Lillemor Östlin är lika hemma på Hinseberg som i sin tvåa i Skärholmen. Nu ger hon ut boken Hinsehäxan, under eget namn.
Hon öppnar dörren sur som ättika för att hon inte hittat den nya, ljusblå tröja, som hon tänkt ha till fotograferingen. Det är sånt som ostraffat folk inte har en aning om, säger hon. Att man lägger på hullet i fängelset, kommer ut några storlekar större. Sedan sätter hon fram kaffebricka och fem sorters kakor under kökets broderade bonad: ”Lägg hatt och stav i stuguvrån. Och tunga tankar utom dörren.”
Lillemor Östlin är en fri kvinna, sedan mitten av januari. De senaste 40 åren har hon suttit inne minst halva tiden, riktigt hur många vändor det är vet hon inte själv. Hon har slutat räkna. Nästan stolt säger hon att hon toppar listan, ingen annan kvinna i Sverige har avtjänat så många år, sammanlagt, i fängelse. Fortsättningen gör mig inte särskilt avundsjuk:
– Kommer jag in på Kronobergshäktet är det kramar överallt.
Nästan samtliga brott handlar om narkotika. Enligt Lillemor Östlin är det stor skillnad på heroin, som man dör av, och amfetamin som hon själv använt i 40 år. Använt, innehaft och sålt vidare.
– Jag är ingen ängel, långt därifrån. Men den försäljning som jag är dömd för handlar om 11,87 gram. Sammanlagt. Genom alla år. Själv har jag aldrig uppfattat mig som kriminell, mer som en vanlig kärring som tycker om att sy och laga mat. Samtidigt är jag förstås en Hinsehäxa, precis som min bok heter.
Hennes bok, som kom ut i veckan, ligger på bordet. Jag bläddrar i den medan hon oupphörligt svarar i telefon och halvryter till folk att de får återkomma: ”Sent, sa jag. Du får ringa sent.”
Om en stund ska vi tala om bokens mest kittlande kapitel; från åren när hon var prostituerad och hade en högt uppsatt fackföreningsman som återkommande kund, innan han gjorde politisk karriär och bröt kontakten mellan dem.
Hon kommer också att tala sig upprörd över svensk kriminalpolitik, hävda att i knarkmål ställs mycket låga krav på bevisning – nej, lyssnar jag noga säger hon att ibland krävs inga bevis alls. Det räcker med sannolika misstankar. Därmed är även den icke skyldige narkomanen körd från början.
– Jag är ingen knarkliberal. Jag tycker att narkotika ska bekämpas – det är inte så att jag är stolt över att jag gått på droger i hela mitt liv. Men det är en annan sak. Vad jag talar om är att även narkomaner måste omfattas av gällande lagstiftning, det måste finnas en rättvisa också för oss.
Lillemor Östlin brukar försvara sig själv vid rättegångar, hon säger att det går bäst då. Ska det finnas rättvisa också i en intervju måste vi berätta hennes livshistoria. För att förstå varför allt blev som det blev:
Ett fattigt arbetarhem, föräldrar som skildes tidigt, en pappa som söp och en mamma som slet för att försörja barnen – det var så det började. Fortsättningen är inte ljusare. Hon slutar skolan efter åttan, blir gravid som 16-åring, får dispens för att gifta sig med mannen som hon beskriver som ”en snäll fylltratt” och får ytterligare ett barn. Vi har nått fram till början av 60-talet, till ett litet samhälle i Uppland. Det är där de bor när hennes man får sparken och de vräks från sin tjänstebostad.
– Då var vår yngsta flicka tre veckor.
Skaffa ett jobb, sa barnavårdsnämnden. Köp en bil, sa prästen som skulle stötta.
– Det fanns inga jobb. Vi hade inga pengar. Så jag liftade till Stockholm, tjänade hundra spänn i baksätet på en bil, åkte hem och handlade mat. Min man blev ledsen när han fick veta var pengarna kom ifrån. Men han blev alltid ledsen när han ställt till något.
Och hur kände du själv?
– Jag var mest rädd för att någon kund skulle märka att jag precis fått barn.
En kväll kommer en prydlig man fram till henne på gatan, de kör till hans lägenhet där han betalar dubbel taxa. Mannen är känd och att hon nu, efter alla år, namnger honom i sin bok har en enkel förklaring. Hon ville få uppmärksamhet. Oblygt stolt konstaterar hon att det också lyckades. Den senaste veckan har hon blivit intervjuad både morgon och kväll. Trots att hon inte kommer med några nya uppgifter om 70-talets uppmärksammade bordellhärva.
– Jag var aldrig inblandad i den. Men jag kände kvinnan som kallades bordellmamman och det hände att jag bjöds in till de fina salongerna. Eller till sammetsgarderoberna, som vi brukade kalla dem. Vem som deltog där brydde jag mig aldrig om. Det kan ha varit politiker men den socialdemokratiska regeringen borde jag ha känt igen eftersom min mamma var sosse av rang. För mig var männen kunder, inget mer. Jag har haft läkare, tandläkare och präster ...
Präster?
– Alla slags män går till prostituerade, har de lite utbildning är de ofta prydliga och hyggliga.
Den högt uppsatte fackföreningsmannen blev som en vän.
– Han är nog den hederligaste man jag träffat i hela mitt liv. Därför hade jag ingenting emot att han kom, också hem till mig. Med tiden lärde han känna både mina barn och min bror.
Men han var fortfarande din kund?
– Själv kunde jag nästan glömma bort det. Men han mindes alltid, ville absolut betala. Till slut tjänade jag mer på honom än jag gjorde på Televerket, där jag jobbade i flera år.
