Den ungefär femtio meter breda floden är det enda som ligger mellan mig och den lilla staden Yuson i Nordkorea. Yuson ligger i norra Hamkyongprovinsen, en av Nordkoreas fattigaste delar. Från klippavsatsen där jag står ser jag människor vandra av och till på en huvudgata som ser ut som en uttorkad flodbädd. Vissa cyklar men ingen kör bil. Jag ser fabrikernas skorstenar men ingen rök. I bakgrunden syns det bergiga landskapet, som genom sin skönhet ger den gråa staden en lätt sorgsen ton. Trots att kullarna är desamma i Nordkorea som i Kina, där jag står, ser de annorlunda ut. De flesta träd har huggits ned för att användas som bränsle och kullarna är nästan helt kala.
På andra sidan dyker plötsligt en grupp soldater upp. De sjunger och skrattar samtidigt som de sjunker ned vid flodbädden för att tvätta sina kläder. Vi ropar några fraser på koreanska till varandra, men när de förstår att jag är från väst vill de inte prata mer.
Jag har rest till Yanbianprovinsen i östra Kina för att få en inblick i det verkliga Nordkorea. Härifrån kan man titta direkt över gränsen. Där finns ett helt annat Nordkorea än det jag såg för tre år sedan då jag reste i landet som turist. Då var jag ständigt övervakad av två guider som vallade mitt resesällskap mellan storslagna monument och breda avenyer i huvudstaden, och till väl avskärmade turistbyar på landsbygden. Vi fick aldrig röra oss på egen hand och aldrig se hur det ser ut där vanliga människor lever.
Men det Nordkorea jag kan se här vid gränsen saknar det konstruerat ståtliga som möter turisten i Pyongyang, där bara den politiska överklassen tillåts bo. Över en flod, som bara är några meter bred, bakom ett rostigt stängsel, finns den råa, oputsade nordkoreanska vardagen. Där finns det Nordkorea som invånarna i landets storstäder betraktar som lantligt och lägre stående, det var hit de som regimen inte litade på skickades.
I det klasslösa samhällets tidigaste skede började regimen ett omfattande arbete för att samla information om invånarnas politiska familjebakgrund och värderingar. De vars sinne eller blodsband bedömdes som politiskt opålitliga placerades just där, på andra sidan floden från där jag står. I allt från matförsörjning till arbetsliv har de nordliga provinserna medvetet missgynnats av staten. Det är denna vardag jag blickar ut över från klippavsatsen i Kina.
Det förunderligt vackra lugn jag ser finns bara på ytan. Därunder skakar Nordkorea. Skalvets epicentrum finns just här, vid Kinas gräns, för detta är Nordkoreas mest öppna dörr mot omvärlden.
Alltsammans började när Nordkoreas planekonomi brakade samman vid 1990-talets början, och en svältkatastrof slog till med full kraft. Omkring två miljoner människor beräknas ha svultit ihjäl. I Kina fanns dock den mat som Nordkorea inte hade, och många tog sig över gränsen i jakt på någonting att äta. Området är inte militärt känsligt och därför inte lika övervakat som det vid gränsen mot Sydkorea.
Flera jag träffar i Yanbian minns hur spökliknande människoskepnader ibland kom till deras hus och knackade på för att tigga mat. Här kan flyktingar smälta in och gömma sig från kinesisk polis. Området är en sorts koreansk enklav, och man kan enkelt klara sig på koreanska.
Under svältåren ökade också handeln markant över gränsen. Både smuggling och en senare legaliserad handel har växt fram efter den nordkoreanska ekonomins sammanbrott. Med varuflödet följer politiskt sprängstoff, i form av information om livet i världen utanför.
Sedan flera år tillbaka smugglas filmer och tv-serier från Sydkorea till Nordkorea via Kina. Allt tittande måste ske i hemlighet och är mycket farligt, men många nyfikna nordkoreaner är beredda att ta risken.
Varenda marknad jag besöker i Yanbian säljer sydkoreansk kultur, lätt tillgänglig för dem som därefter vill sälja den hemligt på andra sidan. Under decennier har den nordkoreanska regimens propaganda försökt att utmåla livet i Sydkorea som fullt av lidanden. Men höghusen, de tätt trafikerade gatorna och de välklädda och välmående människorna som syns i de sydkoreanska tv-serierna skvallrar om någonting annat. Där avslöjas lögnerna. Snudd på surrealistiskt säljs dessa politiska bomber ibland bara några hundra meter från Nordkoreas gräns, som i den lilla sömniga kinesiska staden Tumen.
