Bilderna från terrorattentaten den elfte september 2001 glömmer vi aldrig. Men de amerikanska författare som nu försöker skildra händelserna lyckas inte riktigt, anser SvD:s Eva Johansson.
Det har gått mer än fyra år sedan terrorister flög två passagerarplan rakt in i World Trade Center och dödade nästan tre tusen människor. Fyra år – är det tillräckligt länge sedan, kan och bör man omstöpa katastrofen i skönlitterär form redan? Och i så fall hur? Den frågan har debatterats flitigt i amerikanska medier, inte minst under förra året då en rad romaner med elfte september som mer eller mindre uttalat tema utkom i USA.
Vad man än anser om lämpligheten i att så snart förvandla en verklig tragedi till konst, är årets skörd förmodligen bara de inledande dropparna i vad som kan komma att bli ett mer ihållande regn. Ett par stänk har för övrigt landat redan tidigare, som William Gibsons ”Känna mönster” (2003) där huvudpersonens far har försvunnit på Manhattan den elfte september, Lawrence Blocks ”Small Town” (2003) där en man reagerar på dåden genom att bli seriemördare (!), Paul Wests ”The Immensity of the Here and Now” (2003) som gör en psykologisk djupdykning i katastrofens efterdyningar och Art Spiegelmans ”In the Shadow of no Towers” (2004), som i den grafiska romanens form skildrar tecknarens egna erfarenheter den historiska tisdagsmorgonen.
I en artikel i New York Times (7/3 2005) uttrycker Joyce Carol Oates viss tveksamhet angående skönlitteraturens möjligheter att ge en rättvisande bild av hur det verkligen var den där ödesdigra dagen. Hon framkastar tanken att film kanske vore ett bättre medium för att fånga skeendets närmast hallucinatoriska drag. Icke desto mindre har hon själv i novellen ”The Mutants” (i samlingen ”I am No One You Know”, 2004) skapat en intensiv och klaustrofobisk bild av en ung kvinnas blixtsnabba förvandling från oskuldsfull drömmare till en varelse helt inriktad på att överleva.
Ett gemensamt drag i flera av böckerna som jag tänker ta upp här är att de till skillnad från Oates novell berör elfte september mer indirekt. Händelserna den dagen får snarast fungera som en sorts fond eller en nästan outtalad förutsättning. Ground Zero blir ett svart hål runt vilket
berättelsen rör sig men aldrig nedstiger i.
Längst i undvikandets estetik går Paul Auster, vars ”The Brooklyn Follies” helt nyligen utkommit i USA (nästan ett halvår efter den svenska utgåvan kallad ”Dårskaper i Brooklyn”). Han låter romanen sluta klockan åtta på morgonen den elfte september 2001, en ödesmättad tidpunkt som ställer den i övrigt så godmodigt småputtriga berättelsen i en helt ny dager. Plötsligt framstår romanen som en enda lång, nostalgisk åkallan av en oskuldens tid, ett New York före katastrofen där det fortfarande gick att tro på kärlek och vänskap och litteraturens magiska kraft. Romantiskt och skönmålande i överkant, men samtidigt en fullt begriplig och kanske till och med adekvat reaktion.
Tassar runt ämnet gör även debuterande Philip Beard. I ”Dear Zoe” berättar han om Tess, en 15-årig flicka som förlorar sin lillasyster just den elfte september. Men inte på grund av terrorattacken utan i en bilolycka i en helt annan del av USA. Ändå ekar romanen av den nationella tragedin, inte minst för att Tess plågas av att hennes förlust på något sätt förminskas av det fasansfulla som hänt långt ifrån hennes lilla stad. Beard vill få oss att inse att det som hände i New York inte bara var en stor tragedi, utan 2 762 enskilda, personliga tragedier.
Det är en intressant vinkel, och Tess sårigt intima röst är lätt att ta till sig. Men romanen mynnar tyvärr ut i det tillrättalagda och sentimentala, blir mer av upplyftande och försonande läxa än drabbande litteratur.
Den mest uppmärksammade och omdiskuterade av förra årets 9/11-romaner är utan tvekan ”Extremely Loud & Incredibly Close” av Jonathan Safran Foer. Nioårige Oskar Schells pappa är ett av offren i World Trade Center. Av en slump hittar Oskar en nyckel i ett kuvert där någon har skrivit namnet Black, och han ger sig ut för att lösa det han tolkar som en hemlig ledtråd lämnad av pappan. Och ja, ni gissar rätt, det är sökandet som är målet, och Oskar får möta massor med människor och lära sig mängder om livet. Och precis som i debutromanen väver Jonathan Safran Foer in en parallell historia med rötter i andra världskriget, en poetisk, vemodig och vacker berättelse om Oskars farmor och farfar, men den undergrävs tyvärr av Safran Foers olyckliga förkärlek för magisk realism av det mer gulliga slaget.
