I dokumentärfilmen Videocracy vänder Erik Gandini kameran mot sitt hemland Italien och landets television.
Foto: LARS PEHRSON
Dokumentärer visas i allmänhet inte i tv eller på biografer i Italien. I bästa fall kan man köpa dem i välsorterade bokhandlar tillsammans med en bok.
– Att filmen går upp på bio är helt makalöst. Det är bolaget bakom Gomorra som distribuerar filmen. Jag hade överhuvudtaget inte tänkt på en italiensk publik, men nu har det blivit tvärtom. De vill absolut se min film!
Vi träffas på Erik Gandinis produktionsbolag Atmo på Götgatan i Stockholm. Han är fräsch som en nyponros i jeans och vit krispig skjorta trots att han firat hustrun Johanna Westmans 40-årsdag kvällen innan.
– Jag tror att intresset beror på att filmen inte är aggressiv. Italienarna är så trötta på alla påhopp på Berlusconi som person. Han vinner dessutom alltid alla debatter eftersom han använder sig av känslomässiga argument, gör sig till offer. Min film närmar sig honom på ett annat sätt.
Den som sett italiensk tv kan inte låta bli att förundras över ett återkommande fenomen. Det må handla om sport, politik eller underhållning. Det är alltid äldre, korpulenta herrar i kostym som sitter eller står och diskuterar olika ämnen, omgivna av unga, långbenta och lättklädda kvinnor, som dansar och ler utan att säga något, så kallade veline, en sorts upppasserskor.
I Erik Gandinis Videocracy, ett samhälle där bilden har makten, får vi äntligen en förklaring på fenomenet.
Erik Gandini är lika mycket italiensk som svensk. Hans svenska har en vag italiensk satsmelodi. Om hans italienska låter svensk kan jag inte avgöra. Han är resultatet av en italiensk pappa och en svensk mamma fortfarande bosatta i Bergamo där Erik är född.
– Det är en gullig historia, skrattar Erik Gandini nästan litet generat.
– Min mamma Kerstin var scout när hon var 10 år och det var min italienska pappas syster också och de blev brevvänner. Min pappas familj var så fattiga efter kriget att det till och med var en uppoffring att köpa frimärken till Sverige, men eftersom min faster tyckte att det var så roligt att ha en brevkompis i Sverige kostade man på henne det. När mamma fyllt 20 år åkte hon till Perugia för att läsa italienska och då sökte hon upp sin gamla brevkompis och träffade min pappa Nino, blev kär, gifte sig och flyttade till Bergamo. Och på den vägen är det.
Man kan tillägga att Erik Gandinis fru Johanna Westman, som är programledare och kokboksförfattare, också är ett Italienfan med italienska rötter.
– Hon talar perfekt italienska, säger Erik Gandini stolt, liksom deras tre barn.
Erik Gandini och hans två äldre systrar åkte till Sverige varje sommar under sin uppväxt. För Eriks pappa framstod Sverige som ett paradis, det förlovade landet jämfört med det korrumperade Italien. Efter gymnasiet skulle alla tre syskonen tillbringa ett år i Sverige. Erik Gandini blev kvar och kom så småningom in på Biskops-Arnös folkhögskolas medialinje. Med gästföreläsare som Stefan Jarl och Peter Watkins kände han att han hade hittat rätt yrke – dokumentärfilmarens.
– Det var då jag upptäckte vad dokumentärer kunde vara för något, säger han och slår entusiastiskt ut med händerna.
– Jag minns det som en uppenbarelse när SVT hösten 1986 visade Claude Lansmanns Shoa två kvällar i rad. Jag upptäckte ett helt annat förhållningssätt till verkligheten. Att man faktiskt kunde skapa känslan av att vara någon helt annanstans med kameran. Jag hade sett hur den banala televisionen hade exploderat i Italien på ett sätt som redan då var väldigt oroväckande. För det var under 80-talet som Berlusconi byggde upp Mediasat, utan att ens vara känd till namnet.
Nu tillbaka till de påklädda herrarna och de lättklädda damerna i italiensk tv.
Det vi ser är nämligen ett resultat av Silvio Berlusconis personliga smak enligt Erik Gandini. TV ska vara underhållande och vad kan väl vara mer underhållande än unga, snygga tjejer? Att han tycker så är knappast någon hemlighet. ”Att ha roligt” är ju hans mantra. Men att hela italienska folket skulle tycka det samma?
Det hela började enligt Erik Gandinis film en kväll 1976 då en lokal tv-station i Italien sände en frågesport där tittarna fick ringa in och svara på frågor. Vid varje rätt svar hade ett par hemmafruar övertalats att låta plagg efter plagg falla i direktsändning. Frågesporten blev en sådan succé att den fick fabrikerna att stanna.
