På onsdag är det premiär på Kvarteret Skatan – i nöd och lust, som Johan Glans gör tillsammans med David Batra, Rachel Mohlin, Vanna Rosenberg och Josephine Bornebusch. Vi ses strax före den första repetitionen inför publik. Johan Glans lär dyka upp med David Batra som Paul och Tord på kontoret och som paret Frida och Magnus tillsammans med Vanna Rosenberg. Plus ett par nya, hemliga karaktärer.

Några av dem kanske rent av är töntiga och fumliga. Johan Glans har beskrivits som en komiker som använder sig av töntens arsenal, men det skriver han inte under på.

–Jag tycker inte jag spelar en tönt, även om andra säger det. En tönt har korta byxor och tjocka glasögon medan jag är en vanlig kille. Men jag är inte hipp eller tuff.

Däremot använder han sig av sitt oskyldiga utseende och kan vräka på med rätt rå humor, som yttrar sig som enorma utbrott i Parlamentet.

–Jag märker att jag kommer undan med mycket jämfört med andra. Det finns någonting där inne som måste ut. Jag skäller och bråkar men folk tycker jag är snäll ändå.

I verkligheten är han fumlig, spiller en hel del och mycket går sönder i hans omgivning. Darrhänthet och dålig motorik gör sitt till.

–Det tog lång tid att lära mig cykla och simma. Körkort har jag inte tagit ännu. Jag älskar att ramla och välta saker för att få folk att skratta. Helan & Halvan håller enormt väl än idag.

Det var 1994 som han hittade flyern på gatan om en standup-tävling i Malmö. Det slutade med en delad förstaplats med David Batra.

–Vi har berättat historien så många gånger att vi börjar undra om den är sann, haha. Jag skrev ihop det jag skulle säga på tio minuter. Underdoghumor om att jag inte hade tjejer och inte blev bjuden på fester.

Lennie Norman värvade honom snabbt till Norra Brunn i Stockholm där Johan Glans gjorde ståupp av en karaktär som var väldigt nervig vilket fick till följd att publiken blev orolig.

–Jag var inspirerad av Woody Allen, en hypernervös loserkille i slipover. Men folk tyckte synd om mig för att jag var så nervös.

Johan Glans växte upp i Eslöv och fick som treåring följa med föräldrarna på cirkus. Han vek sig dubbel av clownerna.

–Nils Poppe skrattade jag också åt. Men när man är liten har man ingen urskillning utan allt som utger sig för att vara roligt är roligt.

Var du själv rolig som liten?

–Jag ville väldigt gärna vara det för att det är härligt att vara bland skratt. Jag fick mycket uppmärksamhet och många föräldrar och kusiner stod i en ring runt mig och väntade på att jag skulle göra roliga grejer. De skrattade åt allting så jag har säkert blivit präglad av det. Det var nog ödesbestämt att jag skulle bli komiker.

Var din mamma och pappa roliga?

–Ja, men de vill inte ta plats så de gav mig utrymmet istället. Jag har en konflikt inom mig att jag vill ta plats men samtidigt är det pinsamt och oklädsamt, att gå ut och dominera.

Johan Glans har funderat på vad humor är, men ju längre han sysslar med sin genre desto svårare är det att hitta en definition. Så fort han lyckas närma sig en förklaring dyker en motsats upp. Som när folk som inte sysslar med humor hävdar att det bara är roligt ”när man sparkar uppåt”.

–Men när man tänker efter så kan det ju vara ganska roligt att sparka neråt också. Eller ta regeln om att det måste vara överraskande för att man ska skratta så faller ju den eftersom det också är roligt när man vet exakt vad som ska hända. Humor är enormt komplext. Filosofen Henri Bergson skrev avhandlingen Skrattet som är den torraste, tråkiga text man kan tänka sig, säger Johan Glans muntert.