Helst skulle Nordkoreas ledarskap nog helt stänga gränsen. Men inte ens en så maktfullkomlig diktatur som den nordkoreanska kan göra precis som den behagar.
Förvisso har landets regim överlevt politiska prövningar som få andra styrande klarat sig igenom. I slutet av 1990-talet var stora delar av forskarsamhället överens om att Kim Jong Ils dagar var räknade, ett misstag många senare fått skämmas för. Men svältkatastrofen visade ändå att även världens mest totalitära regim måste anpassa sig efter verkligheten. Av nöd och tvång har man tvingats acceptera ett visst mått av handel över gränsen, och en massiv utbredning av de privata marknaderna inne i landet. De styrande är helt enkelt för rädda för den folkliga vrede de skulle riskera att möta om de helt försökte strypa den privata ekonomin och flödet över gränsen.
Öppet missnöje mot myndigheterna är farligt och nästan obefintligt i Nordkorea. Men vid de få tillfällen det förekommit har det varit just statliga slag mot den privata ekonomin som varit orsaken.
Från lantliga Yanbian reser jag till storstaden Beijing. Det kan tyckas märkligt att resa till Kinas huvudstad för att ytterligare få inblickar i Nordkorea. Men där finns öar av diktaturens verksamhet, exempelvis flera restauranger som drivs av den nordkoreanska regimen i syfte att tjäna hårdvaluta. Både personalen och maten är nordkoreansk. I en av restaurangerna börjar servitriserna snabbt att prata med mig – kanske är det första gången de träffar en utlänning som kan koreanska.
De är verkligen inte några robotliknande och hundraprocentigt politiska varelser, som många föreställer sig att nordkoreaner är. De frågar om Sverige, om vad som gäller för unga par – är det okej att bo ihop trots att man inte har gift sig? Vad lyssnar vi på för musik, vad handlar våra filmer om? Vad gillar svenska ungdomar att göra på fritiden?
Den mer framåt av dem plockar upp min mobiltelefon och börjar bläddra igenom mina bilder. De fascineras över svenskars höga näsor och över att vi har kaféer där man kan sitta utomhus. Sedan studerar de mina bilder från Sydkorea och försöker läsa ut de främmande orden som tillkommit från engelskan, som aisu-kurim (ice cream) och bosu (bus).
Jag frågar om de också har mobiltelefoner som jag kan få titta på. Det har de inte, för sådant behövs inte i Nordkorea, menar de. Alla lever kollektivt, enligt fasta tider. Man går upp samtidigt, äter samtidigt och avslutar dagen samtidigt, så varför ska man då ringa varandra för att bestämma tider för att ses?
Vi pratar inte om politik. Sådant är helt enkelt inte intressant för dessa nordkoreaner i 20-årsåldern. När en av servitriserna ska gå hem för dagen kommer hon ut ur köket i vardagskläder med en laptop under armen – en påminnelse om att några, men bara Nordkoreas absoluta överklass, har nog med förtroende från regimen för att få arbeta utomlands. För ett kort ögonblick misstar jag henne för en sydkoreansk turist.
Över huvud taget påminns jag om att människan tack och lov står över politiska system. Jag glömmer lätt bort att det är nordkoreaner jag pratar med – de är nyfikna och fnissiga på ett sätt som jag annars är van vid från Sydkorea. Efter mitt andra besök på restaurangen börjar de tilltala mig med det koreanska ordet för lillebror, som man kan göra bland vänner. Decennier av delning har långt ifrån lyckats utrota allt det som Koreahalvöns två länder har gemensamt.
Allt detta leder till frågan: Går det verkligen att kalla Nordkorea för ett slutet land? På vissa sätt är det den enda rimliga beskrivningen. Bara det faktum att jag fått en bättre inblick i landet vid dess gräns, än jag lyckades få då jag reste dit, säger mycket. Men det är ändå knappast en helt sluten gräns. Genom den läcker information in i Nordkorea, på ett sätt som landets politiska system inte är byggt för att kunna hantera på lång sikt. Tiden då staten ensamt kunnat diktera hela befolkningens tankar och verklighetsuppfattning är över.
