Göteborgsbalettens nye chef Johannes Öhman har fått en flygande start. Det lyckosamma konceptet att sammanföra artister till kreativa team har han med sig från chefstiden på Stockholm 59° North. I våras gjorde 3xBoléro succé i Göteborg. I det första höstprogrammet har han bjudit in de egensinniga svenska kreatörerna Carina Reich och Bogdan Szyber att, tillsammans med finländske koreografen Jorma Elo, skapa ett allkonstverk av Mozarts mytomspunna Requiem.

Föreställningens arkitekter Szyber-Reich inspireras av den katolska liturgins rituella mönster till ett fyrdelat spel i ljus och mörker. Linus Fellboms kontrastrika ljussättning är ett eget, njutbart kapitel. I prologen sjunger gossen Mozart en sång om ­döden och lägger förebådande sin docka i ett dockskåp – en slags Laterna Magica på hjul, som i slutscenen visar sig vara en replik av Mozarts dödsrum. Rokokons 1790-tal möter den samtida engelska shakersekten. Uppsättningen refererar till såväl Forman och Sofia Coppola som Bergman, Cullberg och barock­teater à la Drottningholm. Det ­heliga sjutalet går symbolmättat igen på flera ställen.

Kväkarnas värld består av mörka laduväggar med ljusglipor – Guds palissad för rituell tillbedjan med extatisk dans och körsång som handlar om syndernas förlåtelse och nåd på den yttersta dagen. Sektmedlemmarna bär enkla, blågrå kläder och strama frisyrer. Elo skapar effektfull ensemblekoreografi med högtflygande bönearmar och stora språng, växelvis himlastormande och jordbundet.

Angelina Allens utböling fängslar med genomskinlig andlighet och vacker dans. Döden gör visit; en kvinna med svallande rött hår. I Janine Koertges ­gestalt en huldra à la Munch, med expressiv plastik och en slags ­kelig auktoritet. Att den vuxne Mozart – Patrick Migas i blond peruk och vit rokokokostym – förirrar sig hit är besynnerligt. Frimurarorden hade legat närmare till hands. Men det är uppenbart kväkarmiljön som mest inspirerat koreografen.

I skarp kontrast står överklassens salong i sobert ljusgrått och guld. Här dansas stelbent menuett i ­siden och glitter, med bombastiska peruker. Mozart knäböjer i djupa pliéer men de vänder ­honom ryggen. I båda miljöerna är Mozart en udda figur, synbart i otakt med tiden. Stress och dödslängtan tar sig ofta barnsliga uttryck.

När döden inträffar – precis som i verkligheten mitt i den ­vidunderliga Lacrimosapsalmen – är det gossen Mozart som, tyst och stilla, hämtar kompositören. I epilogen har Mozarts livsrum krympt till en bländvit kammare. Han dör ensam men omgiven av vittnen som kikar över kulisserna. Dörrarna öppnas mot den svarta intigheten – men ljuset i rummet är nu varmt gult.

Mozart lever denna kväll framför allt i och genom sin musik. Orkester, kör och solister är fenomenala och dansarna håller god nivå. Det är ett verk där olika konstarter möts och befruktar varandra. Tempo och andning är snabb, inte en död minut. Ämnet till trots är föreställningen under­hållande och full av spektakulära bilder som etsar sig fast.

Koreografin har sin styrka i ensemblepartierna medan enskilda solon och duetter har en tendens att stanna på ytan. I samspelet mellan de tre upphovsmännen känns det som om koreo­grafin inte riktigt kommer åt att haka i alla gånger och helheten bländar mer än berör.