ”till en början med en känsla av en lättsinnig fortsättning från första sidan rörelse”.
Så småningom kom dubierna, värre för var dag ... ”Är poeter i allmänhet och jag själv i synnerhet lämpade för sådana förpliktande utmärkelser?” Hon redogjorde för sitt sätt att tänka i det tal universitetet väntade sig. Szymborska avskyr att hålla tal, men hon gjorde det.
Det blev en snygg, bitvis alldeles underbart elak uppläxning av det som larmar omkring henne. Efter en vänlig inledning – ”hur skulle jag kunna tacka nej till en så hjärtlig gest?” – sade hon:
– Nu väntar ni er säkert att jag ska övergå till poesin och tala om vad jag tycker och tänker om den. Men tyvärr är det så att jag varken kan eller tycker om att uttala mig i det ämnet. Så jag ska nöja mig med några synpunkter på poesiläsarna... Vilka är de? Vilka borde de vara och vilka kommer de att bli? Det var de frågor hon uppehöll sig kring. ”Och framför allt: hur många de egentligen är.”
– Prosans och poesins sanna värde går ju inte att mäta med antalet läsare. Naturligtvis inte. En liten bok som säljer dåligt eller inte alls kan få en mycket större betydelse för litteraturen än en annan bok, som för tillfället är på modet och köps i långa banor. Szymborska riktade ett skott mot förytligandet och marknadskrafternas inflytande över kulturen som till helt nyligen byggde på urgammal grund – ”och denna grund var boken”. Poeten har inget annat att hålla sig till än den reflektionspoesi som ”inte refererar till flockkänslor, en poesi vars existensberättigande ligger i umgänget på tu man hand med läsaren – måste förbli sig själv, immun mot allehanda tekniska mutationer”.
Framtiden? Inte pessimisternas mörker, ej heller optimisternas ljus – ”jag är benägen att se den i många färger på en gång. Och en gnutta blått tror jag att det kommer att finnas där: för sådana personer som gillar att fundera”. Det finns skäl att anta att Wisława Szymborskas namn diskuterats av Akademien under lång tid. Redan Erik Lindegren var med om att översätta enstaka dikter, senare har inte minst Werner Aspenström tagit starka intryck av henne och kan mycket väl vara den som först, medan han ännu deltog i Akademiens arbete, började driva hennes kandidatur.
Om man i dag, av alla dar, skulle fråga Szymborska varför hon är poet, skulle hon svara med egen diktstrof: Hellre det löjliga i att skriva dikter än det löjliga i att inte skriva några.
