Fr v: Dirigenterna Marie Rosenmir, Cathrine Winnes, Marit Strindlund och tonsättarna Lotta Wennäkoski, Malin Bång och Tebogo Monnakgotla bildar tillsammans gruppen Inversion.
Säg nutida konstmusik och många skrynklar ihop ansiktet och tänker: svårt, konstigt, fult. Även om det i dag inte är allvarstyngda män med blippande teoretiska musikbyggen som dominerar fältet, brottas många av Sveriges yngre generationer tonsättare med den ”svåra” bilden av nutida konstmusik.
Men Inversion – tre tonsättare och tre dirigenter – vill inte göra musik för en redan invigd musikelit. Tillgänglighet handlar mycket om attityd, menar de, och i dag är det tillåtet både att blanda stilar och ha roligt. Och skratten fyller snart den ödsliga konsertsalen på
Musikhögskolan där jag träffar tre av gruppens medlemmar: Tebogo Monnakgotla, Malin Bång och Marie Rosenmir. De övriga tre är Lotta Wennäkoski (Finland), Marit Strindlund och Cathrine Winnes (Norge).
– Nutida musik är nog inte längre så extrem, men bilden av den gör att många kanske inte tar reda på hur det låter i dag, säger tonsättaren Tebogo Monnakgotla och samtalet glider in på samtida kompositörer några decennier bakåt, som verkade odla själva svårtillgängligheten.
– Men samtida musik var mer provokation då, en revolt med motorsågar och annat, säger dirigenten Marie Rosenmir, som just hastat in från en repetition på Folkoperan. Men nu kan man till och med komponera romantiskt, det var ju inte tänkbart då, det hade blivit halshuggning!
Inversion vill spegla den nutida musiken, så som den nutida musiken är en spegel av vår tid. Och göra den känd för en bredare publik.
– Det är lite konstigt att man tidigare århundranden alltid lyssnat till samtida musik, men inte i vår tid, nu gräver man mer i det gamla, säger Marie Rosenmir.
Å andra sidan fanns inte samma uppdelning mellan kommersiell musik och konstmusik på Mozarts tid. Men även det förändras, menar de, och ser en öppning i att exempelvis genrer som electronica, techno, drum‘n‘bass och nykomponerad elektronmusik närmar sig varandra.
Men är inte nutida konstmusik för svår, bara för invigda, försöker jag provocera. Men nej, det tycker de förstås inte och faller varandra i talet.
– Men många vill att musik ska vara underhållning, lättsmält.
– Nutida teater, konst, film, anses ju inte svårare för att den är skriven nu. Går man på modern teater är det en aktiv handling, men det är som om man inte tänker att även musik kan vara det.
– Även bland många i kulturlivet verkar det vara okej att vara okunnig om musik.
– Folk väntar sig inget motstånd, som om all musik gick att dammsuga till.
Någonstans i det här tog tankarna till Inversion fart. Och i stället för att gnälla över eventuella glastak att slå huvudet i, vill de hitta på något själv.
– Vi vill inte bara prata om att det är svårt att vara nutida tonsättare, utan faktiskt göra något, säger Tebogo Monnakgotla.
– Man måste skapa sina egna sammanhang, sina egna nätverk och inte vänta på att bli tillfrågad, säger de.
Målet med Inversion är ett större nordiskt nätverk, fler samarbetsprojekt och konserttillfällen. Dessutom, eftersom det ännu finns så få kvinnliga tonsättare och dirigenter, vill de vara förebilder, något de själva saknat i hög grad.
Första fröet satte dirigenten Marit Strindlund när hon märkte hur betydelsefullt det är för musiker och publik att möta tonsättarna. Hon testade idén i Östersund och i Bräcke, när hon dirigerade verk av Malin Bång och Tebogo Monnakgotla. De pratade litet med publiken före, en publik som inte var van vid nutida konstmusik. I pausen bjöds på något och publiken uppmanades att mingla med tonsättarna och ställa frågor.
– Vilket de gjorde, det blev väldigt bra respons. Det var särskilt roligt att möta publik som lyssnar på ett helt annat sätt, än de som hör nutida musik jämnt.
Projektet Inversion har grott i några år. De har sökt pengar, mentorstöttats av Esa-Pekka Salonen och Åse Hedström och flera samarbetsprojekt är på gång. Inför konserterna har de haft seminarier i komposition på musikgymnasier, också i syfte att nå andra än redan invigda.
Tre konserter är planerade och sista stoppet blir på Mondo i Stockholm, som inte brukar förknippas med något direkt finkulturellt svårsmält, vilket också är en poäng, tycker de.
Tre verk ska framföras, alla akustiska, ett av vardera tonsättaren. Dirigenterna har studerat in varsitt verk med solister och orkester. Regissören Nina Wester står för regi och ljus – tanken är en helhetsupplevelse – och tonsättarna kommer att guida in i musiken. Efteråt blir det ett informellt panelsamtal med professionella och amatörer.
Tebogo Monnakgotla bidrar dessutom med ytterligare en komposition: drinken Inversion, som kommer att säljas i baren.
Och det blir?
– Vet inte riktigt ännu, men det borde vara spegel i glaset.