Ingen kunde då ana att denna svartvita show var början på en tv-revolution styrd av Silvio Berlusconi. Han äger idag det kommersiella mediaföretaget Mediaset, som består av tre nationella tv-kanaler, vilka har ungefär hälften av de nationella tittarna. Idag har 80 procent av italienarna televisionen som främsta informationskälla och inspiration för sina liv.
Innehållet i Berlusconis tv-kanaler har styrts mycket medvetet mot att göra kändisar av vanligt folk. Resultatet har blivit att den unga generationen italienare har som mål att synas i tv. Det är också svarvaren Rickys stora mål. Videocracy följer honom när han med alla medel försöker komma med i en tv-show, som han tror ska bli vägen till ett nytt liv som kändis. Men det är lättare för unga tjejer att komma fram. De väljs ut bland villiga i ständigt pågående veline-tävlingar i köpgalleriorna runt om i Italien.
– Vi skrattade åt de där tv-programmen då, men inte idag. Om någon hade sagt att detta var början på en helt ny era, så hade vi aldrig trott dem.
Störst i italiensk tv är fortfarande Big brother och de kändisar som programmet skapar underhåller en hel skvallertidningsindustri, ägd av Berlusconi. Bland dem Erik Gandini har följt i Videocracy finns superpaparazzon Corona, som byggt upp sig själv till superkändis genom att ömsevis publicera, ömsevis utpressa människor med sina bilder. Efter att ha suttit i fängelse lanserar han nu sitt eget kalsongmärke, har gett ut en skiva och skrivit en bok. Kanske blir han Berlusconis efterträdare.
Erik Gandini har även träffat superagenten Lele Mora granne till Berlusconi på Sardinien och den som förser honom med flickor. Mora har blivit rik på att ta 30 procent på sina tv-kändisars inkomster. Erik Gandini liknar det vid ett ekosystem med Berlusconi på toppen.
Hur kom du de här personerna in på livet?
– De är otroligt egocentriska och intresserade av att exponeras. Dokumentär vet de inte vad det är. Det räckte med att jag sa att jag gör en film för svensk tv. Det låter bra och exotiskt. Jag fick vara en observatör som ingen lade märke till. Det är en värld som inte är så oåtkomlig som man tror, eftersom ingen ifrågasätter den. Alla tycker att den är helt normal utom jag!
På Erik Gandinis produktionsbolag Atmo arbetar också Tarik Saleh, även han på väg till Venedig med sin film Metropia. Gandini och Saleh möttes på tv-programmet Elbyl i ett gemensamt intresse för vår tid men också i att hitta nya sätt att beskriva saker som beskrivits många gånger förr. Tillsammans har de gjort dokumentärerna Sacrificio: who betrayed Che Guevara och Gitmo om Guantanamobasen på Kuba.
Men Italien undvek Erik Gandini länge. Videocracy är han första film därifrån.
– Jag blev mest besviken när jag kom till Italien och på att mitt uttryck inte funkade där. När jag berättade att jag gjorde dokumentärfilmer sa de: jaha, gör du naturfilmer.
Men någonstans började tankarna på att ta tillbaka sitt land att mala. Han berättar om de så kallade Mondofilmerna, gjorda av italienare som åkte världen runt och filmade exotismer, bland annat Sverige, i Svezia inferno o paradiso.
– Jag började tycka att det var dags för payback time, gnäggar Erik Gandini.
– Att berätta något om Italien som de inte såg själva. Att världen skulle komma till Italien och visa hur långt det har gått. Det är sånt jag går igång på. Att vända på perspektivet. Man behöver inte vara en sluggerfilmare, det kan räcka med att låta människor veckla ut sig. Jag är inte ute efter nidbilder.
– Jag var upprörd på riktigt av att se effekten av den här världen. Mina italienska kompisar talar alla om tv som ett monster. Jag har gjort min version av det här monstret. Min drivkraft är att återerövra verkligheten. Det är så lätt att återuppleva allt genom andras bilder. Verkligheten glider ur dina händer. Jag går igång på att uppleva saker själv. Berlusconi har skapat ett monster som han inte behärskar längre. Resultatet är att Italien ligger på den nedersta halvan på världslistan för jämställdhet och yttrandefrihet.
Nu hoppas han att det ska blir en verklig debatt om televisionen i i Italien, att hans film ska visa verkligheten bakom löftena om lycka och njutning.
För Berlusconis Italien är inget att skratta åt, man borde gråta istället – non c´è niente da ridere, solo da piangere, säger han.
