Farbror Hennings sten.
Stenbitens ägarinna heter Birgit Wiger-Angner, pensionerad gymnastiklärare bosatt i Uppsala. Hon ärvde stenen 1972 efter sin pappa, som i sin tur hade ärvt den efter sin frus farbror, han som alltså hette Henning.
Birgit Wiger-Angner är intresserad av gamla föremål, och när hennes pensionärsförening ordnade en träff med några antikvitetsexperter passade hon på att fråga vad en stenbit från Akropolis kunde vara värd.
- Jag hade den inte med mig, utan jag frågade bara, berättar Birgit Wiger-Angner, för dagen nedrest till Stockholm och Medelhavsmuseet där stenen förvaras just nu.
- Experten svarade att om den var äkta så måste den vara mycket värdefull. Och det visste väl jag att den var äkta. Farbror Henning har ju skrivit ”Akropolis 1895” på den, eller om det är ”1896”, det är lite otydligt, och han berättade själv för min pappa att han hade plockat upp den från marken när han var i Aten.
Så, i våras, läste Birgit Wiger-Angner en tidningsartikel om Akropolis. På en bild av det berömda Erechteiontemplet fanns en list som var skulpterad precis som hennes egen sten, den som stod uppe på ett skåp, tillsammans med andra gamla saker. I artikeln berättades också om den svenska Parthenonkommittén, och Birgit Wiger-Angner bestämde sig för att ta kontakt med kommitténs ordförande Krister Kumlin, i ärlighetens namn mest för att få veta värdet på marmorbiten.
De bestämde sig för att träffas på Medelhavsmuseet, där det finns expertis som skulle kunna fastställa stenens äkthet.
- Du hade den med dig i en påse, säger Krister Kumlin.
- Och jag minns så väl när vi tittade på den första gången, man ser ju på något vis direkt att den är äkta. Det var alldeles fantastiskt, särskilt med tanke på att fragmenten från Akropolis tempel är så väl kända och dokumenterade. Det är ytterst ovanligt att det dyker upp något som är i privat ägo.
När Medelhavsmuseets chef Sanne Houby-Nielsen och museets övriga experter hade undersökt stenstycket var saken definitivt klar.
- Det är med all sannolikhet pentelisk marmor, det vill säga marmor från berget Pentelikon utanför Aten, säger Sanne Houby-Nielsen, och låter nästan andaktsfull.
Erechteiontemplet, som stenfragmentet kommer ifrån, ligger intill Parthenon och är mest känt för de så kallade karyatiderna, de vackra pelarna i form av skulpterade kvinnogestalter. Templet byggdes på 420-talet före Kristus, och är ett av de äldsta templen på Akropolis, kanske det allra äldsta.
- Men det är mycket som vi fortfarande inte vet om Erechteion, och de många olösta gåtorna gör att det templet på sätt och vis är intressantare än Parthenon, säger Sanne Houby-Nielsen.
Hon säger att det framför allt är två skäl som gör Birgit Wiger-Angners stenfragment så märkvärdigt.
För det första är säkerhetsanordningarna i dag rigorösa på Akropolis, och det går inte att komma så nära templen att man kan studera detaljer på plats. På farbror Hennings tid, däremot, fanns det inga avspärrningar, och även om det var förbjudet redan då att ta med sig föremål hölls det ingen uppsikt över alla som spankulerade bland grushögarna.
- För det andra, säger Sanne Houby-Nielsen, har de senaste hundra årens luftföroreningar satt sina spår på Akropolis. Stenen har inte den här lystern längre, den är grå och har vittringsskador. Därför är de här föremålen som varit i privat ägo så viktiga. De är oftast i mycket bättre skick.
Fragment från templen på Akropolis är i dag spridda över hela världen. Sanne Houby-Nielsen visar bilder i en bok från Metropolitan Museum i New York där det finns två fragment som kunde vara syskon till det svenska. Men i Sverige finns det alltså, så vitt man vet, bara ett.
- Men det låter väldigt konstigt, tycker jag, säger Birgit Wiger-Angner.
- De var många ombord på farbror Hennings båt, och han kan ju inte ha varit den ende som norpade en sten, även om han var väldigt framåt av sig. Det måste finnas fler!
Hur det än är med den saken är de grekiska myndigheterna i dag angelägna om att få tillbaka så mycket som möjligt av det kulturarv som genom åren har förts ut ur landet. Det gäller först och främst
den stora Parthenonfrisen som togs ner i början av 1800-talet, och som i dag finns på British Museum i London.
- Men även ett litet marmorfragment som det här är betydelsefullt, säger Krister Kumlin.
- Vi i Parthenonkommittén hoppas förstås att Birgit ska vilja lämna tillbaka stenen till Grekland, gärna i samband med en liten ceremoni av något slag. Det vore en gest av stort symboliskt värde, som skulle ge inspiration till alla oss som arbetar för att Parthenonfrisen ska återföras.
Sanne Houby-Nielsen understryker att Medelhavsmuseet inte självt driver frågan om återlämnande av Parthenonfrisen och andra föremål från Akropolis. På förfrågan från privatpersoner rekommenderar dock museet att de ska agera i enlighet med dagens etiska principer: att underrätta myndigheterna i föremålets ursprungsland och inhämta deras syn på saken.
Själv har Birgit Wiger-Angner ännu inte bestämt sig för vad hon ska göra med farbror Hennings märkliga sten, men hon har ingenting emot att tills vidare låna ut den till Medelhavsmuseet, som vill göra en utställning om den i vinter.
- I januari - februari, hade vi tänkt, och i anslutning till utställningen ett seminarium. Kanske kan chefsarkeologen på Akropolis komma hit och berätta om hela det stora arbetet de gör där nere, säger Sanne Houby-Nielsen.