Efter att ha blivit nästan ihjälkramad för debutromanen, ”Allting är upplyst”, måste mottagandet av denna hans andra roman ha känts lite bittert. Flera kritiker har blivit direkt irriterade på den, inte bara på den inte helt trovärdigt tecknade huvudpersonen – en verkligen helt osannolikt snacksalig, brådmogen och uppfinningsrik pojke – utan framför allt på allt trixande och lekande med formen. Sidor med bilder, sidor som lämnas tomma, andra med bara en enda rad, ytterligare andra med text som blir tätare och tätare tills bokstäverna flyter ihop i nästan helt svarta sjok.
De sista 15 sidorna består av lika många autentiska foton på en människa som faller från ett av tornen – men när man bläddrar snabbt vänds skeendet och tiden så att kroppen faller uppåt, tillbaka igen. Smaklöst, har många tyckt. Men det kan också ses som en hyllning till fantasins och konstens förmåga att omvandla och ta makten över en outhärdlig verklighet. (”Extremt högt och otroligt nära” kommer i svensk översättning i vår.)
Det är inte bara Safran Foer som fokuserar på det personliga och ignorerar de politiska konsekvenserna av katastrofen. Det är tvärtom slående hur introverta dessa elfte september-romaner överlag är. Omvärlden kan på sin höjd flimra förbi och några försök till politiskt färgade analyser görs knappast. Jay McInerneys pinfärska roman ”The Good Life” utgör inget undantag. Som vanligt rör sig McInerney i New Yorks statusstinna och kulturella kretsar. En gift kvinna och en gift man träffas i gruset och dammet morgonen efter terrorattacken. De börjar arbeta ideellt på ett soppkök nära Ground Zero, och faller för varandra. En blank och ytlig historia, där katastrofen används mest som spännande fond för romantiska förvecklingar och låtsaskloka utgjutningar om kärlek, familj och längtan efter förändring.
Lustigt nog gav Michael Cunningham och Patrick McGrath ut varsin triptykroman förra året, båda bestående av tre löst sammanknutna berättelser som utspelar sig under tre olika historiska skeden. ”Ground Zero”, den avslutande tredjedelen i brittiskfödde McGraths ”Ghost Town”, handlar om en psykiater som försöker hjälpa en omhuldad patient som strax efter elfte september inlett ett förhållande med en prostituerad kvinna. Kvinnans pojkvän har dött i World Trade Center och plågad av skuldkänslor tror hon att han spökar för henne. En välskriven och tät historia, men det psykologiska spelet mellan gestalterna känns konstruerat, och McGraths resonemang om ondska övertygar inte.
I samtliga tre episoder i Michael Cunninghams ”Specimen Days” (på svenska i vår under titeln ”Märkliga dagar”) spelar Walt Whitman en avgörande roll. Cunningham gör alltså något liknande som i ”Timmarna”, där Virginia Woolf var det sammanbindande kittet. Den första episoden utspelas på 1800-talet, den sista i framtiden, och i den mellersta, ”The Children”s Crusade”, befinner vi oss i New York någon gång i början av 2000-talet. Staden är märkt av terrorismen, och skräck och misstänksamhet lurar ständigt under ytan. Men det handlar inte om efterdyningarna av 9/11, annat än i överförd bemärkelse.
Det intressanta med Cunninghams berättelse är att den fokuserar på terroristerna – här i form av en grupp amerikanska småpojkar, som inspirerade av Whitmans dikter utför självmordsattentat runt om i staden. De tror på alltings och allas samhörighet och ser döden som en sorts fullbordan av livet.
”The Children”s Crusade” är långt ifrån terapeutisk. Den ställer uppfodrande frågor om terrorismens väsen. Men den har inte lett till någon debatt – kanske ligger den ändå tillräckligt långt från verkligheten. Däremot kan John Updikes kommande roman ”Terrorist” säkert väcka ett visst rabalder. Den ges ut i juni och handlar om en vanlig amerikansk 18-åring som blir terrorist. ”Jag vill göra något annorlunda än alla andra”, säger Updike i en intervju. ”Jag vill försöka se saker och ting ur terroristens synvinkel och låta honom vara en sympatisk person.” Det ska bli intressant att se hur amerikanska läsare reagerar på ett sådant tilltag.