Lillemor Östlin småpratar, som om hon just berättat att hon en gång putsade fönster åt olika män. Verkligheten är mer komplicerad. Till slut lyckas jag skjuta in några motargument bredvid kakfatet: Att prostitution förvandlar kvinnor till varor på en marknad, att den därför är negativ, destruktiv – och bör bekämpas.
Visst, nickar hon, några har råd att hålla sig med såna teorier.
– Men har man ingenting annat att sälja så kan det hända att man måste sälja sin kropp. Jag säger inte att det var trevligt, men jag har aldrig råkat illa ut. Dricker man inte sprit med sina kunder klarar man sig bättre.
Kände du dig aldrig utnyttjad?
– Egentligen inte. Dessutom utnyttjade jag männen lika mycket. Hade jag att välja mellan en som gick slasigt klädd och en som bar hatt tog jag självklart den med hatten. Eftersom han förmodligen betalade bäst. Man måste ju vara realist.
Du får det att låta så enkelt. Men du sålde ju din kropp?
– Jaja. Men vilket värde har denna kropp, rent allmänt. Om du visste vilka äckliga, jävla visitationer som man tvingas utstå på fängelser, där kan man tala om att bli våldtagen av ett helt samhälle.
I dag har vi en sexköpslag, som Lillemor Östlin mest fnyser åt. Och kallar ”idiotlag.”
– Hur kan vi ha en lag som förbjuder folk att köpa det som inte är tillåtet att sälja? Eller omvänt: Varför ska man få sälja någonting som ingen får köpa? Att prostitutionen skulle försvinna är en utopi. För egen del hamnade jag i fängelse av helt andra skäl. Efter det har jag aldrig gått på gatan igen.
Hon gjorde en kupp, första gången. Historien verkar fullkomligt osannolik men bekräftas av tidningsklipp samlade i en blå pärm: En sommardag 1964 stegade hon in på barnavårdsnämndens kontor i Stockholm där hon hittade ett tomt rum som hon bad vaktmästaren att sätta upp ett påhittat namn utanför. Därmed var hennes falska yrkesidentitet fixad. Sedan var det bara att försöka lura banker på pengar.
– Mitt första försök misslyckades, banken avslöjade mig och jag åkte fast. Ett år senare var jag fri och gick in på samma barnavårdsnämnd. Och kan du tänka dig – rummet med mitt namn fanns kvar!
I 40 år har Lillemor Östlin gått ut och in i fängelser – och tre gånger rymt från Hinseberg. Ändå har hon, åtminstone utifrån sett, haft många chanser att reda upp sitt liv. Som under de år när hon arbetade på Televerket, hade fast tjänst och månadslön.
– Då hade jag redan börjat med preludin, utan att förstå att det var farligt. För mig var knark något man sprutade i sig, inte vita tabletter som varenda kärring på Televerket använde för att få extra ork. Och sen, ja sen blev det ett sätt att försörja sig också. Man hamnar i kretsar, det är bara så.
Nu har hon skrivit en bok och blivit medveten om den kraft, den förmåga, som hon har.
– Kanske hade allt blivit annorlunda om jag fått studera. Nu fick jag aldrig något avstamp. Dessutom tror jag inte på behandlingsprogram för narkomaner. De plockar sönder folk i huvudet men efteråt kan de inte sätta ihop dem igen. Jag kanske också slutar en dag, men då ska det vara ett beslut som jag själv tar.
Under alla år i fängelse har du väl inte haft tillgång till amfetamin?
Hennes gest är avvärjande, blicken stadig:
– Du, det där ska vi inte gå in på.
Hellre vill hon tala om att boken egentligen är ett sorgarbete. För drygt två år sedan dog mannen som hon träffade och gifte sig med på 1980-talet. Och älskade innerligt. Helmer, som han hette, var också kriminell.
– Det brukar vara så. Få hederliga män väljer kvinnor av min sort, i så fall brukar de snabbt ångra sig. När Helmer låg och dog, och det kändes som jag också skulle dö, sa han att jag måste hitta på något. Det var så jag började skriva, för att samla allt jag har varit med om. Man kan ju inte överklaga att den man älskar dör.
Vad är det du vill förändra?
– Ingen vettig människa kan säga att polisen gör fel när de tar misstänkta amfetaminlangare. Min kritik handlar om fortsättningen, att knarkare kan bli helt rättslösa. Och ovanför Justitiekanslern finns ingen mer än Gud.
Enligt Lillemor Östlin är logiken glasklar: Det går inte att vara narkoman utan att begå lagbrott, eftersom det är förbjudet att använda knark.
– Men om det räcker för att låsa in någon, då måste det också stå i lagboken. Jag är inte ute efter att man ska gå igenom just mina fall, men jag vill få igång en debatt.
Hur ser du på de brott som du själv har begått?
– Jag skäms i alla fall inte. Snarare kan jag se att jag också är ett offer, även om jag avskyr tanken.
Hennes två egna döttrar var från början fosterhemsplacerade. Hon minns det som år av sorg, en sorg som hon aldrig kommer över. Trots att döttrarna i dag är vuxna och hon har både barnbarn och barnbarnsbarn – som alla lever bra och skötsamma liv.
– Det är jag tacksam för, djupt tacksam. Jag hade aldrig velat se dem i fängelse. Men så har jag också talat med dem, genom alla år. Bor man på en ö med vatten runt omkring så lär man ungarna att simma. Man tar inte bort sjön, för det kan man inte.
